7:a i SM 100km med fripassageraren i magen

Lycka. Ren och skär lycka. En obeskrivlig känsla. Det gick. Egentligen helt jäkla osannolikt. Ett utopiskt mål som blev verklighet. Vi har sprungit 100 km i SM. Vi kom dessutom 7:a. I graviditetsvecka 39. Du och jag fripassageraren.

Hur denna resa varit möjlig och hur jag har tränat fram till detta gick vi igenom i förra bloggen vilket innebär att detta blir en racereport i ordets rätta bemärkelse. Ett lopp. Ett långt lopp. En somrig helg. Det var i fredags vi gav oss iväg, väldigt exalterade, för det var första turen med vår nya campervan. Den placerades slumpvis och lämpligt i Grötvik någon mil från Halmstad centrum. Semesterkänslan sköljde över oss direkt. Västkust. Klippor. Grillning. Kvällspromenad. Båtar. Hav. Dagen efter började med en jogg och frukost på klipporna. Sen solande på klipporna. Lunch på hamnkrogen. Glass och wakeboardtävling vid stenbrottet. Häng med vänner inne i Halmstad. Middag med Tjalve på kvällen innan vi rullade till Pinnarps IP. Slog läger 50 meter från starten. Utrustade med en matkniv hade vi fått lov att öppna och använda bajamajorna. Racingday. Bring it on.

Söndagen kom. Så himla skönt att sitta utanför bilen och äta frukost i lugn och ro när de andra löparna började strömma till. Lite stressade. Behövt ställa klocka sådär obekvämt tidigt. Många glada återseenden. Vårt ultralöparcommunity är så härligt. Alla hejar och bryr sig om varandra. Är så glad att jag blev en del av detta 2012 då jag testade ultra för första gången. Men nej, detta är inte en nostalgiblogg, det är en racereport, så fokus nu. Normalt sett brukar jag förbereda flaskor, en för ungefär var femte kilometer med tillhörande påtejpad energi, beräknade att resultera i ca 80 gram kolhydrater per timme. Kvällen innan beslutade jag mig för att strunta i det. Lade det jag hade i form av gels, bars, godis, salttabletter och sådant i en avfallspåse på langningsbordet. Jag skulle ju inte tävla på det sättet. Bara genomföra. Tänkte att lite ostruktur skulle göra det hela mer avslappnat. Kändes bättre så.

Det var en varm dag. Mycket varm. Sommar helt enkelt. Banan mätte 975 meter och startade i en chikan som ledde mot en fotbollsplan. Den skulle vi runt för att passera mellan langningsborden innan ett varv inne på en löparbana. Sedan ut igen. Detta 102 gånger. Som ni förstår var inramningen inte helt enkel men det gjorde liksom inget. Med en tröttsam pandemi och få tävlingar i och med den var alla så glada att detta kunde bli av. Hur det än blev av. Och det var ett fantastiskt startfält. Elitlöpare. Motionärer. Löpare med rutin. Löpare som tog chansen att testa detta för första gången. Ett dagsverke i löparskorna hur man än skulle ta sig an utmaningen.

Banan kändes inte så tokig faktiskt. Svängarna var hanterbara. Det är klart att början är lättare än i slutet. Då är det tröttsamt och lite ont överallt även på en rak bana. Men det var faktiskt över förväntningarna. Dessutom blir det mycket hejande på en så kort bana. Att passera langningsborden är lite som en hejartunnel och ger mycket energi. Inte bara av det som ligger på borden och ska ned i magen. Där hade vi Björn och Love för oss i Tjalve. Vilken support. Inte bara för oss utan även för macken i närheten där önskemål inhandlades. För ville vi ha mjölk fick vi mjölk. Ville vi ha piggelin så fick vi det. Under ett varv hade de plötsligt peruker på sig. Ni hör. Vilka killar. Min Björn. Nog var han lite orolig för mig och fripassageraren. Många undrar kring detta. Han var dock inte orolig för barnet utan för min hälsa, eller rättare sagt, om jag skulle ha orkat föda om vattnet hade gått och ifall kraft skulle finnas kvar till ett förlossningsarbete. Under vårens träning var han heller inte rädd för att jag tränade för mycket, mer för vad som skulle hänt om jag hade ramlat, då jag kan vara lite klumpig. Tack och lov hände aldrig detta och han vet att jag mår bra av att springa mycket och uppleva världen runt omkring mig i löparskor.

Jag hade en väldigt bra känsla i kroppen denna dag som jag hade väntat på, längtat efter och om jag ska vara ärlig, även ville skulle vara över då jag förstod att det skulle bli tufft. Men det rullade på bra. Gick snabbt. Snabbare än jag hade tänkt. Fast jag har aldrig blivit så glad över att bli varvad. Om och om igen. För jag hade första parkett till att få vara med om tjejer som var på väg mot riktigt fina resultat. Såklart gällde detta killarna också som susade förbi, men varför jag framhåller tjejerna är att det nog var tidernas starkaste startfält på damsidan. Hur spännande som helst. Jag snittade 5:15 min/km de första milen, vilket efter halvvägs hade sjunkit till 5:24 min/km och skulle ha resulterat i en målgång på 9h. Men nu var jag ju inte där för att tävla. Fast svårt att inte tänka på detta när det går bra. Mitt rättesnöre hela tiden var att kroppen och fripassageraren fick bestämma. Körde på flow. Detta var mitt flow där och då. Det tempo som kändes avslappnat. De som var där för att tävla hade det tufft. En del hade börjat gå lite. Vissa hade fått ont på obekanta ställen. För andra var det för varmt. När krampen kommer är det inte lätt att få tillbaka sina vanliga moves. Vid halvvägs visste jag att jag skulle klara det. Helt bergsäkert. Så bergsäker man kan vara i ett ultralopp ska tilläggas.

Alla hejade på varandra. Vid varvningar. Vid möten ut och in från arenan. Det var nog det peppigaste loppet i mannaminne. Vi fick små pratstunder med varandra. Alla hade längtat efter att få ses live. Springa ihop. Tyvärr räckte inte denna glädje för att hålla kvar alla på banan. Önskar ingen att bryta. Det är så sorgligt. Så mycket träningstid och energi som lagts ned på detta. Men ultralöpare är sega. Man bryter inte om det fortfarande går att promenera. Jobbigt är bästa träningen att bli bra på jobbigt och en inspiration för andra. Efter halva loppet hade som sagt mitt tempo gått ned lite och lite jobbighetstankar trängt in i mitt huvud. Jag hade energin skapligt i schack trots utebliven plan för intag. Kroppen kändes ok även om det såklart började kännas. Men när man ser att andra går vill man också få belöna sig. Vetskapen om att det är obekvämare att gå plus svårigheten att komma in i löpning igen höll mig borta från det ett tag ändå. Vi pratar lite om toabesöken istället. Jag blir så himla kissödig när jag springer numera. Var på toa runt 30 gånger. På riktigt 30 gånger bara för att kissa. Några buskar fanns inte men då bajamajorna låg precis vid banan och i markhöjd var det ändå helt optimalt. Faktiskt också en belöning. Var tredje varv skulle jag få gå på toa. Med 30 km kvar lät jag mig också få gåbelöning. Inte för kroppen utan för huvudet. Tillät mig gå vart femte varv samtidigt som jag åt Gott och Blandat och drack cola eller annat gott. Det blev ett bra upplägg och jag lyckades komma igång och jogga däremellan.

Banan blev aldrig tråkig heller. Det kom nya för att heja. Bekanta på genomresa. Vänner som annonserat på förhand att de skulle komma för bi en sväng. Andra som överraskning, Vänner från förr som oväntat satt där i gräskanten och hade picknick med sina familjer. Tjalvelöpare som tagit detta som ett semesteräventyr där Kristin som dessutom är barnmorska var på plats. Livesändning fanns också via Friidrottskanalen. Funktionärerna var också hejare på att heja. Jag blev verkligen peppad och berörd över att så många engagerade sig. Jag skriver mitt stora tack här. Ni är så värdefulla, hoppas ni förstår det. Jag blev framburen av er. Bland alla peppande inlägg på sociala medier innan loppet är det särskilt ett jag vill lyfta fram. Det från min barnmorska. Hon hejade på oss. Jag blev så glad. Har aldrig hymlat med vad jag utsätter min kropp för och jag är så glad att ha henne som en trygghet och bekräftelse på att det jag utsätter mig och fripassageraren för inte är farligt.

Nu till BG, min tränare. Ja det är han med den lite plattare magen på bilden här högst upp i bloggen. Han var där. Vi som sällan ses då han bor utanför Helsingborg. Vi ses i princip bara i Marrakech där vi ordnar läger i januari varje år. Också det sista löparäventyret jag var iväg på innan pandemin bröt ut. Men nu var han här. BG har varit med hela vägen under denna osannolika resa. Han har vetat om mitt mål med 100 km i veckan, anpassat träningen efter det, och hur jag har mått. Nu har det sista inte spelat in då jag ju mått bra. Men varken han eller jag har varit gravida tidigare, och han har inte tränat någon gravid person innan. Åtminstone inte någon som vill springa så mycket som jag. Vi bestämde att hålla träningen till mina 100 km först men inte blanda in någon fart innan de mest osäkra veckorna var över. Vi väntade även lite till. Det var absolut inte han som sa till mig att öka mängden i veckorna så visst, jag körde lite mer än enligt plan, men gjorde ingen hemlighet av det, utan berättade allt och hur det kändes i kroppen. Efter att jag testat intervaller i februari lade han in fart i träningen igen. Lycka. Att jag behöver en tränare handlar mycket om att det krävs en broms och någon som har koll på mig så jag inte gör för mycket, och framförallt inte fel saker. Gör rätt kvalitetspass som leder till de mål jag satt upp i tidsresultat och längd. Han blev tryggare i att jag höll. Jag blev tryggare i att jag höll. Träningen började mer och mer likna mitt vanliga upplägg med trösklar och långdistans som nyckelpass. Fast ibland undrade jag om det var någon annans veckoschema jag fått. Hur skulle jag klara vissa monsterpass och dessutom i angivet tempo. Bara att köra, och det gick allt som oftast enligt plan. Jag gör det jag blir tillsagd. BG fick mig att inse att det jag höll på med var något väldigt speciellt och unikt. Han trodde många gånger själv inte att detta var möjligt. Jag sprang på och fattade många gånger inte vad jag egentligen klarade av. Jag är väldigt tacksam över den dialogen vi har gällande träningen vilken har varit extra värdefull under denna resa. En trygghet. Ska bli spännande att se vad vi kan nå för mål ihop i nästa fas när jag är mamma. Förstå att ha denna man, tränare och tillika chefredaktör för Magasin Spring på plats i söndags.

Det kommer en tidpunkt då kilometrarna blir ensiffriga även om det känns långt bort i starten. Ren magi. Bara kilometrar kvar. Det ger extra energi. Den känslomässiga berg och dalbanan gick på högvarv. Funderade på vad detta innebar. Vad det var jag egentligen var på väg emot. Många gånger under loppet ville jag att det skulle vara slut. Inga bryttankar. Bara att det skulle vara jäkligt skönt efteråt. Hade haft detta som mål så länge. Nu var jag nästan där. Nästan. Nästan. Nästan. Sista varven. Sista varvet. Så underbart. Kommer in på arenan. David hade sett till att Lalehs Goliat spelades på arenan. Vår och fripassagerarens låt. Lycka. Lycka. Vi hade klarat det. Det har aldrig varit så skönt att gå i mål. Känslan var helt jäkla obeskrivlig. Jag kan inte beskriva den. Det gick. Det hade gått. En utopi blev verklighet. Jag hade sprungit 100 km i SM och dessutom kommit 7:a med fripassageraren i magen. Något slags världsrekord. Säkert också rekord i kiss. 10h, 28min och 42 sekunder med 30 kisspauser.

Tack regnskuren. Tack mjölk. Tack till musiken varje gång man kom in på arenan. Tack IFK Halmstad för ett fantastiskt arrangemang. Tack Magnus och Elin för att ni kom i mål och gjorde världens insats under era första 100km, och inte ville lyncha mig. Tack min kropp att min obrutna svit att ställa upp i SM 100 km är obruten sedan 2012.

Till sist en fotnot: Björn jag hade inte orkat föda i söndags. Men nu är jag på banan igen. Fripassageraren allt är grönt. Tack för att du väntade till detta var klart. Du får komma ut precis när du vill nu. Allt är klart. Välkommen till oss.

Artikel om loppet och allas fina prestationer i Magasin Spring.
(Kolla även in hur man prenumerar för att få inspiration och allt värt att veta om svensk löpning i en maxad tidning rakt ned i brevlådan.)

Artikel om mitt osannolika lopp i Aftonbladet.

Podden Ultraaktuellt med de spännande ultrahändelserna från helgen.

Artikel och ultrasummering från helgen hos Runners World.

Artikel i Norrköpings tidningar om mitt lopp. 

Just det. Ytterligare några noteringar till sist. 1. Märkligt att det gör mest ont i vänster arm efter loppet. 2. De andra gästerna på Max i Ljungby måste trott att jag hade svår foglossning där jag vankade fram ovetandes om att det varit 10 mil löpning som gjort mig lite stel. 3. 2020 fick jag den enormt fina utmärkelsen årets ultraperson. Efter loppet fick jag själva statyn. Kunde inte ha funnits ett finare tillfälle att i målgång få den av Johan Steene nedflugen från Stockholm vilket innebar att den fick skruvas isär för att få plats i bagaget. Dessutom i kombination med en varm kram från Johan min kära vän och fina ultraförebild. Tack till de som utnämnt mig och jag ska fortsätta att göra det jag gör med mål att fler träder in i vår underbara ultravärld.