484 mil med fripassageraren i magen

Det finns så mycket man tror och har hört om graviditeter. Kunskap som kanske inte alls är särskilt underbyggd. Och hur kunde jag på förhand egentligen veta någonting alls när jag inte själv letat någon kunskap och framförallt aldrig varit gravid tidigare. Förutom förra sommaren med det sorgliga resultatet missfall efter 10 veckor. Såklart letade jag orsaker. Berodde det på att jag inte hade tagit det särskilt lugnt. I mina mått mätt hade jag i och för sig tagit det lite lugnare. Sprungit lite mindre. Men en mara på Öland kanske inte hade varit en så bra idé. Eller så spelade det absolut ingen roll i sammanhanget. Omöjligt att veta, men högst troligt inte. Sedan det här med att ens bli gravid. Det hade ju inte visat sig vara det allra lättaste. Ett par misslyckade IVF:er men sedan hände det på naturlig liggväg i juni förra året. Dessutom väldigt deffad och i en period av hög träningsbelastning just då. Nej att ta det lugnt för att låta kroppen befruktas, så verkade inte min kropp fungera. I september gjorde vi en till IVF. Fail. Ägget fäste inte. Den 8 oktober, enligt beräkningen, då hade vi lyckats igen. Genom att ligga. Kommer ihåg att vi gjorde ett gravtest i november någon dag innan jag, Jenny och David skulle springa ett nytt långpass via Göta kanal och hem via Söderköping. På lördagsmorgonen var det en om än tidigt preggo Frida som startade utanför Brödernas Kafé och i regnruskigt väder körde passet med landning på nämnda café för att dricka varm choklad med grädde och äta våfflor. Resten är historia som man brukar säga.

Men där började historien. En fantastisk historia. Fantastiska nio månader som nu nästan nått sitt slut och något helt enormt spännande tar vid. Kanske det största som hänt mig. Ja exakt så. Det största som hänt i mitt liv. Att bli mamma. Få träffa fripassageraren. Få träffa den personen som helt ofrivilligt och utan att själv få välja har studsat runt i min mage under 484 mil varav en stor del med huvudet upp och ned. Hur kan det ha känts. Vi kommer aldrig riktigt få veta. Men jag är övertygad om att det har varit en bra grej. Min bebis i magen är en livlig person. Tumlar glatt runt där inne. Främst när jag är still. Men på slutet stundtals även under rundorna. Det har varit en bra grej för mig. Jag har mått bra av det. Hittat motivation. Hållit mig stark. Kommer ha bästa förutsättningarna för att kanske komma tillbaka ännu starkare efteråt. Jag kommer ha styrka att orka med vad detta nya liv i vårt liv innebär både fysiskt och mentalt. Jag kommer bli världens bästa mamma. Min ambition är att försöka bli världens bästa mamma på alla de sätt som går. Välkommen ut fripassageraren, fast vänta gärna till på söndag efter klockan 18:00.

Hur gick då tankarna kring träning i ett tidigt stadie. I höstas sprang jag lugnare i mina mått mätt. Låg runt 100 km i veckan men skippade intervaller och i princip allt vad fart heter. Vi ville bli gravida. Värt att försöka den lugna varianten ändå. Men jag behöver mål. När jag blev gravid bestämde jag att 100 km ända in i kaklet kunde vara rimligt. Så fick det bli och det höll jag fram till årsskiftet. Inga konstigheter. Brukar springa mer än så.

Sedan kom det nya året och en hel rad virtuella utmaningar med det. Hitta motivationen trots uteblivna tävlingar och coronadepression var det som satte trenden för fenomenet som även under 2020 hade hållit uppe glöden hos många. Jag som ändå hade motivationen kände inte att jag behövde dessa låtsaslopp. Hittade min energi och pepp genom att som vanligt äventyrslöpa och upptäcka nya platser. Fast när utmaningen kom från Salming Running ville jag vara med såklart. Första gick ut på att göra en runstreak hela januari. Minst en mile om dagen och jag tänkte hålla mig till mina 100 km. Gott så. Men så gav sig en amerikansk marinsoldat sig in i kampen. Jag kände att kroppen skulle hålla för mer än 100 km. Tävlingshornen åkte ut. Han i ett soligt Florida. Jag i ett mer än vanligt vintrigt Sverige där i princip alla pass genomfördes med metalldobb i snö och frysgrader. Någon vecka kom jag över 200 km. Och jag vann i slutändan. Vet fortfarande inte om han vet att det var en gravid kvinna som blev hans överman.

Eftersom jag nu visste att mer mängd inte var några problem fortsatte jag. Hade dock ett rättesnöre. Kroppen och fripassageraren skulle hela tiden få avgöra om detta var en bra idé. Bollade även träningsmängden med barnmorskan. Fick grönt ljus. Klart du kan springa om det känns bra. Bebisen vaggas skönt inbäddad i livmoder och fostervatten. No worries. Skönt. Jag fortsatte. Det blev fler utmaningar. Snittade nu 15 mil per vecka. Fick ett mail. Ett virtuellt landslagsuppdrag i mars. Graviditetsvecka 27. 6h löpning. Hade aldrig testat detta vedertagna tävlingsupplägg inom ultra förut. Svarade att jag nog skulle klara 7 mil. Kändes rimligt men inte trivialt. Jag klarade det med 130 meters marginal. Hurra.

Det blev maj och ytterligare en utmaning initierad av Salming Running. Denna gång handlade det om att komma upp till olika levels. Kommer inte ihåg exakt men det var typ silver, guld och sen ambassadör vilken innebar 500 löpta kilometer under månaden. Sprang på. Det gjorde även en manlig ultralöpare i Stockholm. Mot slutet blev det verkligen match. Vi växeldrog. Den sista dagen för utmaningen trodde jag att allt var safe. Trots att jag var lite trött säkrade jag upp med 46 km den dagen genom transportlöpning till olika ställen i stan. Men närmare midnatt loggar han ett ultrapass. Jag var då 20 km efter. Det klarar jag inte på en timme hur ogravid jag än är. Fast var ändå nöjd, hade fått ihop över 700 km i maj. Dags att ta det lite lugnare kanske.

Glömde nämna det här med intervallträning. En tillbakablick i min träningsdagbok visar att i mitten av februari under ett av Tjalves pass får jag för mig att istället för att socialt jogga lite bredvid, testa att köra upplägget. Det gick förvånansvärt bra. Till och med jättebra. Jag hade liksom inte tappat något i fart. Vilken insikt. Runners high. Big time. Så jag fortsatte att köra intervaller. Men med tanken att alla pass som blev bra fick vara en bonus. Ingen press. Det viktigaste var målet 100 km per vecka.

Fast det är ju lite kul att testa sig ändå. Vårruset digitalt. Ihop med tjejerna i Tjalve. Graviditetsvecka 32. En brutal backe på mitten. Skyarna öppnade sig för jordens regnväder. 21:46 på 5 kilometer och överraskades med en babyshower i målgången. Lycka. Dels för att jag har så underbara vänner, men också för att kroppen är fantastisk. Där under paraplyer och i skydd av bakluckan till en bil drack vi skumpa och åt kakor. Verkligen en shower i dubbel bemärkelse. Sedan skulle Tjalve ha en intern tävling på 5000 m i min vecka 36. Kul att ta på sig tävlingskläderna igen och vara med. Deltog genom att springa på 21:26. Så himla najs. Coopertestet veckan efter visade också bara på ett 100 meters tapp jämfört med 10 veckor innan.

Som ni förstår. Det har varit lite runners high för jämnan. Egentligen bara en sak som bromsat lite. Knäna. I vecka 35 var det lite struligt. Jag hade aldrig haft ont i knäna förut. Hade jag sprungit för mycket. På något konstigt sätt. Svaret kom en tisdag ihop med Tjave på arenan. Skulle bara dit och socialjogga men bestämde mig för att testa 400 meter snabbt. Knäna kändes inget. Ett ljus gick upp. Jag hade i tron om att knäna skulle bli bättre sprungit för långsamt. Med ett rörelsemönster som inte alls passade mig. Vilken insikt. Slappnade av och problemen försvann. Halleluja. Gick tillbaka till mitt vanliga flowtempo på långpassen. Körde trösklar. Blev svettig och lycklig igen.

Fripassageraren då. Han eller hon guppar runt där inne dagligen. Låter mig veta att det bor en människa inne i mig. Nu i vecka 39 är det trångt. Magen står ibland i alla riktningar. Jag kommer sakna min mage. Kommer sakna myset i soffan på kvällarna. Sakna när bebisen får hicka. Sakna att trycka lite på en fot och få en kick tillbaka. Sakna att den inte har tänkt att sova när jag planerar att göra det. Jag skulle vara nöjd och glad om livet bara handlade om att få sitta och klappa på magen. Tur att många påminner mig om att det blir rätt mysigt när bebisen är utanför kroppen också. Och jag vet at det är så. Vi längtar efter att träffa den lilla personen. Det är bara det att eftersom magen inte begränsar mig något alls i vardagen och under löpning så har jag stundtals knappt känt mig gravid.

Men något jobbigt måste det väl ändå ha varit eller är tänker ni. Särskilt nu i värmen höggravid. Men varmt är det väl för alla tänker jag. Det mest påtagliga är att jag måste kissa så himla mycket, särskilt när jag springer. Oftast minst var femte kilometer. Det blir ett par gånger på ett långpass. Många gånger har jag inte riktigt hunnit sätta mig ner. Fast kläder kan man tvätta och jag kan leva med detta. Känner mig ändå lyckligt lottad. Ringde till förlossningen en gång. Blod när jag kissade. Och det kan man ju få hade jag hört. Inget konstigt. Men efter v22 ska man alltid ringa. Kände bebisen i magen så var inte särskilt orolig och inte personalen som svarade i telefonen heller. Samma sak på morgonen igen. Hm. Då gick det upp ett ljus. Jag laddade med rödbetskoncentrat från RÅ inför utmaningen 6h på helgen. Komisk i efterhand. Lite oro har det ändå funnits längs vägen. Värdena på testerna innan jul i kombination med min ålder gjorde att fostret hade en avsevärd höjd risk för kromosomavvikelser. Gjorde fostervattenprov och väntan på resultatet var inga roliga dagar. Men vi kunde tack och lov pusta ut. För några veckor sedan behövdes även ett tillväxtultraljud göras. Fripassageraren är lite liten hade det visat sig. Men näringstillförseln konstaterades prima och den växer enligt sin egen kurva så allt är lugnt. Säkert skönare att klämma ut en liten bebis än en stor också tänker jag.

På tal om näring. Fripassageraren förser sig först så det blir inte massor över till mig av de mängder jag ändå äter. Sex mål om dagen. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag, kvällis och är inte sen på att tacka ja till glass, godis och fika. Har bara gått upp 6-7 kg i vikt men känner mig urstark. Är inte trött. Har inte kräkts något. Mår inte illa. Jag känner mig faktiskt helt som vanligt.

Men jag har inte hoppat några spänsthopp upp på parkbänkar som jag brukar. Jag har inte cyklat racer eller MTB med klickpedaler. Nej jag dricker såklart ingen alkohol men en och annan ostbit och kallskuret har nog slunkit ned. Nu är det lite svårare att knyta skorna ståendes, men man kan sitta i trappan eller på en stol. Det är rätt svettigt i sängen på natten men man kan ha en liten handduk mellan brösten. När de nattliga svettningarna började trodde jag först att det var Björn som hade dreglat på mig i sömnen. Salmings löparkläder passar fortfarande utmärkt, och när det gäller vanliga människokläder är det enda nya jag köpt en jeanskjol för gravida jag hittade på Myrorna för sjuttiofem spänn.

Fram till idag har jag sprungit 484 mil med fripassageraren i magen och känner kickarna i skrivande stund. Det kommer bli över 500 mil på 9 månader att jämföras med toppnoteringen 760 mil 2017 och 2020 års 640 mil. Med andra ord har jag sprungit lika mycket som jag brukar trots detta tillstånd. Hur kan det vara möjligt. Jag tror att flera faktorer spelar in. En del är turen att min kropp inte tilldelats foglossning och andra graviditetsrelaterade krämpor såklart. Alltså det genetiska. Sedan tidigare träning. Att jag byggt upp en hårdhet genom alla mil jag sprungit genom åren. Men att jag gått på regelbunden massage och kroppintegrering för att främja mitt rörelsemönster är en annan viktig del. Jag har också varit noga med att träna styrka minst två gånger trettio minuter i veckan. Fast jag hävdar att det finns en sak utöver allt detta som gjort denna resa möjligt. Att jag fortsatt med min passion. Fortsatt springa. Ha löpning som livsstil. Gjort det jag älskar. Fortsatt göra som jag brukar. Blivit boostad mentalt. Inte gått på myten om att man borde ta det lugnt för att man är gravid. Det finns så många förståsigpåare där ute. Människor som sagt till mig att nu måste jag väl ändå börja ta det lugnt. Varför då är mitt svar. Jag mår bra. Bebisen mår bra. Jag är stark. Genom detta hoppas jag kunna få fler blivande mammor kvar i rörelse och till och med börja träna om man inte gjort det innan när ägget fäst efter att ha blivit befruktat. Kan för mitt liv inte förstå var detta missförstånd kommer ifrån. Alla barnmorskor hävdar att träning är bra under graviditeten. Såklart utefter egna förutsättningar. Möjligtvis kan missförståndet härröra från de som ser tillståndet som en ursäkt för att slippa träna. Vad vet jag. Jag har heller aldrig rekommenderat gravida att springa 15 mil i veckan. Jag rekommenderar ingen rent generellt att springa 15 mil i veckan. Däremot hävdar jag att man ska träna och röra på sig med utgångspunkt i sin egen kropps förutsättningar, sina mål och hitta sin egen lustfyllda träningsform. Inte jämföra sig med andra. Tävla mot sig själv med målet ett längre, friskare och energifyllt liv. Det är det viktiga. För gravida och för alla andra individer.

Till sist. Kära fripassagerare. Du är varmt välkommen till världen. Vi har förberett allt även om det skedde helt nyligen. Hoppas du inte varit orolig att vi inte skulle hinna. Vi har vagnar. Vi har bilar för äventyr. Bröstpump. Kläder. Babynäste. Nappar. Babyskydd. Bärsele. Vagga. Filtar. Det är bara du som saknas. Förlossningsväskan är även packad. Barnmorskan har dessutom skrivit ut journalen för vi får se om det kommer bli i Halmstad, Östersund eller Norrköping du föds. Men som sagt. Snälla, vänta där inne till på söndag 18:00, för då har du och jag förhoppningsvis tagit oss runt i SM 100 km i Halmstad. Det blir något slags världsrekord tror jag. Ett utopiskt mål jag haft i bakhuvudet sedan årsskiftet men som nu känns helt rimligt och realistiskt. Och oavsett vad, tänk så mycket du och jag redan upplevt tillsammans. Under 484 mil. Snart börjar livet utanför. Välkommen.

Allt är förberett för nya äventyr med en bebis i vårt liv. Vagnar, babyskydd och allt fripassageraren behöver från Babya och Söderbergs personbilar i Norrköping. I förlossningsväskan finns förutom journalen inte bara pyttesmå kläder utan även energi för mamman. Kraftbar som erbjuder 10% med koden FRIDA10 fram till måndag, Smartfish som erbjuder 15% med koden FridaS och några shots DrickRÅ som just nu har 3 för 2 på alla Bag in Box. Då har vi väl allt vi behöver?