Är träningsläger för alla? Svaret ör ett rungande ja. Precis detta har vi bevisat många gånger om, närmare bestämt sex, och förra veckan var det dags att befästa detta faktum en sjunde gång. En sjunde gång i Marocko med det vi har kommit att kalla Spring Marrakech som är precis vad det heter. En vecka härlig träning kryddat med upplevelser i den rosa staden.
Även om vi har rutin och gjort detta en himla många gånger utspelar sig detta i Marocko vilket innebär att man ändå inte kan vara helt säker på att saker blir som tänkt. Men det hör också till upplevelsen. Fast för att ändå reka vad som hänt de senaste åren då vi inte kunnat åka kändes det tryggast att åka ned lite före de andra. Skulle parken med grusbanan vara öppen. Var det samma personal på hotellet. Var det vatten i poolen.
Personalen välkomnade oss som saknade familjemedlemmar med kramar och pussar. Vattnet i poolen var till och med tempererat för första gången. Grusbanan var öppen. Ibland. Men vad gjorde det. De två parkerna bredvid hade uppdaterats till 2.0 med grusade gångar, planteringar och träningsredskap. Plus något som jag inte lagt någon vikt vid innan. Lekparker. För i sällskap av resegruppen kom även resten av min familj på lördagen. Och pussarna från personalen, de skulle visa sig gå min lilla flicka på nerverna även om det var gulligt i början. Till slut protesterade hon. Heja Klara.
Och heja alla andra vi hämtade vid flyget på lördagen. Ett gäng där vi och de sinsemellan endast kände igen ett fåtal. Varje äventyr likt detta är ett socialt experiment. Olika personligheter. Olika åldrar. Olika träningsbakgrund Olika delar av Sverige. Olika föreställningar om vad veckan skulle ha att bjuda på. Men en sak hade de gemensamt. Att åka på en resa likt detta betyder at man är sugen på att samla nya upplevelser.
Vi startade med flaggan i topp. Marrakech hel- och halvmara den kylslagna söndagsmorgonen. Kyligare än tidigare år var det med besked. Särskilt när inte solen var framme. Men något år ska vara det kallaste. Så det fick bli i år. Med detta kom också en perfekt tävlingstemperatur i det peppiga loppet. Loppet som enligt reklamen på pelare i stan är fritt från trafik. En sanning för eliten och de kort efter men en spännande upplevelse för resten med kilometerlånga tutande köer, svettiga poliser och somliga fordon som struntar i de tidigare nämnda. Ett ordnat kaos men väldigt härligt. Platt som en pannkaka. Underhållning av både hejande skolklasser och berber i traditionella dräkter. Men min vänstra skinka. Det bor fortfarande en illbatting därinne. Gjorde sig bekant i första steget. Såklart gjorde jag klart. Men inte på önskad tid.
Att springa ett lopp, det är något jag alltid vill ha som inslag i en träningsvecka. Även om man inte har det som superfokus får man en rolig upplevelse, och i detta fall denna tid på året, en formcheck inför den säsong som komma skall. När tävlingen var slut. Då fanns ytterligare ett fantastiskt faktum. En hel vecka kvar av resan som bredde ut sig framför våra fötter. Vilken gåva. Solglasögonen på. Poolhäng resten av dagen.
För att inte tråka ut er alltför mycket ska jag försöka återge några av de saker som stack ut denna vecka. Jag har ju bloggat om vår vecka i Marrakech sex gånger förut. Den ena veckan är precis så lik och olik den andra som en grupp olika människor och Marockanernas lite härliga oreda gör den till.
Vi börjar med kvällen efter loppet. Mr Majkel, ja det är så vår löparvän Mikael Grip kallas här nere, hade bokat en restaurang på kort gångavstånd från hotellet. Det trodde i alla fall han och vi. Rimligheten säger att det blir så när man tar ett visitkort i en restaurang och sedan ringer dit för att boka. Men nej. V i hade en bokning på ett annat ställe. Då får man gilla läget, packa in sig i en rad taxibilar, åka dit och se att allting såklart ordnar sig. Inhemsk mat med en modern touch. Magdansöser med ljuskronor på huvudet. Klara prånglades in trots barnförbjudet och hemvägen visade sig ändå inte vara mer än två kilometer att gå.
Sen startade träningsveckan. Morgonens kyla sprang vi bort med någon extra tröja på under joggen. Sen under min guidade tur på stan fick jag precis som Mr Majkel dagen innan gilla läget. Ledde gruppen genom gränderna till ett palats jag ville visa. En vacker innergård där jag tänkt ett tio minuter stopp. Men jag hade lett dem till fel palats och med 23 personer på led och en benhård tjej i luckan till något som visade sig vara avgiftsbelagt plockade jag upp min portmonä. Gjorde att vi stannade en stund extra och även inspekterade insidan på den vackra byggnaden. Måndagens eftermiddag innebär alltid vår utmaning gissa tiden på fem kilometer. Handlar inte om att gissa sitt snabbaste utan att utan klocka kunna pricka sin fart. David hade hittat en ballongförsäljare som lånade ut klasen till oss för en rafflande start med ett startsnöre i form av en upprepad plastpåse. Sedan joggade vi runt i parken till slutet som var uppe på en liten kulle där en av oss hade rätt på sekunden där det delades ut pris i samband med min föreläsning på kvällen.
Tisdag med morgonjogg, styrkepass och korta intervaller. Jag hade förberett mig med högtalare och fågeldansen som uppvärmning likt en riktig charterresa. Så kändes det också när vi låg vid poolkanten mellan passen. Boostade av BG:s föreläsning med uppmaning om att fundera över säsongens mål laddade vi sen för en ny dag.
Onsdagen tog oss upp på Lejonklippan. Det är inte ett namn som går att googla fram, men vi tycker berget mitt inne i stan ser ut som platsen där den nyfödde lejonkungen visades upp. De andra höll med. Tre alternativ hem, jag med ett gäng för en förlängning upp på ytterligare en topp i staden. Sen var det dags. Det hemliga löppasset. Jag och David hade förberett oss och kalkylerat bort alla möjligheter till missförstånd. Trodde vi. Det resulterade i att efter att våra kära deltagare hade sprungit runt och räknat flaggstänger, tågavgångar, kakelplattor och diverse saker på olika ställen för att få en skojig springrunda hamnade vi i en hotellkorridor i 45 min med mer eller mindre upprörda löpare. Att ha samma tolkning av dörrar på ett våningsplan man kan gå in i är inte helt trivialt visade det sig. Tävlingsledningen drog sig tillbaka med löfte om att en vinnare skulle koras enligt något vettig algoritm. Puh. Som tur är fick vi annat att prata om när vi på kvällen gick till torget Djema el Fnaa för att äta på kvällen. Vi slog oss ned vid ett bord och fat efter fat med lokal mat bars in. En upplevelse på många plan och priset hade vi dealat i förhand. Vi har rutin numera.
Uppradade för att springa ut på det hemliga löppasset med oklar utgång.
Torsdagen. Jag säger bara Atlasbergen. Som vi hade längtat dit. Det var kallt. Rutterna hade fått läggas om på grund av det snöiga underlaget. Men det var sol. Den värmde. Det gjorde också juicen som smakade sol där den pressades färsk vid stigen. Vilket panorama. Och att landa på en solig terrass var som att sitta i ett vykort. Olika distanser varav en vandringsgrupp. Ett glatt och trött gäng slingrade sig ned med bussen till hotellet på kvällen.
Yngsta fripassageraren i Atlasbergen enligt guiderna. Klara trivs i sin Bärstol Thule Sapling – både i stan och på toppturer.
Fredag. Ingen rast och ingen ro. Alla ville vara med på i princip allt. Morgonjogg. Splittat test på 3000m för att utöver söndagens lopp få ytterligare en indikation på formen. Crosspass med BG efter en eftermiddag vid poolen. Svettfest. Sista kvällen. Vilket gäng. Ingen utomstående skulle ha kunnat gissa att de flesta inte hade känt varandra en vecka tidigare.
På lördagen återstod ändå två pass innan flyget gick hem. Ett försök till under morgonjoggen att ta oss in i Menara garden, till bevattningsbassängen och lusthuset för att se soluppgången. Men nej. De väldigt oklara öppettiderna gjorde att vi andra morgonen i rad gick bet. Mannen vid porten erbjöd oss te men inte någon flexibilitet. Vi fick jogga hem, men en generator som likt masterna i staden var kamouflerad med palmblad i metall var ändå lite kul och kryddade turen. Långa intervaller innan lunch. Tack och hej för denna gång. Men många är med nästa år. Det är det finaste betyg vi kan få och något som värmer i hjärtat. Sol i sinnet och med värme i hjärtat. Det var så vi tog oss hem till det ändå mycket kallare Sverige.
Att vi bjuder in er till Marrakech nästa år det är en sak som är säker, lika säkert som att det blir ett januari 2024. Men innan dess hoppas och tror jag att ni vill löparäventyra mer hemma i Sverige och kanske utomlands. Tur då att det precis har kommit en ny plattform för löpare – RunAgain!
Där kan man söka motionslopp i Sverige och utomlands och genom detta också hitta andra som ska springa. Kanske reser du ensam och vill hooka upp med någon. Möjligheten att dela upplevelser från eventen finns också. Dessutom lottas startplatser ut till olika lopp. Ni kanske är nyfikna på vilket mitt nästa blir?
Här är svaret – Alexander the great marathon i Thessaloniki i slutet av april. Jag har klickat i att jag kommer, ska bli spännande att se om fler i denna community har samma mål. Kanske vi ses.
På RunAgain kan du hitta löparkompisar, dela med dig av erfarenheter och även lägga till egna lopp eller sådana som saknas i utbudet. Tipsa gärna dina kompisar så att vi växer och gör detta nätverk av löpare stort i Sverige. Låt din nästa mission framför datorn bli att skapa din egen profil. Ses där!
