Förra veckans äventyr blev på is. Att så skulle bli fallet var inte helt självklart. Is på våra breddgrader är inget att räkna med och min baksida parad med en förkylning gjorde det hela ännu osäkrare. Men i lördags tog jag och Elmina tåget till Stockholm. Så kul att få åka i väg på egen hand utan barn och med fokus på att vi skulle få springa och umgås hela dagen. Bara en sådan sak. Hur allt än skulle bli skulle vi få ut något av det hela i form av kompistid.
Målet var Sollentuna och deras Winter Marathons. Dit är det pendel från tågstationen och sedan en promenad upp till Edsbergs slott med anor från 1630-talet. Där ligger i detta sammanhang Arena Edsvik med vacker utsikt över viken och det kunde inte gå någon lördagsflanör förbi att här skulle det springas under dagen. Beachflaggor, musik, eldar och löpare mötte oss där uppe när vi hämtade våra startnummer. Nu behöver jag nämna blåsten vilken gjorde att vi ganska snabbt tog oss ned till simhallen där alla hade möjlighet att byta om vilket vi också gjorde. På vägen tillbaka hann vi heja i väg de som skulle springa en hel mara och innan det sedan var vår tur satte vi oss inne i serveringen och drack kaffe.
Det är så roligt med lopp för man träffar så mycket väntade och oväntade bekanta. Människor man sprungit lopp med innan. Rest med. Eller träffat i andra sammanhang. Ja även de som det känns att man känner, och då tänker jag de man följer i sociala medier. Och plötsligt blir ibland livet på riktigt och man möts som i en liten bubbla av verklighet. Vår verklighet. Vi som lägger tid på att träna inför, och åker till ställen, för att springa tävlingar.
Just denna hade vi sett fram emot särskilt. Vi skulle inte bara ta oss dit och tillbaka tillsammans, vi skulle dessutom springa halvmaran i parklass, jag och Elmina. Mitt strul i baksidan hade inte blivit bra efter en hel veckas löpvila. Feber i veckan skulle kanske sätta sina spår. Men vårt fokus var att göra detta tillsammans och ha kul. Läs, vi hade tänkt att vinna, med förhoppning att inte behöva springa ihjäl oss för den sakens skull. Kanske låter som en dryg inställning men man måste ha mål, och vi skulle överleva andra utfall också.
Det var skönt att ge sig i väg eftersom det blåste snålt och alla drog sig för att lägga in klädöverdragen i minibussen bredvid startlinjen. Det tar en stund innan man litar helt på metalldubben under skorna men snart var vi kompisar och jag glad att ha dem. För det var vinte på riktigt med is på cykelbanorna där vi sprang. Efter några kilometer var det äntligen dags att ta sig ut på Norrvikens is och samtidigt som det skedde kom även solen fram. Vilken inramning. Vi hade dessutom ledningen och det verkade som den även var rätt ohotad.
Att springa på is är verkligen speciellt. Lite magiskt, och vi började i en tacksam medvind. Sedan vände vi 180 grader och fick det motsatta med besked. För min del kändes det som att jag till och med gled lite bakåt trots dubbarna. Tappade klungan. En tjej sprang om men verkade som hon var i par med en kille. Puh. Höll i skapligt. Tur att vi var i par, för Elminas rygg var bra att ha. Kände mig ändå rätt avslappnad innan hon säger att det visst var ett tjejpar som hade sprungit om. Märkligt tänkte jag. Så var inte min tolkning. Men jag hade å andra sidan tappat klungan. Bara att ta i lite hårdare. Fast det var tufft. Förlikade mig med att vi skulle bli tvåa. Bra träning var det hur som helst. Känns i vaderna att springa på is kan jag meddela. Solen blev intensivare och så blev det medvind igen. Hurra. Efter 11 km på isen var det dags att springa tillbaka. Litade inte helt på Elmina att vi var tvåa och när vi sprang upp för backen till den peppiga arenan var det också som vinnare. Fin bonus och Elminas oväntade kupp hade dessutom gjort att jag behållit någon form av tempo.
Så härligt att det ändå hade blivit vinst och förutom medalj fick vi en pokal som vi fyllde med godis som blev efterrätt till den varma soppa och bröd alla deltagare fick. Även om det var soligt och en filt värmer räckte det att fira After Run under en begränsad stund innan dusch och bastu i simhallen lockade. Det gjorde också den flaska skumpa som Elmina hade med sig som ytterligare partyhöjare till tåget hem.
Blev verkligen ett fint löparäventyr och fin dag i Stockholm och hemresan en bra uppladdning inför kvällen. För den fortsatte med konsert. Alphaville. Tyskarna som släppte dunderhitsen Big in japan och Forever young redan 1984 då jag var blott 6 år. Men de låtarna har ändå inte gått någon i yngre generationer efter det förbi. Uppsättningen var inte intakt utan det var bara ledsångaren som numera liknar Kapten Haddock kvar men med sig hade han yngre förmågor som visade hur man kråmar sig runt en synth även om det inte var något fel på hans egen spänst. Och min baksida. Den blir inte bättre, men benet sitter kvar och det blev inte värre av loppet. Jobbar vidare mot en lösning.
Hoppas förra veckans och detta bloggande gjort er sugna på att delta i motionslopp framöver både i Sverige och utomlands. Påminner om att en värdefull hemsida att hitta utmaningar, löparvänner och inspiration hos är RunAgain vilket är helt gratis. Lägg upp en profil, connecta med likasinnade och utforska hur du kan få ytterligare en dimension av vår gemensamma passion – löpningen!
Självklart hittar du mitt och Elminas eget lopp Häv & Gräv VikboVändan hos RunAgain och den vill jag särskilt tipsa om i detta sammanhang då även vi har en parklass. Vi kallar den duo vilket innebär att man tillsammans med en löparvän växelvis cyklar och springer den 45 km långa sträckan mellan matgårdar på Vikbolandet utanför Norrköping den 5 augusti i sommar. Varmt välkomna!
