jul
Klockan 18 i fredags stod jag utanför Mc Donalds i Ljubljana och blev upphämtad av mannen i den svenskregistrerade Volvon. Färden norrut mot Bled tog en timme och under tiden passade jag på att få höra hur det var under kriget och om livet i en tidigare kommunistisk stat. Vi åkte på en väg av betong som Hitler byggt och vid slutet av vår färd hade vi hamnat vid foten av Alperna. Jag som dagen innan inte ens hade vetat att Alperna även låg i Slovenien. Bled ligger vid en liten sjö och i den finns en liten ö med en gammal kyrka på. Högt uppe på en klippa blickar en borg ned på lokalbefolkning och turister som strosar i den park som en svensk arkitekt har anlagt. Inne i den tusen år gamla borgen finns inte mycket att se. Ett badkar som en schweizare lämnat kvar och ett älghorn man hittat infryst i isen innan älgarna hade vandrat till Skandinavien. Vi åt på en restaurang vid vattnet med livemusik och den berömda kakan Krema Snita till efterrätt. Den kommer från orten och är så berömd och att kyparna till och med hade T-shirtar med dess namn. Min nya 73-åriga kompis berättade om när han som 20-åring bestämde sig för att ta sig till Sverige. Han gav sig iväg med de kläder han hade på kroppen och sitt pass, men utan pengar och packning. Efter tre månader hade han kommit till Sverige och den första natten spenderade han i ösregn under en gran vid tågrälsen i Helsingborg. Min andra natt i Slovenien blev behagligare i jämförelse då jag följde med den väldigt gästvänlige mannen hem till hans hus och fick sova i gästrummet. Där fick jag bland annat sällskap av en stor dalahäst och i ett rum med en sådan kan man inte känna sig annat än trygg.
Efter det åkte vi till Kranjska Gora där Ingemar Stenmark åkt en del skidor eftersom han var sponsrad av det Slovenska skidmärket Elan. Vi tog bilen upp till en syster som har en restaurang med fantastisk fin utsikt och åt lokal korv med surkål. Sedan var det dags att åka iväg från detta landskap som taget ur Sound of Music och ta bussen tillbaka till Ljubljana. Där köpte jag en biljett till Zagreb. När ingen buss hade kommit fem minuter efter utsatt tid gick jag och kollade upp det hela. Men bussen hade redan gått och jag fick i princip en utskällning att det var mitt fel att jag inte insett att den hade stått på en annan hållplats än på biljetten. Fick ett par timmar över där jag satt på ett café och fixade med funktionärer till Stadsloppet. Klockan halv nio var jag ändå framme i Zagreb och gick in mot stan. Det som är bra med att resa lätt är att man inte behöver hitta ett boende direkt. Jag gick därför planlöst och hamnade på ett torg där det var konsert med det i Kroatien välbekanta bandet Vatra. Trevlig popmusik och när de slutade spela gick jag förbi den fina vita katedralen något kvarter bort. Under mitt sökande efter boende hittade jag en till konsert i en park där folk satt och drack öl på parkbänkar och man kunde köpa både mat och dryck i små temporära barer. Hängde där lite och hittade sedan en säng för natten i ett rum på ett hostel med nio andra. Jag sov gott till framåt tre då de nio andra kom hem från krogen med dunder och brak och menade på att man fick skylla sig själv om man inte hade festat hela natten. Stoppade i öronproppar och somnade till slut om i den väldigt sköna sängen.
Klockan kvart i sju var det istället jag som fick klagomål när jag tyst som en mus smög ut ur rummet och ner till busstationen. Gick genom ett soligt Zagreb där jag såg att man även kunde ha sovit på en parkbänk eller slagit upp sitt tält i parken och koka gröt på stormkök till frukost vilket vissa gjorde. Tog en buss till Pletvice där vädret både var kallare och regnigare. Där finns ett system av turkosblåa sjöar och otaliga vattenfall. När jag kommit in i parken insåg jag att jag hade plankat utan att vara medveten om det. Bytte om till springkläder på en toalett men problem uppstod då varken färjekarlen eller någon på restaurangen ville ta hand om min ryggsäck. Fick helt enkelt gå ut ur parken och betala inträde. Detta visade sig ändå vara positivt då det fanns en karta över sjösystemet på baksidan av biljetten. I början på rundan trodde jag att detta skulle bli en fruktansvärd dag. Leden gick på fuktiga träribbor och det var nästan omöjligt att springa om alla tyskar och asiater iförda regnkappor och paraplyer.
Att vandra halva sträckan jag sprang skulle enligt uppgift ta 7-8 timmar men jag sprang runt alla sjöar på två timmar utan nämnvärd hastighet. Hur sakta går folk egentligen kan man undra. Blaskade av mig i ett vattenfall och gick upp till stora vägen när jag var klar. Liftade till Zagreb med tre ungdomar i en skåpbil utan inredning och isolering. Blev två väldigt trevliga timmar längs vägar som kantades av från kriget skottskadade hus. Vi tog en mindre väg för på motorvägen måste man betala vägavgifter och det är tydligen ingen billig historia. Två av dem var studenter och den tredje killen tillverkade egna hudvårdsprodukter varav jag fick en tvål i present. De berättade om hur det är i Kroatien och på dagis när de var små kunde de ibland få ett straff om de varit dumma. Fröknarna hällde ut opoppade popcorn och i det fick de ställe sig på knäna vilket tydligen gör ont om man provar. Men skrattande berättade de också om bra saker med det gamla socialistiska samhälle de föddes i. Fast det verkade inte som de gillade sitt land något särskilt och tyckte inte de hade något att vara stolta över. Det enda de kom på att de är kända i världen för är barnmatsburkar av märket Hipp. Plötsligt tog tjejen fram en pistol ur sin ryggsäck. Visade sig som tur var vara en soft air gun som hon skulle skrämma duvorna på balkongen med. I Zagreb tog jag en buss vidare till Osijek som de tipsade mig om. Jag kom fram när det blivit mörkt och möttes av en helt tom liten stad. Det var nästan spöklikt när jag gick längs de gamla kråkslotten som kantade stadens huvudgata. De tomma gatorna kunde ha något att göra med att jag promenerade under första halvleken av VM-finalen. Men trots att jag blev hänvisad till gamla stan var det inte mer än två pubar med några få besökare tittandes på matchen som representerade stadens kvällsliv. Osijeks enda hostel hade redan stängt och jag gick in på den närliggande pizzerian för att fråga om råd. De visade sig att jag kunde bo på deras övervåning och i restaurangen träffade jag två killar som jag gjorde sällskap med framför TV:n som delvis doldes av ett stort kylskåp. En av dem var hemma på semester från Danmark där han jobbade med att designa Lego och tillsammans åt vi en lokal specialitet bestående av stark korv i pitabröd med ost och sås. Förlängningen såg vi ute på torget med de andra och jag var glad över att Tyskland till sist fick till det även om jag som vanligt hade missat målet. Gick tillbaka till pizzerian och när jag satt på toaletten som konstigt nog hade en dörr av glas kom kyparen förbi med min dryckesnota. Borstade sedan tänderna i sällskap med en stor spindel som hängde från kranen och somnade sen nöjd över att jag som turist var en väldigt ovanlig syn i Osijek.
Gissa om den efterföljande duschen var skön. De senaste fyra dagarna hade jag tvättat mig på handikapptoaletter, i en fjällbäck och i ett vattenfall. Det är sådant man får leva med om man vill träna löpning på omöjliga ställen. Gick till busstationen och missade bussen till Belgrad med några minuter. Nästa skulle gå efter tre timmar och jag skulle möta Nina där vid lunch. Mannen i biljettluckan önskade mig lite ironiskt lycka till när jag förklarade att jag skulle ta mig dit tidigare på något annat sätt. Hittade ett litet pendeltåg från början av förra seklet som tog mig till Vinkovci. När jag klev av såg jag att reliken egentligen var en svensk produkt. Alla skyltar var på svenska översatta till kroatiska med en tejpbit under. I Vinkovci kunde ingen engelska på busstationen men till slut träffade jag en nunna som förklarade att jag var tvungen att ta mig till Vukovar för att hitta en buss till Belgrad. Dit liftade jag först med en militär och sedan med en man som jobbade med däck. När jag kom fram visade det sig att bussen till Belgrad ändå var den som gick via Osijek. Utan framgång försökte jag lifta en stund men gick snart ned till floden och njöt en stund i solen. På busstationen träffade jag ett trevligt par från orten som bjöd på deras hembakade bröd. Konstaterade att jag trots allt hade fått ett intressant äventyr på morgonen och gissar på att Nina klarar sig en timme själv i Belgrad.
