Nog för att Klara har varit med mig springandes åtskilliga mil inne i magen och i vagn, men något lopp ute i fria världen hade inte blivit av förrän i fredags. Som fripassagerare är hon ganska meriterad ändå med deltagande bland annat i SM 100 km, Vårruset, 6h tidslopp och några löparserier.
Därför blev det bestämt att åka till Eksjö och springa Stadslopp. En fin kombination av tävling och äventyrande med hjälp på traven av vår lilla elbil då målet för helgen låg i ett annat landskap. Närmare bestämt Småland. Ett dygn i en stad jag aldrig besökt. Hurra så spännande och kul. Inte ens det gråa vädret med regn hängande i luften kunde ta bort detta faktum.
Avfärden planerades in lagom till att Klara skulle ta sin eftermiddagslur. Perfekt då att ha en bil som knappt låter då den körs. Harmoni till max med lite musik och podd som mamman trots låg volym ändå kunde uppfatta budskapet i. En fröjd att lyssna på löparvännen Elmina Saksi i maratonpodden. Perfekt uppladdning att höra en annan stark löparmamma inför ett lopp med min och Klaras inramning.
Checkade in på Stadshotellet som låg vid torget så som det brukar i en liten pittoresk stad. Eksjö är en av Sveriges tre trästäder där Hjo som jag besökt tidigare är den andra och Nora som ännu är outforskad den tredje. Klara som precis hade vaknat efter den knappa två timmar långa bilresan hade precis vaknat vilket gjorde att ett mellis i hotellets foajé startade vår stayover. På promenad trivs hon bäst i bärsele och så fick det bli under rundan längs de vackra trähusen vilka kändes som kulisserna till var och varannan film från förra sekelskiftet. Ett annat mål denna eftermiddag var nummerlappsutdelningen där vi på vår väg tog en sväng längs Norra ån med pompösa villor. Där nedifrån fick vi se ett vackert torn som visade sig vara Eksjö gamla vattentorn, byggt i slutet av 1800-talet och numera inhyser ett arkitektkontor. Här snackar vi inte bagarens barn utan tvärtom.
För att ladda på med energi valde vi klassiska Lennarts konditori som verkligen hade ett fint utbud av bakverk och skön retrostämning i lokalen. En bakpotatis och bakelse till efterrätt åt mig och barnmat åt lillan. Hon höll som vanligt låda i lokalen och ville ha kontakt med alla. Hon proklamerade sannolikt att det var loppdebut, kom och heja, samtidigt som jag hörde låten Chariots of Fire av Vangelis, min favoritlåt i dessa sammanhang, från torget där det snart var dags för barnens lopp. Det var riktiga krigare som gav sig ut i regnet och kylan med en svalkande glass och medalj till alla. Varm choklad hade varit mer passande denna dag, tänkte jag, då vi gick till hotellrummet för att värma oss i form.
Klara som reser sig mot allt och alla nu hade många mer eller mindre tillgängliga höjder att testa samtidigt som jag nålade på mig vår nummerlapp. Uppvärmningen fick bli en knapp kilometer till parken där starten skulle gå. Starten som gick förhållandevis sent för ett barn på 10 mån. Men jag hade gjort allt för att underbygga en succé. Matat ordentligt. Fått henne att sova extra länge, läs hela bilturen. Linjen där vi skulle rada upp oss befann sig mitt på en gräsmatta. Det skulle alltså bli ett krig till att börja med för att komma bra i väg och ut på cykelvägen ungefär 200 meter framför i loppets riktning. Känslan var skön. Jag hade absolut ingen aning om ur det skulle gå att springa fort med barnvagn. Hade ingen aning om Klara skulle hålla ut hela vägen. Hade ingen aning om regnet skulle fortsätta ha uppehåll. Hade ingen aning om ifall vi skulle vara i vägen för andra löpare. Hur det än blev skulle det bli ett kvitto på hur det fungerar att tävla med barn i lopp. Håll i hatten Klara. Nu kör vi.
När skottet gick av rasade alla i väg så som det brukar vara och vi med dem. Ville inte hamna bakom några i långsamt tempo när det smalnade av så körde för kung och fosterland över det fuktiga gräset. Ut på cykelvägen. Till höger över bron. Sedan in på huvudgatan för att passera mål efter en knapp kilometer. Visste inte hur vi låg till men sprang om väldigt många genom att skrika att vi kommer bakom från vänster. Trots det trista vädret stod det många människor längs banan och det var roligt motiverande att se dem höja på ögonbrynen och skrika heja när de noterade vår framfart.
Jag var förvånad över hur fort det gick. Registrerade kilometertider under fyrtempo. Men det blev snart svängigare. Någon hög trottoarkant. Omväg runt ytterligare en för att inte skumpa ur Klara från vagnen. Backkrön. Uppför. Men hon jollrade. Avfyrande sitt må bra ljud. Hoade. Och alla hejade på henne. Big time. Vi fick hör att det var starkt. Det gav energi att hålla i tempot. Blev lite regnigt mot slutet. Någon hade på en svalkande vattenspridare. Den behövdes absolut inte. På något sätt kände jag mig lite taskig när vi sprang om folk och hade vagn. Men känslan var väldigt bra. Hade ingen aning om vi var trea eller tia och skönt det, för det motiverade att ta ännu några fler placeringar. Kanske fanns pallen inom räckhåll. Det hade varit omöjligt att överskåda när alla kutade i väg över gräsmattan. När det var nio kilometer kvar började Klara gnälla lite, men det löste sig på upploppet där hejaropen och applåderna avlöste varandra. Klara klappade också med och efter 42 dryga minuter korsade vi mållinjen.
Thule Glide 2 – bästa rullet – nu mot framtida löparmål. Vår är från Babya i Norrköping.
Wow. Vi var supernöjda. Klara extra glad över plaketten. Jobbigt. Javisst. Men inte mördande. Vilken kväll. Fick mersmak. Hade varit superkul. Klara hade tyckt det var kul. Minglade runt och gladdes åt att flera kom fram och tackade för ryggen. Sa att det var coolt att ha blivit omsprungna av oss. Var lite runners high där efteråt. Passade även på att dela ut flyers med info om Häv & Gräv VikboVändan och Skärblackaloppet. Tänker att om vi kommer till Eksjö och springer får ju de komma till oss. Fair deal. Någon säger plötsligt att mitt namn blev uppropat från scenen i samband med prisutdelning. Det kunde väl inte vara möjligt. Pallplats med vagn. Men pallen kanske hade fler än tre platser. Stod förväntansfullt nedanför ända till jag fick reda på att det var ett missförstånd. Tidigare år när detta lopp hade sina storhetsdagar fick de tio främsta i dam- och herrklassen pris. Numera de fem främsta damerna och tio främsta herrarna. Jag var alltså som bäst sexa och sämst tia. Det insikten var ändå skön. Jag och Klara så bra placerade. Heja oss.
Nu var det dags för Klara att få sin välling och sova. Hon var lättsövd. Jag hade lite för mycket stresshormoner i blodet trots att jag hade skippat att dricka superbränslet från Pureness just eftersom det innehåller koffein och jag visste att sova även utan skulle bli svårt. Men skönt att veta att det finns lite mer power från det nästa gång. Ägnade mig åt lite googling. Vilket var egentligen världsrekordet för damer i vagnslöpning på 10 km. 40:04 min visade det sig. Om inte dagens bana hade varit lite för lång hade vi haft ett resultat på 41:30. Att putsa det med 90 sek kändes inte helt orimligt. Ett frö till nytt mål hade såtts…sedan somnade jag.
Klara genomförde sin bästa natt ever. Välling vid 04:00. Somnade om. Vaknade runt 07:00. Vilken dröm. Frukosten skulle inte öppna förrän åtta så passade på att få Eksjös gamla stad lite för oss själva under en kortare promenad med vagnen. Sedan placerade jag Klara vid ett bord i anslutning till buffen där hon på riktigt trodde att alla som hämtade frukost hade kommit för att prata med henne. Social till max. Hon gröt och diverse andra saker och jag ett stort lass av det mesta. Sedan i väg på löpning. Målet var bokskogsreservatet Kvänsås fem kilometer från stan vilket visade sig vara en naturskön och lantlig väg. Skogen som enligt skylten kanske hade planterats av Per Brahe på 1600-talet är Sveriges nordligaste i sitt slag och ligger på 264 meters höjd. Men hur kul är en skog tyckte Klara. Hon somnade och fortsatte med detta till vi var tillbaka.
Denna helg var det en slags stadsfest vilken tyvärr regnade bort lite då hoppborgar inte är så skojiga vattenfyllda. Klara är som alla förstår ändå för liten för dessa och i stället kände vi på dörren till kyrkan så som jag alltid gör under mina löparäventyr. Den var till min glädje öppen. Gillar dessa arkitektoniska mästerverk och historiska landmärken som alltid är vackra både på utsidan och insidan. En man satt och spelade vid orgeln till Klaras förtjusning och dessutom fanns en välutrustad lekhörna. Denna blev vårt häng fram till lunchen som även den intogs på Lennarts konditori.
Under vår tur till Kvänsås och lekstunden hade vi passat på att ladda bilen. Den hade precis räckt fram och tillbaka, fördelen med vår Volkswagen ID.3 som vi införskaffat hos Söderbergs Bil är att den inte behöver laddas varje dag hemma, men på äventyr vill man gärna ha lite marginal för en avstickare. Laddade med el och lunch gjorde vi just en sådan vilken tog oss till Skurugata som är ett naturreservat där isen bildat en skåra i berget, vilket liknar en gata. Satte Klara i bärselen. Regnet hängde i luften och vi var inte helt utrustade för detta vilket gjorde att vi i sällskap av en lokal familj vandrade kilometern till där gatan började och sedan vinkade av dem de ytterligare två kilometrarna som därigenom leder upp till Skuruhatt med utsikt över landskapet.
Jag hade fått hålla Klara vaken med högljudda barnsånger på vägen till den senare naturupplevelsen vilket innebär att även hemfärden blev vältajmad då jag fick ha henne sovandes ända fram till vägarbetet på E4:an mellan Linköping och Norrköping. Där var hon i det närmaste otröstlig vilket gjorde att det skar i mammahjärtat. Men hon, och jag, överlevde traumat och tröstade med kramar, pussar, mammamys och en klämmis vid macken i höjd med Norsholm. Slutet gott allting gott. Vilket dygn på rull – både i bil och vagn. Vi är bästa teamet.
