Vad är egentligen värst. Eller minst jobbigt. Att ta i maximalt under kort tid eller ha det ganska jobbigt under lång tid. Här är vi alla olika. Fungerar på olika sätt. Vad tycker du?
På kort tid har jag startat i flera kortare lopp. Kortare löpdistanser i mina mått mätt. Dessutom delvis på hemmaplan. Fem kilometer i Vårruset exempelvis. Alla kvinnor som springer i stan är där. Vänner och bekanta hejar längs banan. Vissheten om att springa sitt snabbaste är ingen komfortabel känsla. Vetskapen om att det egentligen inte spelar någon roll är som bortblåst. Det är inte VM. Det är ett motionslopp som ska vara kul och lustfyllt. Men i den egna stan. Omöjligt att inte sätta press på sig själv. Det maler i bakhuvudet hela dagen. Kommer det gå bra. Kommer jag kunna springa mitt snabbaste. Tänkt om något (lyckligtvis) skulle inträffa som gör att en start blir omöjlig. Men Frida du vill ju vara med. Det är ett av de roligaste motionsloppen under året. Du gillar detta. Du tränar massor för att detta ska vara en walk in the park. Och att tävla är bästa träningen. Något bättre sätt att få snurr på benen finns inte. Springa ihop med andra. Träna på den mentala stressen som en nummerlapp på bröstet innebär. Träna på detta så att just VM eller annan viktig tävling sen inte blir precis lika nervöst som det skulle kunna vara. För där handlar det också om att ha sovit rätt. Ätit rätt. Ha tränat innan.
Hur gick det då i Skill Mjölby Stadslopp förra lördagen? Sex kilometer var utmaningen och kanske skulle inte halva Sveriges löparelit vara där. Kanske fanns det chans till att få ett pris om jag kom in som sexa eller snabbare. Oavsett vad skulle det vara roligt att åka till Mjölby – en stad jag inte har varit mycket i. Start- och målområdet låg mitt i stan och dessutom med en riktigt bra lekpark i anslutning, till Klaras och vår glädje. Under uppvärmningen upptäckte jag dock att just halva Sveriges löparelit också joggade sig varma. Skulle bli tufft. Men mitt mål var att hålla minst fyrtempo – det hade inget med de andras prestation att göra. Bara min. Vi drog i väg och banan var inte helt trivial fast himla trivsam. Trivsamt var det dock inte att ligga i fyrtempo men jag lyckades nästan. 24 minuter och 12 sekunder. Åtta efter alla snabbisar. Jag var nöjd. Check.
Sedan stod nyss nämnda Vårruset i Norrköping på tur redan två dagar efter. Lika nervöst som jag beskrev här ovan. Men praktiskt att jag redan hade hämtat ut nummerlappen och kunde jogga rakt till start. Även om det var svårt att slita sig från leken m ed Klara i indiantältet hemma. Fast när jag kom dit. Vilken stämning. Första gången sen 2019 live och på riktigt, dessutom på nya bansträckning. Strålande sol och glädjen bland de två tusen deltagarna gick att ta på. Förvånansvärt nog kom jag i väg bland de första och låg fyra under de två första kilometrarna innan jag sprang om Tjalves återväxt på dessa distanser i form av Sofia Skuthälla. Höll min placering och kom strålande glad i mål som trea. En av mina bättre placeringar i detta härliga lopp. Elmina på första plats. Hon är i grymt imponerande form min snabba löparvän och tillika löpare modell äldre som jag. Mammor kan.
I söndags. Lag-SM kval i Täby. Det innebär att klubben åker med en representant i varje gren. Kula, spjut, längd, 800 meter osv. Här var det också mammor som var inkallade för vissa av uppdragen. Jennie på 3000 meter hinder och jag på 5000 meter. Som extra crew hade vi med varsitt barn vilket gjorde detta till en mysig roadtrip. Jennie levererade spänstigt över hindren vilket imponerar och jag gjorde en fin insats i mina mått mätt när det var min tur. Låg i rygg på en ung tjej under 3 kilometer vilket jag med facit i hand skulle ha fortsatt med ett tag till i tempo 3:50min/km. I stället sprang jag om, hade stor lucka ett tag, innan jag blev omspurtad. Men i mål på 19:17 vilket är det snabbaste jag sprungit på många år. Mammor kan.
Att stå på startlinjen till alla utmaningar du haft som mål är egentligen belöningen för allt slit. För alla träningstimmar du lagt ned. Oavsett om det handlar om att göra en snabb tid eller att komma runt banan med en skön känsla. Alla har olika mål. Vad andra gör där har ingen betydelse. Det handlar om dig och att du är en vinnare som deltar. Alla får medalj och alla tävlar egentligen mot sig själva.
Men 5 km. För mig är det jobbigt. Jobbigare än att stå på en startlinje till 100 km även om den startlinjen ibland varit i VM. Då vet jag att det inte handlar om att springa mitt snabbaste. Det handlar om att vara kvar på banan. Orka ha ett relativt snabbt tempo. Att äta gels, bars, godis och annat energitätt för att driva kroppen vidare. Ha huvudet med sig. Komma på vad räddningen är om magen pajar. Men framför allt en mental utmaning. Våga fortsätta om det krampar i kroppen. Här är alla också vinnare. Alla är utanför komfortzonen.
Jag vet inte vilket du är mest sugen på. Men jag röstar på den senare utmaningen. Och blir det jobbigt är det en faktor som gör att jag fortsätter. För bästa träningstillfället på jobbigt är just när det blir jobbigt, och det har man nytta av i alla sammanhang framöver. Oavsett om det handlar om motionslopp eller en tuff dag på jobbet.
Nu till senaste tidens huvudbryderier. Mot vilket nytt mål jag är på väg efter att inte ha fixat kvalgränsen till VM nu senast i Växjö. Vad jag nu är sugen på pendlar från dag till dag. Visst vill jag verkligen åka till VM och vet att jag skulle vara ett stabilt ankare i laget, jag har aldrig brutit en tävling och alltid sprungit på skapliga tider men energin mentalt och fysiskt för ett nytt kval finns inte. Det var i efterhand jobbigt att göra detta ihop med en bebis i livet. Vad ska jag göra nu? Långa lopp är ett som är säkert. Men kanske välja något nytt? Köra Ultravasan igen? Comrades? Eller hoppas på att jag får bli ett ankare i laget efter sista uttagningen 27 juni…
Till dess ska jag springa det jag känner för i loppsammanhang, ha kul och hoppas att en blixt slår ned någon dag och talar om för mig vad jag ska göra. Men att ge mig ut och springa det har jag motivation och lust till. Alltid.
Dessa korta lopp senaste tiden har definitivt gjort mig mer motiverad. Jag vet inte exakt inför vad och vad mitt mål ska vara. Men de har varit roliga och gett fina kvitton på att jag inte är helt fel ute. Skönt att byta fokus ett tag. Och imorgon är det dags igen. Då är det 7 km i Tillväxt Finspångs Stadslopp på schemat.
På tal om korta lopp. Boka in den 14 september – då är det premiär för Skärblackaloppet – 6 km som jag arrangerar i min hemort Skärblacka.
