På två år har jag inte varit ute på något nytt löparäventyr utanför Sveriges gränser. Jag har äventyrat, absolut, men inte samlat in något nytt land till listan. Vet ni, jag som är en globetrotter var helt nervös då jag skulle klicka hem allt inför resan. Flyg. Tåg. Hotell. Transfer. De två sista sakerna är delvis nytt. Hotell brukade jag sällan boka för fler nätter än den första och transfer löste jag alltid på plats. Men nu har jag Klara och det krävde även ett antal mail och telefonsamtal då jag kom på att det inte går att åka taxi utan babyskydd med ett spädbarn. Sedan det där med vagnen. Kunde jag vara helt säker på att den får följa med till gaten. Plus pandemirestriktioner, vaccinationspass och packning för två. Nej tiden då jag reste med handbagage är förbi, åtminstone under många år framöver.
Men i väg kom vi i tisdags eftermiddag, Klara och jag efter att ha avverkat dagens löprunda hemma i ett snålblåsigt och lite regnigt Norrköping. Första etappen med tåg ned till Köpenhamn. Att komma ombord går bra med viss hjälp, men att sedan fälla ihop vagnen, samtidigt bära Klara och även inse att platsen för fordonet är belamrad med resväskor, då är man glad att det finns fantastiska medresenärer som hjälper till. Kvinnan bredvid oss var också väldigt social och var på väg hem från Luleå där hon agerat farmor på heltid och fortsatte med det en smula till Klaras förtjusning. Den nästan fyra timmar långa resan gick fint och vi fick även lite hjälp av på tågstationen. Härlig känsla att gå genom ett bostadsområde i Köpenhamn till hotellet en kilometer bort ungefär. Vid halv åtta släckte vi lampan.
För vid fyra ringde väckarklockan, vid fem var vi incheckade och vid sex satt vi på planet redo för take off. När planet lyfte somnade Klara och jag kunde läsa bok, vilken lyx, och i Frankfurt hängde vi lite i lekhörnan någon timme innan sista etappen på resan tog vid. Flighten till Malta var nästan två och en halv timme lång men mönstret att somna vid take off höll i sig, mamma kunde läsa bok följt av promenad fram och tillbaka i planet till insomnandet vid landning. Att inte kunna tryckutjämna med öronen löstes tydligen genom att sova. Smart Klara. Vilken känsla att sedan landa i ett land med palmer och där solen sken. Som att komma hem. Komma hem till resandet och äventyrandet igen. Att vi åkte just nu berodde på att vi ville ge oss i väg samtidigt som pappa är på Madeira och cyklar. Att vi valde Malta berodde på att det är just ett nytt land på listan och lagom långt bort. För just nu är det den sämsta tiden att åka. Det kan innebära regn. Det kan innebära blåst. Men vi hade tur. Perfekt väder och varmt. Dessutom bra med två korta flygningar i avsaknad av direktflyg denna tid på året. Men största bonusen, offseason, med bättre priser och ön lite mer för oss själva.
Det senare hade inneburit att jag hade bokat all inklusive vilket det skulle visa sig att en spädbarnsmamma inte kan njuta fullt ut av. Men vi stannar vid det här med solen, palmerna och att vi snart var vid hotellet. Klockan var bara halv tre, sen lunch gick fortfarande att få i restaurangen och löpning skulle vi hinna med. Första dagens projekt fick bli strandpromenaden i Qawra. Alltså det var inte lätt. Den var inte perfekt. Hur skulle det gå att samla mil denna vecka. Men Klara skrek av glädje åt förbipasserande och vi tog oss till Xemxija, fem kilometer innan det var dags att vända för utan sol blev det kyligt. Bra start på äventyret ändå och vägarna måste ju rimligtvis vara bättre inåt landet. Malta är ju civiliserat. I en nutida civilisation går och springer människor. Middagen var väldigt bra med olika stationer serverandes maträtter från tematiska länder. Som sagt. Njuta av middag. Nja. Det var ett tag sedan jag gjorde det. Men jag fick läsa bok i sängen med min dotter snusandes bredvid. Det är lyx på riktigt.
Igår skulle vi alltså utforska ön ordentligt och jag hade haft fel på en punkt. Trafiken. Jag börjar med att beskriva situationen för att ge en bild av hur uselt det var för en löpare. Än värre för en med vagn. Trottoarer finns slumpvis på vissa ställen men kan plötsligt sluta. Tro då inte att det finns ett övergångsställe. Nej det kan vara en kilometerlång cementmur i mitten av vägen, omöjlig att ta sig över på säkert sätt. Bara att springa tillbaka och hoppas på bättre tur längs andra sidan av gatan. Ibland räcker inte turen. Trottoarerna är smala om de finns och kan dessutom ha en skylt mitt i eller träd planerade så att en vagn inte kommer förbi utan måste ta sig ned på gatan för att komma runt. Torsdagar verkade dessutom vara sophämtningsdag vilket innebär att man ställer ut säckar med sopor på trottoaren. Lägg till vänstertrafik och smala gator inne i städerna så förstår ni problematiken. Men man kan springa överallt. Såklart. Men tror aldrig jag har pausat klockan så många gånger under en runda sedan jag började springa 2006. På ett ställe, inne i en liten stad, hjälpte mig dessutom en polis längs gatan förbi en byggnadsställning som intagit trottoaren.
But well. Äventyret var i fokus och trafiken kunde inte förstöra mitt eller Klaras goda humör. Vi tog oss först till Mosta där målet var rotundan, kyrkan med ett av Europas största kupoltak med en diameter på 40 meter. Den blev träffad av en bomb som aldrig detonerade 1942 vilket var ett mirakel och tur för oss turister. Vid kyrkan låg en lekpark och där gungade vi bebisgunga och hittade även en annan liten flicka och dess mamma att umgås med. Klara är en otroligt social bebis och älskar när andra människor intresserar sig för henne.
Trafiken mot Mdina var lite lugnare ändå och klättringen uppåt till det som en gång i tiden var Maltas huvudstad var väl värd. I den muromringade gamla staden spände jag på mig bärselen, gick runt med den jollrande Klara och njöt. Någon del av denna plats kallas för den tysta staden. Jag vet inte exakt vilken del det var men fick känslan då de smala gränderna och höga husen dämpade de flesta ljud.
Nästa etapp blev till Dingli cliffs för att stå uppe på de halsbrytande klipporna och blicka ut över havet. Likt väldigt många andra och det var också då jag blev varse att denna dag är helgdag tillägnat ett helgon så som jag förstod det. Invånarna hade tagit med sig picknickbord, leksaker och hela släkten för en dags rekreation i naturen. Detta var också ett ställe det gick att springa på någon kilometer i båda riktningarna.
Sedan var planen att löpa till Rabat och därifrån ta bussen hem på grund av trafiken. Jag hittade en mindre väg som på kartan skulle föra oss dit. Det var verkligen naturskönt att springa på de kuperade smala gatorna omgärdade av kaktusar och låga stenmurar med ett panorama åt alla håll. Kuperingen var brutal. På ett ställe verkade det som att jag skulle ned via en gård men jag vågade inte på grund av hundskall. Ropade på en man som svetsade i ett garage och han försäkrade mig om att de var i bur och ledde mig dessutom förbi. Tack och lov. Han meddelade att vägen ned var dålig. Så bra tänkte jag för då är det åtminstone ingen trafik.
När jag såg Rabat några kilometer bort var Klara inte nöjd. Bara att stanna. Hon är bossen. Ammade vid en busshållplats av sliten karaktär. Sprang någon kilometer. Stannade i en lekpark. Tog oss upp till Rabat. Men buss. Det där med helgdag var ingen hit i tidtabellen och solen började gå nedåt. Frågade en kvinna med två små barn om hon visste något om bussarna. Det gjorde hon inte men grannens son hade enligt uppgift en taxi. Taxikillens mamma meddelade att han skulle kunna hämta mig inom en kvart och jag påpekade detaljen att Klara behövde en stol att sitta i. Satte mig på trappen och lekte med Klara och snart kom han med en bältesstol för stora barn. Hon som inte ens kan sitta själv. Mamman gick i väg och kom faktiskt tillbaka med ett babyskydd som såg helt adekvat ut för ändamålet och vi åkte säkert hem till hotellet efter dagens långa äventyr i tid men endast 30 kilometer i längd. Det blir många stopp kort sammanfattat. Inte för att Klara är missnöjd hela tiden, men hon sover bäst om jag aldrig stannar vagnen. Fast jag vill ju stanna och kolla på platser vilket är själva grejen med äventyr. Men jag är inte ledsen för det. Vi hade verkligen en spännande dag jag och min lilla tjej. I mitt förra liv hade jag liftat från Rabat men nu är utmaningen i stället att hitta ett babyskydd när tidsplanen skiter sig. Lite komiskt ändå , vilka kontraster, och jag är faktiskt lite stolt över mig själv som vågar ge mig av på löparäventyr nästan likt hur jag genomförde dem utan bebis.
