Springer vidare på Malta

Gör om och gör rätt. För att undvika morgontrafik eller vad som skulle kunna tänkas hindra oss från att springa till Gozos färjeläge gjorde att det blev buss. Ödets ironi visade då att bussen tog en väg som skulle ha gått att springa. But well. Gick in i färjeterminalen, en man visade oss hissen, och plötsligt var vi inne i färjan utan att ha betalat. Omedveten plankning kan vi kalla det. Men nöjd då plankning i något skede brukar höra till mina äventyr fast rent generellt gör sig svårare med barnvagn. Eller kanske lättare. För ingen lär tro att man plankar. Hur som helst blev det en trevlig överfart i solskenet förbi ön Camino till Gozo.

Som vanligt hade jag ingen plan men hade fått tips om stranden Ramla vilket fick bli vårt första mål. På Gozo var det lugnare än på Maltas huvudö men samma brutala kupering. Här blir man stark som löpare och det är väldigt mycket tyngre att skjuta en vagn uppför kan jag meddela. Min GPS visade oss upp på en väg som slutade i ett vägarbete, men en man förklarade hur vi kunde ta en cementbelagd stig, via en terrass och upp längs en brant trappa för att slippa vända. Det gick och vi skulle aldrig ha hittat den genvägen själva. Upp belönar sig i nedför med en skavande känsla att det kommer bli upp igen. Mödan skulle vara värd för stranden visade sig vara väldigt fin. Klara vaknade lagom till detta och fick bli den som kände på vattnet. I skrivande stund kommer jag ihåg att en vän på instagram varnade för vithaj men jag har svårt att tro att de simmar in och biter en bebis i tårna.

Vi blev kvar där en stund då det passade bra med matpaus vid en vagn längs vägen som serverade förvånansvärt goda kycklingspett och sötpotatispomme. Sötpotatis fick även Klara fast i klämmis även om det inte blev många munnar innan hon tyckte jag skulle sluta med dumheterna och ge henne bröstet i stället. Varför mat när det finns tutte. Den ekvationen får hon inte ihop. Båda stärkta av maten klarades klättringen upp till Xaghra där det finns gamla tempel. De var inga man fick tjuvkika på utan var skickligt gömda bakom en metallkåpa där de ville ha 10 euro för att komma in. Trodde inte det var aktiviteten Klara drömde om och vid dubbellkoll med några turister som sa att det inte var amazing skippade vi det och sprang ned för berget igen. Ja alla städer och byar ligger på berg. Alla. Vi tog oss tvärs över Gozo istället via ytterligare en imponerande kyrka på toppen av ett krön och tänkte sen kolla in de brutala klippväggarna från ovan. Efter att ha tuggat ytterligare en sjukt brant stigning var det dead end. Åtminstone med tanke på att jag svårt hade kunnat lyfta vagnen och Klara över den låsta grinden ut mot den spektakulära upplevelsen. Ibland går man helt enkelt bet. Hade en sak till jag ville kolla in och det var Mgarr-ix-Xini.

Dit tog vi oss fast fel väg vilket innebar att vi hamnade på en klippa vid ett hönshus men med det som ni ser på bilden högst upp här ovan, en magisk view. Man ser också tydligt på bilden vilket kristallklart vatten det är runt öarna.

Detta blev lagom för dagen innan vi tog trefärjan hemåt. Klara gav upp ett glädjetjut långt innan jag själv hade sett den franska mannen som hon blivit dödspolare med vid frukosten och middagen. De hade åkt till Gozo med en organiserad utflykt, medan vi gick av för att vänta på en public buss. På den fick vi vänta en timme då turen innan hade fastnat i trafik och utgått. På hållplatsen fanns gott om folk som gärna lekte tittut med Klara så det gick ingen nöd på oss ändå. Hotellet vi bodde på var ett nybyggt spahotell, dock besökte vi inte ens den avdelningen utan det närmsta vi kom spa var att Klara fick bada i handfatet och plaska så mycket hon ville. Efter att ha tömt tre handfat på golvet gick vi till middagen. Stannade till i baren innan. Som småbarnsförälder är det genrepet till kvällsshowen man får bevittna. Så gjorde vi alltså och drack en cola därtill. Vi måste vara de sämsta allinclusivegästerna. Dricker i princip ingen alkohol, ståäter för det mesta snabbt i restaurangen och är ute på äventyr och missar lunchen. Eller så är vi väl de bästa, om man ser till hotellets räkning.

Att man i dessa tider måste bära munskydd hela tiden är förvånansvärt inte något som störde Klara eller att hon ville dra av det hela tiden. Men plasthandskarna som alla förväntades använda vid buffén var en omöjlighet för mig att använda. Min bestämda bebis skulle absolut slita i dem och blev sur när hon inte fick. Jag fick frikort av personalen på att slippa just den pandemiåtgärden. Sen gick vi till affären. Shoppade blöjor, majskrokar och klämmisar. Ja vissa saker är annorlunda på denna resa. Men gå och sova lika tidigt som en bebis, det gör jag alltid på mina resor. På dagen vill jag vara pigg och orka äventyra.

Lördagen innebar också en hel dag att fylla med upplevelser. Hade bestämt att rata Valetta, huvudstaden, för även om det enligt uppgift skulle finnas stora delar springbar strandpromenad kändes det som att det alltid fanns något annat hinder i vägen. Plus att Klara inte har någon särskild behållning av att vara i en stad. Så kosan styrdes norrut där planen var att först ta strandpromenaden och sedan svänga västerut till andra sidan ön för sköna naturupplevelser. I Xemxija såg det att ut att finnas vandringsvägar mot vårt första mål och det gjorde det, något som kallades The Roman Road. Tappert försökte jag trixa vagnen uppåt tills jag insåg att det om möjligt blev ännu värre. Den var verkligen inte gjord för ens den mest terränggående barnvagn. Tog en omväg runt och kom ut på en lite bättre stig. Knölig men framkomlig och skyltar vittnade om att det dagen efter skulle hållas en cykeltävling på stigarna.

Det var skönt att ändå nå asfalt efter några kilometer som tog oss upp och ned till Popeye Village. Jag hade inte läst på vad det var, bara sett på kartan att det var någon slags highlight. Klart att namnet skvallrade om att det kunde ha något med Karl-Alfred att göra men att det skulle vara så coolt som det visade sig anade jag inte. Det var nämligen kulissen till filmen från 1980 och idag en temapark.

Är man på ett hotell med poolområde ska det ju ändå utnyttjas. Vi hängde där senare delen av eftermiddagen. Helt ensamma eftersom vi lever i en annan klimatzon vilken passade Klara helt perfekt då gassande sol inte är till för en bebis. Även här var hon den som fick testa vattentemperaturen. Lite kall om fötterna efter doppet gick vi upp till rummet och spaade lite i handfatet igen innan middagen. Klara somnade sen. Mamma läste lite bok. Lite längre än planerat, lika bra, hade ändå inte kunnat sova då en förfest i närliggande rum högljutt idkade allsång till Roxettes blandade hits. Mamma somnade snart ändå.

Dags att resa hem, men såklart hinns ett pass med innan då transfertaxin skulle hämta oss vid halv tio. Efter morgonrutiner och frukost hade vi en timme till vårt förfogande. Testade andra hållet på strandpromenaden, vilken heller inte var särskilt långt och mynnade ut i några fiskelängor. Fast det var nästan platt, jag var sugen på att springa, och det lite fortare. Så vi körde fram och tillbaka ett par gånger vilket blev tolv kilometer. Härligt att springa av sig innan en lång resdag. Härligt att också kunna summera exakt 100 km på Malta. På 10 mil hinner man se mycket. Har sagt det så många gånger förut, men löpa är bästa sättet att äventyra på. Klart det hade blivit fler mil om jag var själv. Men nu är jag inte själv och kan mentalt landa i det. Det blir många stopp vid spännande och fina platser, då vaknar Klara, stoppen blir då ännu längre, och hon är bossen. Fast tänk vad vi har fått uppleva tillsammans. Otroligt vilken ynnest.

Lång resdag som sagt. Först taxi där Klara var jätteglad att få leka med mannens taxilicens. Flyg till München. Transfer. Flyg till Köpenhamn. Där på Kastrup hade jag aldrig i mitt liv sett så många resväskor på samma ställe. De hade fel på bagagesystemet. Hurra tänkte jag. Ett hav av vagnar och väskor som såg ut att sakna en plan. Blev lycklig när jag faktiskt hann få både väska och vagn i sista stund. Till sist, tåg hem till Norrköping, och en promenad till lägenheten. Elva timmar av resande. En nöjd bebis i princip hela tiden. En stolt mamma. Ett bagage hem med upplevelser för livet. Upplevelser som Klara inte kommer att komma ihåg. Men som jag tror finns med där undermedvetet. Framför allt bra träning inför framtida äventyr. Och snart är det dags igen. Och då ska även pappa med. Till Israel. Keep you posted.