Som ni märker är detta två intensiva veckor. Jag hann inte mer än landa i Sverige innan jag satt på flyget till Kina. Mittens rike. Jag gillar långa flighter. Tid att skriva. Tid att tänka. Tid att slappna av. Det var precis vad jag gjorde under det dygn det tog mig att komma till Kunming. Riktigt lika avkopplande var det inte under transfern på Shanghais flygplats som skulle ha kunnat få den mest resvane att börja gråta. Lång väg till terminalen. Dåligt skyltat. Och när jag till sist hamnat rätt hamnade jag längs bak i något som såg ut som en oändlig kö av människor med mycket bagage. En timme till avgång. En kvart till boarding. Visade min biljett för en kille. Han visade mig till en genväg. Där fanns en mycket högljudd kille som skrek saker på kinesiska. Han verkade inte gilla mina försök till att bli förstådd på engelska. Ett äldre par förbarmade sig över mig. Jag hann med flighten. Puh.
Kunming. En av alla miljonstäder i Kina. Subtropiskt klimat. Det hade jag inte räknat med. Jag blev mött av en glad volontär. Welcome. You are beautiful. Ett fint mottagande och lotsning fram till raceorganisationens vitklädda bord och stolar. Den sista transferbussen hade gått. Jag fick åka ikapp bussen i taxi med en av volontärerna. Han berättade bland annat att han kom från Chongqing. Kinas största stad med över 30 miljoner invånare och jag hade inte ens hört namnet på den. Vi kom om taxin och skulle stanna på ett säkert ställe för att få över mig i rätt fordon. Det säkra stället visade sig vara mitt på motorvägen.
Fuxian lake. En timmes färd från Kunming. 20 mil från gränsen till Vietnam. Kinas renaste och djupaste sjö. En forntida stad lika gammal som Inkariket på botten. Unikt tänkte jag, för Kina är ju rätt stort. Kul att man fick komma just hit. Kul att ha blivit inbjuden att springa 100 km runt den. Kul att jag skulle få bo på Hilton i fyra nätter. Riktigt roligt och jag blev väldigt glad när ännu fler snälla volontärer visade mig rätt och att jag strax fick checka in på ett eget rum. Stort, lyxigt och med utsikt över sjön. Här skulle jag få bo som en prinsessa i fyra dagar. I matsalen anslöt jag mig till fler kända vänner och ultralöpare. Några från Sverige och andra från Norge, England, Polen och Tyskland. Skulle bli bra detta. Om vi inte åt för mycket. Det var svårt när maten var fantastisk och bjöd på allt man kunde önska. Inklusive hönsfötter. Soppor, vårrullar, kött, steambuns, grönsaker, olika rissorter, wokade läckerheter i oändlighet. En hel monter med efterrätt. Stickyrice insvept i bananblad blev en favorit. Dags att sova.
Torsdag morgon. Alltså idag. Gick upp vid 7 och sprang åt höger på stora vägen. Här skulle loppet gå. 100 km runt sjön. Asfalt. Skönt. Ett kort tag hade jag trott trail och hade plockat med sådana skor. Men det var ett missförstånd. Trial betyder testlopp. Jag hade läst trail. Detta var ett testlopp för att VM i 50 km kanske ska gå här nästa år. Samtidigt som det testas ska somliga inklusive jag ge oss ut på 100 km. Sprang längs med sjön uppe på vägen, genom en by och vidare i sex kilometer innan jag såg en hund och vände. På vägen tillbaka hade några fler vaknat. Bland annat flera gubbar med gigantiska vattenpipor de hade tillverkat av konservburkar. Några promenerande motionärer var också ute. Detta är en turistort men just nu slumrande på grund av offseason. Ingen verkade vilja hyra alla uppblåsta flytdjur i form av svanar och cyklar med tak på. Frukosten hade allt. Rosafärgad sushi. Men jag valde ändå frukostflingor denna tidiga timma.
Nedför den första backen bar det. Detta lopp skulle inte bli en walk in the park. Inte världens största backar. Men många. Böljande. Vi cyklade 8 km fram till en strand. På dessa barncyklar var det en lång sträcka. Sträckte ut benen. Gick till något som såg ut som en stor stenhög. I den var ett litet tempel inbyggt. Längre bort såg vi ett gäng vackra kvinnor. Vi gick dit.
Lunch på hotellets terrass. Det var så varmt att limmet i boken smälte så den föll isär. Sedan cyklade vi åt andra hållet. Lokalbefolkningen hade väldigt roligt åt oss. Vi på våra små cyklar och med dåligt passande hjälmar. Hjälmar var något för turisterna. De hade inga. Ingen alls i familjen som vi såg på en liten moped. Inte heller mannen som transporterade sin båt på något som liknade en gräsklippare. Vegetationen längs vägen var spännande. I en buske såg det ut att växa röda flaskborstar. I en träddunge såg det ut som att träden fick dropp. Men det var sannolikt en påse som via en slang samlade upp sav. Vi stannade i byn där målgången kommer vara på lördag. Vi gick in på en gård. Några kvinnor sorterade små torkade fiskar. Visade större bjässar i en stor bassäng. Chili låg på tork. Det visade sig vara en restaurang. Vi gick vidare på bakgatorna. Vi tänkte handla lite grejer. Det fanns inte så mycket men i en liten shop köpte vi solfjädrar, dricka och oidentifierade torkade frukter. Skippade vakuumförpackade hönsfötter och andra läckerheter. Jag smakade på några nötliknande saker i en skål. Trodde det var smakprov. Visade sig vara kassörskans egna. Hon tog bort fatet och ställde det bakom kassan.
