I fredags morse var vi ännu lyckligt ovetande om vad som väntade oss i Kina. Vad vi var där för egentligen. För nej, anledningen var inte bara att bo på lyxhotell. Även om vi kunde leva med det. Gav mig iväg på en kortare morgonjogg nere vid sjön. Sprang förbi fiskarna som precis kommit in med sina nät. Resten av dagen blev inte särskilt avancerad. Jag läste en bok. Låg vid poolen. Simmade. Solade. Brände magen. Drack vatten. Var på tekniskt möte. Dit går alla löpare för att få info om det kommande loppet. Utanför stod åtta poliser med märket swat på bröstet. En kille från Kina lät helt galen när han ställde sina frågor. Som att han var störtförbannad. Det var han inte. Han undrade typ om man fick springa i sina vanliga löparkläder. För min del var det mesta glasklart. Har sprungit några lopp innan. Undrade bara om man fick kasta skräp längs banan och om det fanns penna och tejp att låna till langningsflaskorna.
Efter att ha kört lite styrka och rörlighet vid bassängkanten gick jag upp till rummet för att fixa mina flaskor. Då plötsligt blåste det upp till oväder. Sportdryck och plastflaskor välte. Det började regna. Mina trosor flög iväg över balkongräcket men kompressionsstrumporna hann jag få tag i. Gick ned i lobbyn och la mina flaskor i respektive back. Allt klart. Bara att äta middag. Gick sedan upp på rummet. Läste bok. Tog det lugnt. Somnade bra. Sov hela natten. Bättre förberedd kunde jag inte vara.
Lördag morgon. Transfer till starten fem kilometer bort. Man kunde springa 50, 100 eller 5 km. Kändes som de runt tusen människorna som skulle springa 5 km mest var statister för att det skulle bli mycket folk på bild. Men visst var vi några hundra som skulle ge oss iväg på de mer brutala sträckorna. En halvtimme innan skulle alla in i startfållan. Bra. För innan ett lopp vill man helst undvika de otaliga selfiesönskningar som våra exotiska utseenden genererar. Vi skulle titta på invigningen. Den var svår att se eftersom en kedja av poliser stod i vägen. Lade mig raklång på asfalten. Lyssnade på trummorna. Förberedde mig mentalt.
Halv nio gav vi oss iväg. Man hade önskat tidigare. Nu var tack och lov solen bakom molnen. Men där räknade jag inte att den skulle hålla sig. Första sträckan fram till stan och in där för att vända var platt. Vändpunkt. Bra. Då fick man koll på startfältet.
Backar. Ja det är som bekant inget jag gillar. Resten av sträckan skulle knappt bjuda på något platt alls. En del började gå redan i den första. En kille sprang visserligen men hade tagit av sig sina skor, höll dem i handen och sprang barfota. En av norrmännen bröt redan vid 20 km. En riktigt flink en. Han hade varit på toa 13 gånger under natten. Totalt tom på energi. Efter 30 km kom solen fram. Den stekande subtropiska solen. Då hade vi ganska precis passerat den högsta punkten på 1911 meter. Den lägsta var ca 1750 meter och däremellan höll vi oss. Backe upp och backe ned. En del brantare än andra. Energi och vätska var femte kilometer. Bara vatten. Annat hade man fått ordnat med själv. Jag hade sportdryck, cola, juice, kokosnötdricka och två redbull jag hade köpt i den lokala kiosken. På stationerna skulle det finnas gel. Det fanns det med vissa undantag. Vid en del stationer var den slut.
Fram till 50 kilometer sprang jag riktigt bra. Förvånansvärt bra. Jag var piggare än vad jag varit den senaste tiden. Piggare än man borde vara efter att ha levt i en kappsäck de sista två veckorna. I första uppförsbacken sprang Jo från Skottland om mig. Vid 50 km blev jag omsprungen av Valerie från Argentina. Kort tjej med snabba lätta steg. Bra på ökenlopp. Hanterar säkert värmen jättebra tänkte jag. Nu var det riktigt varmt. Solen stekte. Jag sprang om henne igen och det höll någon mil.
Om jag hann njuta något. Korta stunder. Lavendelliknande blommor längs vägen. Sjön med dess kringliggande grönklädda berg som panorama. Förvånansvärt mycket folk som hejade. De flesta i röda kepsar med en gul hammare och skära på. Likadana flaggor. Ha jo. Ha jo. Heja. Heja. Doft av koriander. Doft av koskit. Några barn som drog i en skrikande tjur på ett brunt fält. Torkade majskolvar i otaliga rader i en by. Landet. Sjön. En tusenfoting som kilade över gatan. Tillplattade ormar. En av dessa gigantiska spindlar hängande i en tråd från ett träd.
Jag tänkte inte längre än fem kilometer framåt. Dricka. En extra vattenflaska med i handen på vägen. Halva flaskan på huvudet och resten i munnen efter två kilometer. Vid sextio kilometer anade jag en svacka. Tryckte snabbt i mig två gel. Funkade. I sporttoppen hade jag en påse med fyra små paket inslagna i plastfolie. Vardera innehöll en enervittablett, en salttablett och tre koffeintabletter. Toabesöken i vägrenen. Vid 31 km, 52 km, 62 km och 67 km. Det var ingen fast konsistens alls. Men gick snabbt. Ner med brallan bara. Iväg direkt.
68 km. Lite mindre än en tredjedel kvar. Men vilken del sedan. Överhettat. Fingrarna i ena handen började rycka. Kramp. Inte bra. På energistationen vid 70 kilometer gick jag samtidigt som jag drack. Kändes som en befrielse. Men jag visste att om jag går blir det svårare att komma igång och löpa. Krampen utvecklas även snabbare. Så är det för mig i alla fall. Fortsatte några hundra meter. Hur trötta var de andra bakom mig. Hur långt skulle det ta att gå 30 km i raskt tempo. Skitlång tid. Vilken befrielse det skulle vara att bryta. Kanske skulle jag göra det. Man kan inte vara bäst jämt. Hotellets pool, jag såg den framför mig. Säsongen hade varit lång. Kanske hade jag tävlat för mycket. Vore det inte bra att bara vila nu. Lägga en ännu bättra plan inför nästa år. Men tänk om någon av de framför mig var lika trött som jag. Kanske låg jag ännu bättre till än trea. Och även som trea fanns det prispengar att hämta. Och så jäkla arg jag skulle bli på mig själv om jag inte tog mig runt den där jäkla sjön. Alla hade det säkert lika jobbigt. Tankarna var många. Alla goda råd var dyra. Solen nästan hånskrattade från en klarblå himmel. Ett tufft lopp för tuffingar. Jag var en av dem. Jag började springa igen. Det sitter mest i huvudet. Detta satt mest i huvudet. Jag ville vara på väg runt den jäkla sjön.
Det var inte lätt att komma igång. Inte någonstans. Varken i huvudet eller i benen. Det där med att det bara är ett långpass kvar och det är ju så himla roligt och trevligt med Tjalve på söndagar fungerade inte. Jag var tvungen att dela upp loppet i pyttesmå delar. I kilometrar och ena foten framför den andra. 25 kilometer kvar. Jag kom dit. Behövde plocka fram något bättre strategi. En fjärdedel kvar kändes fasen svinlångt. Gick vid vätskan igen. Hur skulle jag reda ut detta. Nej jag skulle bryta. Så var det. Men varför. Jag hade inte ont någonstans. Förutom krampen då. Men den var hanterbar om jag bara höll mig i rörelse. Jag hade blivit inbjuden till detta äventyr. Vilken upplevelse. Taskigt att bryta. Otacksamt. Jag är inte svag. Hade ett plastfoliepaket kvar. Tog en gel också. Vet inte hur många gel jag pillade i mig under detta lopp. Som tur var har jag inget problem med det. Snart, snart skulle det vara 20 kilometer kvar bara. Och hotellet låg vid fem kilometer kvar. Där skulle det vara nedför ända in i mål.
Jag lovade mig själv att jag skulle få gå i alla uppförsbackar. Kändes då som jag hade något att se fram emot hela tiden. Högst upp i backarna och efter de längsta raksträckorna tittade jag över axeln. Nej det kom ingen. Ingen tjej. Ingen kille. Skönt. Nedför är min styrka. Intalade mig själv att om jag inte ser någon bakom mig får jag hela tiden ännu ett litet större försprång nedför. Tänkte att det andra säkert också går i uppförsbackarna. Nedför har jag min superkraft. Vid femton kilometer kvar kom en riktigt lång nedförsbacke. Det kan döda även det starkaste framsida lår. Men här inträffade ett mirakel. Bokstavligen. Från att knappt haft styrfart kunde jag kuta i 4:30. Jippi. Det fanns hopp. Jag var trea. Skulle fasen se till att vara det ändå in i mål också. Punkt. Med 13 kilometer kvar passerade jag de så kallade varma källorna vi besökte med tandemcyklarna i torsdags. Känd mark. Motiverande. Visste att det bara var två uppförsbackar kvar. Där skulle jag få gå. Jag hade ställt cola på de sista stationerna. Nästan kokande i flaskan nu. Men ändå.
Sista backen var lång. Med facit i hand skulle jag ha sprungit sakta istället för att gå. Kände hur det ryckte i vaderna. Vad skulle hända när jag var uppe på toppen. Det skulle bli en smärtsam insikt. Jag krampade ihop totalt. Låren. Vaderna. Allt. Hela jag var en krampboll. Försökte stretcha. Det blev bara värre. Jag kunde inte gå. Det var helt brutalt. Undrade om jag kunde ta sönder något i kroppen om jag tog mig framåt. Men jag var trea. Trea. Försöka springa gick lättare. Eller springa. Halta fram. Men det släppte lite. Varje steg gör skillnad. Vet ju det. Ingen såg jag bakom mig heller. Nedför. Kändes inte alls som någon superkraft där och då. Passerade sista vätskan. Såg höghusen längs sjön. Det var dit jag skulle. Fyra kilometer kvar. I den sämsta av världar en halvtimme kvar. Frida det klarar du. Vad är en halvtimme egentligen. Jättelite ju. Tre kilometer. Mindre än 20 minuter. 20 minuter.
Två kilometer kvar. Mindre än 13 minuter i denna fart. En kilometer. Sprang lite fortare. Lyckades pressa ur mig ett femminuterstempo. Topparna på de vita tälten. Målgången. Jag såg den. Jag fick korsa ett sådant där plastband. Detta var det absolut jobbigaste jag gjort. Alla kategorier. Det har aldrig, aldrig känts så skönt att komma i mål. Jag trodde jag skulle krampa ihop som en boll. Men det gjorde jag inte. Så otroligt lycklig att detta var över. Klarade mig precis under nio timmar. Alla hade haft typ en timme sämre än de brukar. När jag även fick veta att jag bara var 10 minuter efter Jo då blev jag ännu nöjdare över min insats.
Men det viktigaste. Jag tog mig runt. Runt den jäkla sjön. Den bedårande fina sjön. Hatkärlek. Smärta. Gråt. Eufori. Lycklig över att jag inte vek ned mig.
Jag har aldrig varit så sliten efter ett lopp. Mådde illa. Lyckades få i mig lite mat. Men det var svårt. Firandet. Ett glas vin gick. Inte mer. Men vi hade det mysigt i lobbyn. Vilket gäng att hänga med här. Vi tävlar med och mot varandra på banan. Men före och innan är det inga motsättningar. Internationella löparvänner. Vilken grej. På natten. Helt omöjligt att sova. Kramp. Loppet spelades som en film på näthinnan. Hakade upp sig på de sista tre milen. En otäck film. Usch vad slitigt det hade varit. Trött i kroppen men pigg i hjärnan. Men så blir det väl kanske när man knaprar koffeinpiller och lever på socker. Kunde inte ens äta frukost. Hungern kom tillbaka först på kvällen på Hongkongs flygplats. På väg hem. Vilket äventyr. Mitt absolut brutalaste Löparäventyr. Nu ska jag vila.
Men när man vilar lägger man planer för nya äventyr. Bland annat sådana som ni får följa med på.
Nu finns info om Marrakech i januari, Berlin i april och Edinburgh i maj – www.loparaventyret.se/resor
