Ingen rast och ingen ro. Utan att packa om väskan flög jag tillsammans med 11 resenärer till Warsawa. En ny resa med Löparäventyret var igång. De flesta hade varit med förut. På olika resor. I olika delar av världen. Några var nya. Förväntningar på den nya resan och gamla reseminnen byttes mellan varandra innan vi gick på flyget. Taxi till hotellet och ut på eftermiddagsjogg så som sig bör. Parker är bra. Dit tog vi oss. Förbi ett minnesmonument över Warsawas judiska befolkning. Ett av alla viktiga minnesmärken över det som skett och som inte får hända igen. Några strides på slutet. För att känna på morgondagen. Bra känsla.
Till nummerlappsutdelningen tog vi spårvagn och buss. Inkluderade delvis den sedvanliga rutinen med ett stycke svartåkning. Lite för hungriga landade vi sedan på en italiensk restaurang. Det var väntan värt. Riktigt god mat att ladda en löparkropp med. En utmaning delades ut. En öl till den som under loppet prickade in sin tid närmast resultatet. Dags att åka hem. Ladda. Sova.
Warsawa marathon. En platt sträcka. Möjlighet till bra tider. Ett lätt regn. Fjorton grader i luften. De flesta av oss joggade till starten via gamla stan. Förbi bänkar där man kan trycka på en knapp så de spelar ett stycke av stadens son Chopin. Vi lyssnade lite. Kollade in Kopernikus sittandes mitt i sitt solsystem. Framme. Var ingen stress. Rikligt med bajamajor och rymliga startfållor. De av oss som tog bussen fick det mindre harmoniskt. De hade kommit till målgången. 20 minuter innan start. Den låg 4 km från starten. Resulterade i en halsbrytande färd när de väl hittat taxi. Precis när sista deltagarna passerade mattan var de framme. De anslöt sig till dem. Vi som var i tid brakade iväg längs de långa, breda och platta gatorna. Alla med olika planer. En del sprang mara för första gången. Några lite skadade. Andra med ett pers i sikte. Jag tillhörde den senare kategorin. I alla fall fram till 10 km som jag passerade på dryga 40 minuter. Men nej. Inte fanns det något pers i kroppen. Höll ändå i skapligt. Omvärderade målet successivt men sista milen hälls definitivt inget racertempo. Så jag sprang inte ihjäl mig. Tänkte på Kina veckan efter istället. Det kan inte gå bra jämt och när jag passerade mållinjen var jag ändå glad. Dagen hade ju bara börjat. Det hade varit en trevlig sträcka. Bra energistationer. Relativt mycket publik. Musik längs banan.
Maran i Warsawa är väldigt välarrangerad. Varje vätskestation består av en lång rad av människor som delar ut vatten. Det blir ingen trängsel. Voda. Iso. Vatten. Sportdryck. På vissa ställen skrek de även ut muggarnas innehåll med megafon. Sockerbitar. Nej det var jag inte sugen på. Men de fanns där för den sugne. Yellow banas. Jo de brukar ju vara gula. Där låg de i rader, färdigskalade. Blir lätt lite geggigt. Men funkar. Dextrosol. Det fanns också. Banan är lätt. Åk dit och persa vettja.
I målgången fick man smoothie, energidryck och vatten. Om halsen en medalj av rang. En tung historia. Massage. Underhållning. Allt du kan önska dig. Men efter ett lopp i duggregn som mot slutet hade avtagit ville man hem och duscha. Hotellet var bara någon kilometer bort och jag gick hem genom gamla stan med en av mina löparäventyrare som hade kommit in några minuter före mig i mål. Satte oss i lobbyn efter en skön dusch. En efter en kom de tillbaka. Mina vänner. Två hade tagit sin igenom sin första mara. En var tillbaka på banan med en riktigt fin tid efter några år av dålig motivation. En hade klarat sig precis under fyra timmar. Några andra hade persat. Alla hade tagit sig i mål.
Medan några laddade på hotellrummet tog ett par inklusive mig bussen mot stan. Den visade sig inte gå dit vi ville men det resulterade i en promenad genom gamla stan vilket ändå satt fint. Satte oss och åt polska piroger och smakade den lokala ölen. Mötte sedan upp resten av gänget på en polsk restaurang där vi beställde in öltorn med egen tapp och lokala läckerheter. Vi delade med oss av dagens upplevelser och i tävlingen gissa tiden fanns en inprickning bara 30 sekunder ifrån resultatet vilket gratulerades med en dryck att fira med från reseledaren. Läs mig.
De flesta av oss fortsatte ut i natten. Till bakgatorna med studentpubar. Där grejen är shots. Vårt mål var att skapa lite gemytlig oreda. Presenterade oss för bargästerna som gänget av svenskar som de hade beställt. Försökte övertyga dem om att så var fallet. Visst, det var en skämt, men vi hade fått nya kompisar på köpet. På nästa ställe lyckades vi mjuka upp en svensexa och några av killarna blev med i vår spontana dansring. Först indragna och runtbollade. Sedan frivilligt dansande. Leken som i Berlin heter Fånga en tysk hade uppnått version 2.0. Fånga en polack. Drinken som så lämpligt hette Forrest Gump blev en favorit. Det bästa med att börja ett firande tidigt är att man har fått en helkväll utan att vara ute fram till gryningen. Lite efter midnatt tog vi en taxi tillbaka. Jag var lite förvånad när någon sa att han gick med på att köra sju personer i en liten taxi. Visade sig vara en språkförbistring. No. Han slog ut med sina armar i panik när vi vällde in. No. Ännu mera no när någon skojade och låtsades ha som plan att hoppa in i bagageluckan. No. När en hoppade ur baksätet hoppade två andra in. No. Men vi hade i alla fall fått oss ett gott skratt. Viftade in en ny taxi tillbaka till hotellet. Frågade receptionisten om vi fick sova flera stycken i samma rum. Liksom sova över hos varandra. Var inte så allvarligt menat. Fast han gick och hämtade en extra kudde och gav oss.
Under kvällen hade jag försökt övertyga alla om att en jogg dagen efter ett lopp är väldigt bra för att påskynda återhämtningen. Tydligen hade jag gjort ett dåligt jobb för det var bara jag och två tjejer som gav oss iväg efter frukosten. Frukosten som höll en fin kvalitet. Vi sprang till Kulturpalatset. Fotade och stretchade. Den byggnad som uppfördes 1952-1955 som en gåva från Stalin till Polackerna. Dock fick de betala den själva. Den inrymmer bio, utställningar och olika typer av möjligheter till sport bland annat. Joggade vidare över floden Wisla till området Praga. Det område som efter kriget var minst åtgånget, i den stad där man på grund av förstörelsen till och med funderade på om det var värt att bygga upp den och istället göra Lodz till huvudstad. Numera en lite bohemisk stadsdel där många kämpar för att den ska få vara kvar som den är.
Sedan var ännu ett Löparäventyr slut. Som alltid intensiva dagar med mycket skoj. Med på flyget hem hade jag gamla Löparäventyrare och nya Löparäventyrare. Människor som är mina riktiga vänner. Vilken grej. Jag är glad att de vill följa med mig på äventyr. Längtar redan till nästa gång.
Nästa gång blir i Beirut 9-13 november, Marocko 27 jan – 3 februari och Berlin 5-9 april.
Läs mer på www.loparaventyret.se/resor
