Lite Sverige igen

Den vanligaste frågan jag fått den senaste veckan är hur det känns att vara hemma. Svaret är bra. Jag gillar hemma i Norrköping lika mycket som jag gillar andra länder och hade man inte fått lite snöslask in between hade man inte uppskattat solen och sommaren lika mycket. Jag tycker om att bo i ett land med årstider och springa kan man göra på alla underlag. Det senare har jag senaste dagarna ägnat mig åt precis som jag brukar. Har också fått frågan om löpningen går superlätt nu efter den höga höjden. Där vet jag inte om jag märkt någon större skillnad, men å andra sidan blir jag inte särskilt påverkad av höjden när jag tränar i Kenya heller. Jag kom in i vardagen väldigt snabbt igen. Klockan tio i fredags rullade tåget in på stationen och vid ett stod jag ute på en skolgård och hade koll på barnen som åkte skridskor på rasten. Kenya kändes då plötsligt väldigt avlägset.

Som ni vet älskar jag mitt Norrköping vilket för den uppmärksamme syns på min underarm. Den geocache som ligger gömd på koordinaten har redan nu hittats av över 50 personer. Men mitt hjärta klappar för ännu en stad lite mer söderut. Berlin. Detta faktum har numera en permanent plats på innersidan av min överarm. Även om jag dessutom gillar Kenya fick det räcka med att klä sig i deras landslagsdress på träningen i Stadium arena i tisdags.

Om man vill hinna med all den träning jag bedriver och ändå ha tid över för annat på sin fritid har jag tidigare nämnt att transportlöpning är nyckeln. Man behöver också vara bra på logistik. Därför packade jag en väska med ombyte redan i söndags. Efter att haft filmkväll hos Ameli och sovit över släppte hon av mig vid skolan där jag skulle jobba på måndagens morgon. Detta möjliggjorde att jag kunde springa hem. Första dagen fick det bli med omväg så att jag fick ihop ett pass på 18 km där jag ökade farten under passets gång. Sprang förbi Yxbacken där alla fjärdeklassare i kommunen under förra och denna vecka får prova på slalom. Projektet heter Alla på snö. I tisdags skulle jag öppna på fritids vilket innebar att jag fick starta de nio kilometrarna innan klockan fem på morgonen och sedan sprang jag hem samma väg. Proceduren upprepades på onsdagen. För att få hem min ryggsäck med täckbyxor, dunjacka och andra kläder som varit förutsättning för min överlevnad under förskolans lek utomhus tog jag cykeln på torsdagen. Nej de andra lärarna på skolan tyckte inte jag var normal men förhoppningsvis har jag inspirerat någon. Mötte syrran på stan, åt semlor efter den kalla cykelturen, såg Sven Wollter gå över ett övergångsställe och så lite rockgympa på det. Vilken torsdag.

En av dagarna hade vi idrott med sexåringarna. På schemat stod röris, men alla var inte lika övertygade om att de rörelser fröken gjorde till musiken var de rätta. Jag såg till att inga klättrade upp i ribbstolarna eller slog någon annan. På vägen tillbaka började en flicka grina för att några andra sa att hon var en vampyr.

I helgen var det återigen dags för läger på Bosön med landslagsgruppen inom ultralöpning. På fredagens eftermiddag var väntsalen på tågstationen fylld med folk och mitt tåg visade sig vara det enda till Stockholm på tavlan som gick i tid. Flow hade jag också när jag blev hämtad i Ropsten och kom lagom till middagen. Bosön med sin fantastiska mat. Där går aldrig någon hungrig. På kvällen fick vi en genomgång av fystester som några hade genomfört tidigare under dagen. Killen som höll i den informerade oss om att plankövningar inte ger någonting. De kunde likställas med att spela schack. Tack för den. Han sa även att man inte skulle äta snö.

Innan frukosten på lördagen skulle vi göra ett test som visade vår kroppssamansättning. Man stod på en våg några minuter och höll i två handtag. Staplarna växte och siffror flimrade. Fick bekräftat det jag redan visste, att jag bör väga lite mindre för att vara i toppform. Vad alla andra siffror betydde kunde jag inte lista ut och resultaten kommer senare. Dessa inklusive de i kommande tester ska användas i en studie där det ska tas fram en kravspec på hur en ultralöpare bör vara för att nå framgång. Dagens tema på lägret var prestationsångest vilket många drabbas av i synnerhet i en tävlingssituation. Under förmiddagen delade vi med oss av egna erfarenheter och efter lunch fick vi besök av Daniel Ekvall som skrivit en bok som berör temat och heter Idrottsglädje, prestation, utveckling. Han gav oss tips på hur man kan tänka i dessa situationer, och hur man övar bort de jobbiga tankarna. Exempelvis kan man försöka genomföra en tävling utan beteenden som man tror är ett måste för att lyckas. Det kan exempelvis vara att ta på sig strumporna flera gånger eller att man måste göra saker i en viss ordning. Man måste också lära sig att tankar bara är tankar. Även om du tänker att du ska klä av dig naken och hoppa ut på taket och göra armhävningar så gör du det inte. På samma sätt så behöver det inte gå dåligt bara för att du tänker det. Sedan får man helt enkelt acceptera vissa dåliga tankar och lära sig hantera dem på bästa sätt. Man måste helt enkelt ta med en del objudna gäster på festen. Ett tips var också att tävla lite oftare i huvudet och på så sätt öva på dessa scenarion. Ett problem för oss ultralöpare är att vi tävlar i långa lopp rätt sällan och det är lättare att få ångest när nästa tävling kanske ligger flera månader fram i tiden om man misslyckas.

Ibland behöver man hjälp. Var en del metall som skulle avlägsnas innan man kunde mäta vad kroppen är sammansatt av. Efteråt visade sig ändå att jag hade glömt en del skrot kvar på kroppen.

Efter detta var det dags för träning. I mörkret skulle vi köra roagaining. Alla fick en karta med 14 kontroller utmarkerade, vilka man skulle hitta så snabbt som möjligt. Banan låg ute på Lidingö och man behövde inte ta kontrollerna i ordning. Petra tyckte detta verkade läskigt och var orolig för att inte hitta hem. Jag som inte är den mest glänsande orienteraren bildade ändå par med henne och med halvt fungerande pannlampor gav vi oss ut i kvällens mörker. Hittade första kontrollen ganska snabbt och sedan flöt det på. Det var kul att springa på Lidingö och man kände igen sig på flera ställen även om den sista helgen i september är betydligt ljusare och ön fylld med folk. Vi betade av kontrollerna systematiskt och träningen blev intervallbetonad då jag har svårt att springa och kolla på kartan samtidigt. Men vi fick upp tempot och att vi ibland träffade på några andra gjorde att tävlingsdjävulen slog till efter hand. Efter 86 minuter och 13,6 km sprang vi in med en riktigt bra känsla. Det hade varit det roligaste passet på länge och sista kilometern sprang vi riktigt fort.

På söndagen hade vi styrketester efter frukosten. I denna övning var jag riktigt stark, bara Kristina som slog mig. Den tjejen ska ut på ett iskallt uppdrag på lördag då hon och en kompis paddlar mellan Stockholm och Göteborg. Beräknad ankomsttid är fem veckor efter start. Jag kunde hålla mig i denna position över sex minuter och efteråt var jag riktigt trött och trodde jag var stark. Efter vilan visade det sig vara ett felaktigt antagande. Jag kunde inte göra en enda chin eller dipp och bara två stycken i brutalbänken. Slutsatsen jag drog av detta var att plankövningar kanske ändå är likställda med ett svettigt schackparti.

Tanken var sedan ett långpass innan lunch. Att det regnade och blåste störde mig inte nämnvärt men resulterade i att mitt sällskap hellre ville springa inne. Inomhus på bana i två timmar. Kurvorna var alldeles för doserade och banan kort. Det blev en träning lika mycket för pannbenet som för resten av kroppen. Började i feminuterstempo och när de andra ökade låg jag kvar. Som tur var drog några volleybollspelare igång lite musik och efter att sett en kille springa i blommiga kalsonger och hört några småtjejer prata om uttagningarna till tävlingar med något landslag hade jag plötsligt bara 40 minuter kvar. Då ökade jag tempo t och körde sista tiden i 4:30 tempo. Med blodiga innanlår på grund av den torra luften snabbade vi oss till matsalen för att få lite lunch innan de stängde. Sen var snart helgen slut och jag tog tåget hem för en bokklubbskväll med mina tjalvebrudar.

I veckan fick jag ett mail från landslagsansvarig på 100 km. VM är inställt igen. Förra året skulle det först hållas i Sydkorea, sedan Sydafrika och efter det Dubai. Trots att jag var uttagen fick jag inte testa att springa i den blågula dressen. Detta år skulle det ha gått av stapeln i september i Litauen. Men icke. IAU känns som det kan likställas med ett klassråd i en ostrukturerad mellanstadieklass. Borde kanske börja med någon annan sport med ett mer stabilt mästerskap så man kan planera årets träning och tävlingar. Fotboll, Ishockey, rodel eller kanske stavhopp. Men nej, jag väljer ändå löpning för det är ju faktiskt min passion. Till sist kanske något land kan klämma ur sig ett mästerskap. Fram till den dagen får jag träna och ha kul som vanligt.