jan
Det blev som sagt tomt på Kimbia Camp när de flesta hade åkt hem. Restaurangen ekade tom och det var inte längre några drivor av löparskor utanför rummen. Jag tog sovmorgon i söndags och en träningsfri dag. Efter lunch gick jag och Emelie på jakt efter en geocache. Kartan i mobilen fungerade inte utan vi fick förlita oss på kompassen som visade att den skulle ligga 6 km fågelvägen från vårt hus. Vi gick med riktning Karen och nådde centrum efter 5 km men då var vi fortfarande 4 km ifrån vårt mål. Vi fortsatte dit kompassen pekade genom lugna gator med höga häckar kantade av aloe vera som vuxit sig större än människor. Häckarna lyste rosa av blommor och inga gamla plastpåsar eller skräphögar förstörde idyllen. Här bor de rika och många av husen är gamla kolonialvillor. Det var som att gå i en annan värld men husen såg vi inte mycket av eftersom alla trädgårdar var fortifierade med hjälp av häckar, plank och elstängsel. När vi hade gått i rask takt över två timmar hade vi bara 30 meter kvar till cachen som visade sig befinna sig i trädgården till Karen Blixens museum. Karen var en dansk författare som levde delar av sitt liv i Afrika och bland annat drev en kaffefarm. Hennes liv har skildrats i filmen Mitt Afrika med Maryl Streep i huvudrollen. Vi gick in till receptionen men de ville att vi skulle betala över 100 kr var och det var fem minuter innan stängning. Vi sa att vi då bara ville gå hem igen, men ta vågen förbi träden. När vi kom fram till ett fallet träd och började leta vid rötterna anade vakterna oråd. Det var svårt att förklara det intresse vi visade för trädets rotsystem utan att avslöja vårt ärende. Utan att ha hittat skatten fortsatte vi vår promenad och efter tre timmars powerwalk belönade vi oss med ett besök i Karens stora supermarket. Där köpte vi kanelbullar som vi hungriga åt ute på trappen innan vi tog en liten reggaebuss tillbaka till Bolbol. När vi gick den sista biten träffade vi en av gästerna från festen dagen innan. Han hade samma skjorta trots att klockan var halv sju på kvällen. Vi misstänkte en lång bortamatch. Vi mötte även några killar som med guds ord välsignade den träning de sett oss bedriva de senaste veckorna.
I måndags började träningsveckan med en annan klassisk runda i området kring Ngong. Den kallas wildlife och är 22 km med utgångspunkt från där vi bor. Förra veckan när vi sprang den med Tjalve råkade jag säga att det efter 8 kilometer bara var en liten knäppa kvar och sedan skulle det bli platt. Denna morgon insåg jag varför de andra efter passet myntade uttrycket Fridaknäppa. Det var visst uppför nästan resten av rundan insåg jag nu. Ett annat begrepp som tidigare år kommit till är Fridakilometrar vilket innebär att en runda blir avsevärt längre än jag sagt från början. Fenomenet har ofta inträffat på våra resor till Berlin. På eftermiddagen åkte vi in till Ngong där Rickard och Erik klippte sig. När de var klara ville chefen för salongen prata med mig. Han frågade vad han skulle ta betalt av killarna. Tydligen hade min brutala prutning första veckan satt spår. Jag meddelade att de lugnt kunde ta ordinarie pris vilket var 36 kr. Sedan åkte vi mot masailandet och planen var att springa ned till Olepolos pool där Rickard hade glömt sin kamera i fredags. Det skulle vara tio sköna kilometrar nedför. Vi hade med oss en guide men jag började ana oråd när jag inte kände igen utsikten och han även började prata med några i en by på swahili. När vi hade sprungit tio kilometer vände han om och sa att vägen längre fram var avspärrad och vi skulle ta en genväg till poolen. Denna genväg visade sig bli en promenad på nästan två timmar, delvis genom taggbusksnår och över ett berg. Killen hade inte en aning om var vi skulle och det lät vi honom veta. När det redan blivit mörkt nådde vi vårt mål men Lasse hade gett sig ut för att leta efter oss. Det var fullt pådrag och folk hade ringt sina kompisar i masaibyarna och frågat om de sett oss. Hungriga och trötta hoppade vi in i baksätet på bilen som stod på toppen av den sista branta uppförsbacken vi hade forcerat. Då släppte handbromsen och bilen började rulla nedåt. Lasse kastade sig in i bilen och lyckades som tur var stoppa den.
Det känns som att Erik verkligen är nöjd över situationen och litar på att vägen över berget är den rätta.
I tisdags var det dags för årets första riktiga ultrapass. Stärkte mig med en banan vid kvart i sex och gav mig ut. Den första kilometern fick jag i princip gå för att inte riskera att ramla i mörkret. Det enda som lyste upp var passerande bilar och tuktuks. Sedan de fem kilometrarna uppför till Ngong och tio kilometer nedför till Kiserian. Med mig på färden hade jag två minibananer, en jordnötsbar och en halvliter vätskeersättning. Inte mycket men jag beräknade att det skulle räcka för färden som också hade som syfte att klara sig på låga energinivåer. Jag trodde att det var fem kilometer mellan Kiserian och Nakumatt galleria men det visade sig vara 17 kilometer kryddade med några brutala uppförsbackar. Solen hade dock den goda smaken att hålla sig bakom molnen ända fram till kvart i tio vilket underlättade. Sedan följde en relativt platt väg till rondellen i Karen och då hade jag bara fem kilometer uppför kvar till Bolbol. Eftersom det skulle saknas sex kilometer fick jag förlänga över fälten och kom hem kvart i elva utan att ha tröttat ut mig totalt men väldigt sugen på frukost. Den dagen gjorde jag sen inte så många mer knop än att börja läsa den tolfte boken under resan och innan middagen gå en sväng till affären och köpa ännu mer jordnötter. Skulle man åka fast i tullen för smuggel av jordnötter skulle jag nog få ett par år. Fem kilo jordnötssmör, fem kilo nötter och 25 jordnötsbar kan säkert få någon tulltjänsteman att lyfta på ögonbrynen. Höll på att glömma att jag utsatte mig för ännu en dödsmassage denna dag. Efter 50 km kändes det när Ken mosade mina muskler men eftersom han både är trevlig och rolig kunde jag fokusera på att prata istället vilket gjorde det hela uthärdligt. Han har sprungit maran på 2.13 och årets mål är strax under 2.10. Vi pratade om lopp han sprungit i andra länder och 2009 vann han en mara i Salzburg. Jag sa att därifrån kommer ju Mozart och frågade om han varit på någon konsert. Det hade han och Mozart hade varit där. Jag ställde mig dock tveksam till detta då han som bekant levde på 1700-talet.
Efter tisdagens ansträngning tog jag mig på onsdagens morgon ut på ett backpass i långsamt tempo och fortsatte sedan med min bokläsning i solen. Geten på gården hade blivit modigare och ville också hänga med oss. Emelie fick även genomföra en räddningsaktion då hans klöv hade fastnat i ett snöre så han inte kom loss. På eftermiddagen åkte vi in till Ngong för att hälsa på Ken. Han satt och tittade på en nigeriansk film för de är enligt honom de roligaste. Vi pratade om allt möjligt, bläddrade i lite löparmagasin och så kom det förbi lite andra löpare. Han kokade varm choklad åt oss på sitt gasolkök. En dryck man normalt sett inte förknippar med ett överhettat Afrika men visade sig vara riktigt gott. Sen joggade jag vägen hem över fälten och passerade en kostymklädd man som under ett träd med sina utsträckta armar livligt talade i tungor.
Ken the man bjuder på choklad och nigeriansk film hemma hos sig där han bor med en annan snubbe som också är god för typ 2.10 på maran.
Vi som blev kvar när Tjalve and friends åkte hem till Sverige. Här planerar Lasse att bygga ett hus för Kimbia Camps framtida besökare. Som ni ser kan man stå ut med att träna i dessa omgivningar.
Sedan kom den dagen som är svår att undvika. Den sista dagen på resan. Jag firade den med att gå upp och jogga över fälten fram till den snutt av asfalt som jag efter mycket letande har bedömt som den plattaste i Ngong. Där körde jag sex tusingar och kunde konstatera att jag i alla fall då sprang fortare än kenyanerna som joggade ut på fältet bredvid mig. När jag joggade hem mötte jag en löpare som sa looking good. Om påståendet handlade om att jag såg bra ut eller att min löpning såg bra ut framgick inte. Men med tanke på att jag lufsade i sexminuterstempo över gräset måste jag nog ändå gissa på det första alternativet. Frågan är hur mycket brunare man egentligen blir på en halvtimme men jag satt i solen och läste ända in i kaklet innan jag åt min sista portion ugali och stekt kål till lunch.
På vägen till flygplatsen hann vi med att åka på ett möte med Dagoretti Runners. Helt plötsligt var jag med i styrelsen i den nystartade löparklubben och det ska bli spännande att vara med om utvecklingen. På mötet pratade vi om hur loppet förra söndagen genomfördes, anlitade coachen Peter som tränare och lade till några styrelseledamoter så att styrelsen består av mer än bara gamla boxare. Om kravet att passa in är en mörk hudfärg tycker jag numera att jag uppfyller det kriteriet ganska väl. Till och med presidentens fru har visat intresse för klubben då det även bedrivs träning och tävlingar för fattiga barn i området.
Ut till flygplatsen var det jordens kö som sniglade sig fram beroende på att ett minimalt antal poliser skulle kolla igenom varje fordon. Vår position underlättades inte heller av att många bilar skapade sig en egen fil i väggrenen. Kom fram precis innan disken till incheckningen stängde och då fick jag såklart problem med biljetten. Flygbolaget hade för några veckor sedan bokat om mig så att jag var tvungen att flyga hem en dag tidigare, men inte ändrat detta i systemet. Personalen ignorerade mig och samtidigt hade jag hamnat mitt i en grupp bestående av 15 hysteriska japaner. Efter tre vändor in på kontoret fanns jag till slut i datorn och promenaden blev rask genom alla köer fram till flygplanet. Köer där japanerna hela tiden skulle trängas. Efter flygplansmaten somnade jag och förutom avbrottet för byte i Addis Abeba fick jag en god natts sömn innan jag landade i det lite kallare Sverige. Jag saknar redan mitt Kenya. Mitt vilda västern. Landet där allt och ingenting fungerar. Landet där spännande saker händer hela tiden. Landet där man i samma affär kan köpa gravstenar och rostiga gräsklippare. Landet där man aldrig vet vad det ska kosta att åka samma sträcka med bussen. Landet där den solmogna mangon smakar så fantastiskt gott. Landet där varje pass innehåller någon form av backträning. Landet där man varje dag får springa i kölvattnet efter den snabba världseliten. Återigen har ett löparäventyr nått sitt slut men det är bara fem veckor kvar till nästa börjar. Jag kommer att överleva.
