jan
Förra lördagen var jag helt plötsligt en bland många vita på Kimbia Camp. Då kom nämligen Tjalve och några hangarounds ner hit. Nitton personer som tillsammans skulle upptäcka Afrika. För min del började dagen med ett distanspass och några av de andra gav sig också ut på en kortare runda. Efter en chill förmiddag tog vi oss på eftermiddagen upp mot Ngong hills. Vid bommen insisterade vakterna på att vi behövde ha med oss en soldat. Enligt dem hade några blivit rånade av masajer och avrättade på stället veckan innan. Det blir nog bra sa jag och lovade att vi inte skulle gå längre än vindkraftverken.
Vägen upp bjöd på en skaplig stigning och såklart gick vi förbi vindkraftverken. Kullarna bjöd på fin utsikt över det gröna landskapet. Vi blev varken skjutna eller rånade.
På vägen ned tog vi en annan väg vilket säkert förbryllade vakterna i utposten. Vi tog oss ned på stigar genom snåren och jag kan i efterhand erkänna att det var på måfå. Två personer förlorade vi i buskagen vilka senare återfanns. Vi kom in på en gård där damen som gav sina kor vatten såg mäkta förvånad ut när det vällde in en skara vita människor från hennes tomt. En liten kille fick genomlida sitt livs trauma då han hamnade mitt ibland oss och gallskrikande insåg att var han än vände sig såg han bara bleka västerlänningar. Promenaden blev lite längre än beräknad men vi hamnade till slut på juicebaren i Ngong. Får man inte malaria kan man istället drabbas av komplikationer på grund av tabletterna som ska skydda mot sjukdomen. Detta resulterade i ett sjukhusbesök efter middagen då Rickards ansikte hade svullnat upp på ett otrevligt sätt. Vi andra stannade hemma där regnet vräkte ned och orsakade ett strömavbrott som gav oss tillfälle at använda våra pannlampor.
I söndags var det racingday. Vi skulle springa ett lopp i Dagoretti som är en förort till Nairobi. Vid åtta var vi på plats och registrerade oss. I Kenya vet man inte riktigt när starten går så uppvärmning vågar man sig inte riktigt på. Men vi fick hoppa och stretcha lite med barnen och strax därefter var det dags att springa. Tävlingsklassen var 15 km och sedan fanns det ett funrun på 7,5 km. Jag sprang 15 km och tappade täten omedelbart. Faktum är att jag tappade typ alla och fick springa ensam hela loppet på tvåvarvsbanan, efter att jag sprungit om två tjejer som sprang hand i hand och några andra som inte såg ut att göra sitt livs lopp. Räknade med att de deltog i det kortare loppet. När en tävling går i en stad kan man luras att tro att underlaget är asfalt och eventuellt relativt platt. Men inte i Dagoretti. Framför mig hade jag ett kuperat terränglopp.
Här vet vi ännu inte vad som väntar oss längs banan. Uppskrämda höns, grisar, söndagsklädda människor och mötande bussar på de knöliga vägarna gjorde detta till en stor utmaning. Men det var riktigt rolig upplevelse.
När jag hade tre kilometer kvar kom motorcykeln som hade visat täten vägen och lade sig bakom mig. Att samma person kan utföra dessa två uppgifter är något som sällan inträffar under ett och samma lopp. Den sista kilometern sprang jag om en kenyansk kille som såg atletisk ut. Efter målgång frågade jag honom om han var skadad men fick inget svar. Sedan blev min uppgift att starta barnloppen. När vi organiserar stadsloppet i Norrköping är en viktig faktor säkerheten när barnen ska springa. Vissa oroar sig till och med över en bropassage där räcket är högre än barnen. Här var det ett lite annorlunda tänk. De sprang rakt ut i den kaotiska trafiken. Vissa med skor och andra utan. Innan vi åkte vidare fick vi första parkett vid prisutdelningen. En kille ville hjälpa till att lägga ut priserna samtidigt som han sniffade lim ur en flaska. Han fick lite mat som tack. Även jag fick en medalj för att jag varit med på mötet innan loppet. Eller var det kanske ett tröstpris. Det var en medalj från ett helt annat lopp, någon form av terränglopp, vilket inte var helt fel med tanke på den utmaning vi alla hade ställts inför. Innan vi åkte hem besökte vi två barnhem där vi lämnade kläder och leksaker från Sverige. Vi fick en rundvandring och lite dansuppvisning. Det blev lite obekvämt när den kille som höll mig i handen och strök sitt huvud mot min arm under hela besöket började prata om adoption. Hann sen en eftermiddagsjogg innan middagen och sedan blev det tidig sänggång som vanligt. Jag lade en bra träningsvecka till handlingarna. Lite över 20 mil hade sprungits på de röda grusvägarna.
På måndagens morgon gav vi oss ut med pannlampa vid tio i sex på morgonen. Vid stora vägen fick vi lift av en skolbuss in till Ngong. Barnen som gick på bussen efter vägen såg smått chockade ut. Vid halv sju hade vi hört att över 100 löpare skulle starta samtidigt på en runda. Några hade sprungit iväg tidigare, men vi startade som det var sagt och körde motsatt varv och mötte snabbisarna efter ett tag. Sådana som gör mycket imponerande tider på maran utan att blinka. Några av oss såg apor innan vi var hemma och fick den välförtjänta frukosten. Dagen fortsatte med lite ärenden in till Ngong och på eftermiddagen hängde vi vid den närliggande poolen och simmade även ett pass i brist på bälten för vattenlöpning. På morgonen hade vi inget vatten där vi bor och på kvällen hade problemet lösts med en tankbil. Dock med vatten av en smått brun nyans. Men vad gör det, vi skulle ju bara duscha och inte dricka det.
På tisdagen körde jag ett distanspass med Peter medan de andra åt frukost och förberedde sig för intervaller på banan i Ngong. Skönt att ha gjort sitt och få titta på när andra tränade. Det var lite skillnad i fartvind när kenyanerna respektive Tjalve susade förbi. Men alla gjorde en imponerande insats och sprang fyrahundringar under assistans av vår privata coach Peter som själv varit en topplöpare. Vissa njöt också av att gå på en fräsch toalett mellan varven. Medan de andra cyklade MTB på eftermiddagen var vi några som hängde vid poolen. Tyvärr fick vi inte bada för personalen hade ledigt.
Tidigt på onsdagen åkte vi iväg med bussen. De flesta till Hells Gate för att springa med giraffer, zebror och vårtsvin. Vi som redan gjort det tog istället en tur upp till randen på kratern Longonot. Tre kilometer uppför och sedan fin utsikt. Någon sa att det ramlat ned folk där som startat upp ett liv i skogen på botten av kratern. Man har tydligen sett rök ringla upp. Inte så troligt och hade det hänt mig hade jag nog klättrat upp till civilisationen igen. Uppe på toppen fick jag ett sms som hälsade mig välkommen till Förenade Arabemiraten. Kan inte påminna mig om att det var på detta sätt jag tog mig dit 2008. Efter att ha sammanstrålat med de andra åkte vi och åt buffé i en kolonialvilla vid Naivashasjön. Väldigt god mat som kryddades av att vi träffade Daniel Adams Rays pappa i trädgården. Innan vi åkte hem blev det en båttur för att titta på flodhästar. Jag hoppade över turen som jag redan varit på och fick istället se exotiska saker som en död kräfta på gräsmattan och uppskrämda hjortar som galopperade genom ett träsk. Trafiken på hemvägen var intensiv så eftermiddagens pass fick utgå då det snabbt blir becksvart när solen går ned. Efter middagen hade vi filmkväll. I restaurangen visade jag Nairobi half life som jag hade köpt dagen innan. Filmen som vunnit många priser och även visats på bio i Europa handlar om kriminalitet och efter detta var ingen särskilt sugen på ett besök i den närliggande huvudstaden.
På torsdagen var det återigen dags för intervaller och denna gång med gruppen från Kiberia, som är världens största slumområde. Återigen coachade av Peter sprang vi treminutersintervaller med en minuts joggvila. Jag var också med och det var himla trevligt att köra sitt första intervallpass sedan i november. Kändes bra och Peter sa att jag såg stark ut. Konstigt nog sa han inget om att jag var snabb. Blev tio stycken och sedan joggade jag ned i bortre kanten av fältet. Då kom en löpare och sa att det inte var någon bra idé, för att det låg banditer och sov i skogsbrynet.
Efter lunch på en lokal restaurang gick vi en sväng i Kiberia med några löpare som guider. Där går man sig inte ut själv om man vill hitta ut igen bland alla skjul i det gigantiska området.
På vägen hem stannade vi till vid Nakkumat Junction. Ett köpcenter där det även är en masaimarknad på torsdagar. Stannade så kort tid som möjligt på marknaden där man inte får vara i fred en sekund och är allas syster och kompis och gick till mataffären istället. Där njöt jag en stund innan vi åkte till väveriet med det passande namnet Marathon weavers. Plötsligt var jag ägare av en ny matta till mitt sovrum. På kvällen var vi några som gav oss ut på en eftermidagsjogg i skogen. Planen var en mil men när den var uppnådd insåg vi att vi tappat bort oss i snåren och solen började gå ned. Fyra masaier med machetes var inte till någon större hjälp, men med hitta hem funktionen på klockan var vi hemma lagom till månen gav det enda ljus som visade vägen. I dagens tidning kunde man läsa att löpare i Eldoret hade gjort en joggande demonstration mot att de numera måste betala skatt på pengar de vinner när de tävlar utomlands. William Kipsang, världsrekordhållaren i maraton, ledde demonstrationen där löparna hotade med att bojkotta sina deltagande i kommande olympiska spel.
På fredagens morgon åkte vi iväg med bussen och denna gång med riktning masailandet. Med oss i bussen hade vi tre masaier som Lasse träffat i Ngong och nu skulle vi få följa med hem till deras manyatta där inga västerlänningar tidigare varit på besök. Killarna var löpare och de följde också med i bussen. En av dem visade sitt tävlingsschema och protokollet från klubbens senaste styrelsemöte för mig. Sedan tyckte han nog jag var rätt trist som mest ville läsa i min bok där vi åkte fram på de knöliga vägarna.
Några kilometer innan byn, nere i en varm gryta på 800 meters höjd skulle vi springa den sista biten. Det var varmt men fint med de omkringliggande bergen som bakgrund. När vi kom fram var vi genomvåta av svett och visades runt i byn där vi även hamnade inne i hyddorna gjorda av lera och koskit med en öppen eld i mitten. Manyattan tillhörde en man med sju fruar och det är de kvinnorna som enligt tradition byggt hyddorna i byn.
Vi fick se när de sjöng, dansade och kastade spjut men det mest annorlunda var när de skulle slakta de två getter som vi köpte med oss. Först kvävde de dem och sedan drack de upp det varma blodet innan getterna styckades i lagom stora bitar så vi kunde ta med oss dem hem i plastkassar. En kille frågade hur mycket boskap jag ville ha om vi skulle gifta oss. Jag svarade sju kor men tydligen sålde jag mig billigt för normalt sett fick man tydligen minst tolv. Plötsligt såg vi Nina åka iväg på en motorcykel med några killar. Hon kom dock tillbaka rätt snart och gifte inte heller bort sig mot lite boskap som betalning.
Vi hade med oss lunch bestående av linser som vi åt i skuggan av ett träd. Masaierna blev också bjudna men vi såg att flera av dem spottade ut när de smakat. Är man van vid att att bara äta blod, kött, mjölk och ugali var detta tydligen väldigt annorlunda. På vägen hem stannade vi för ett dopp i en kall pool och när vi kom hem hade jag fått besök av Ola och Jacob. Var kul att få träna ett pass på fälten och sedan även ha de som gäster på kvällens tacobuffé. Vi satt uppe och snackade lite senare än vi brukar, åt mango och drack en öl. Sedan hade de beställt transfer till flygplatsen klockan fem på morgonen. Eller som Ola sa, beställt en svarttaxi, alltså en svart man som kör taxi. När vi berättade om Rickards allergiska reaktion tipsade även Ola om att man inte skulle ta alla malariatabletter på en gång.
Så kom den tyvärr till slut. Den sista dagen på vännernas äventyr i Afrika. Något man måste göra om man har varit på träningsläger i Ngong är att springa den klassiska rundan 27 corners vilket vi gjorde precis när solen gått upp i lördags. De flesta avverkade hela distansen, vilket för vissa var det längsta träningspasset de någonsin hade sprungit. Belöningen blev ett besök på juicebaren och vissa förlängde med att springa ända hem till Bolbol. Dagen förlöpte sedan med att lapa den sista solen, hänga vid poolen eller åka in till Ngong och shoppa. Jag utsatte mig återigen för en dödsmassage som löste upp ännu mer av mina stela muskler. Sedan var det dags för fest. Getterna från masaibyn grillades, bord dukades och öl dracks. Många gäster strömmade in. Det var grannar, dansare, löpare, tränare och annat folk som vi träffat under veckans gång.
Tjalvebrudar redo för fest. En av dem har varit i Afrika ett par dagar längre än andra.
Vi åt och dansade. Man skulle kunn tro att det blev natten lång, men i Kenya börjar man och slutar tidigt. När Lasse bjöd in folk klockan sex hade några frågat om han menade klockan sex på morgonen. Upp på dansgolvet fick vi även med oss tanten som säljer frukt i skjulet på gården, chauffören, massören och all personal i köket. Folk sa hej då sju gånger men kom sedan ändå tillbaka till dansgolvet. Dansgolvet som inte hade någon större variation på musiken, men till vilken vi ändå skakade axlar och höfter likt riktiga kenyaner.
Idag är det tomt på Kimbia Camp. Vi har haft en fantastsikt rolig och spännande vecka ihop. Vi har upplevt många exotiska saker och med i bagaget hem har de flesta fler mil än de någonsin sprungit på en vecka. Jag själv har tagit en vilodag och imorgon börjar återigen en hård träningsvecka innan jag flyger hem till Sverige på torsdag. Men innan dess kommer jag hinna med en hel massa saker förutom att springa.
