Kenya – Tredje gången i Ngong

Det bästa med slutet på ett äventyr är att ett nytt tar vid. Detta skedde väldigt snabbt efter Etiopien då jag flög direkt till Nairobi från Addis Abeba i torsdags natt. Jag blev hämtad av Jackson på flygplatsen. Tyvärr skulle det visa sig vara den enda stund vi fick att prata om allt som hänt sedan sist. Dagen efter skulle han flyga till Frankrike för att springa en massa terränglopp i två månader. Jätteroligt för honom men en förlust för oss på Kimbia Camp där hans ständigt glada uppenbarelse skulle saknas längs de dammiga vägarna under träningspassen. Jag var alltså tillbaka på Kimbia Camp för tredje gången, som numera har sitt högkvarter på en gård i den lilla byn Bolbol några kilometer innan Ngong hills som ligger utanför Nairobi. Klockan tre somnade jag till ljudet av syrsornas sång.

Men redan klockan åtta gick jag upp för ett mindre löppass tillsammans med Monika. Hon kommer från Eldoret men är nu hör för att springa och laga mat till oss. En tjej som liksom jag har börjar satsa på ultralöpning. Det blev en timmes skön jogging genom byn och över ängarna innan frukost där jag träffade resten av svenskarna. Erik, en snabbis från Halmstad som har stenkoll på alla världslöpare. Viktor, en kille som samlar på ljud och satsar på triathlon och löpartävlingar för musiker. Magnus, som rekar för att eventuellt emigrera till Kenya och har Helene och lilla Emma med sig. Förutom oss finns det en get, lite hönor, en sjumånaders bebis, en OS-guldmedaljör och trevliga kenyaner som tar hand om oss. Här kommer jag att trivas i tre veckor. Tre veckor på träningsläger. Kanske det bästa man kan vara på. Mycket träning på höjder över 2000 meter, god mat, sol, bokläsning och en himla massa äventyr däremellan. Efter lunch åkte jag och Viktor in till Ngong vilket kändes som att komma hem. Han klippte håret och jag gjorde en ansiktsbehandling. I mitt huvud hade jag fortfarande etiopisk valuta vilket gjorde att jag prutade ned priset till något jag sedan i efterhand skämdes för när jag insåg hur billigt det blev. Nästa gång jag går tillbaka blir det fullpris plus dricks för att stilla mitt dåliga samvete. Efter att ha druckit juice på favoritstället sprang jag en omväg tillbaka som resulterade i 90 minuters träning precis innan solnedgången. På natten kom även Emelie, ett kärt återseende från förra året. Innebandyspelaren som efter förra året helt gått över till löpning och gör imponerande tider på milen.

På lördagens morgon var det racingday. Istället för att delta sprang jag och Emelie en omväg som resulterade i 17 löpa kilometer till racing course där mästerskapen för poliser i terränglöpning hölls. En tävling där jag som gäst gjorde en insats år 2010 och faktiskt inte kom sist in i mål.

Det var härligt att få se dessa toppatleter springa på gräset. Faktum ör att många av världsstjärnorna är just poliser och därför måste ställa upp i detta mästerskap. Vi fick se Geoffrey Mutai här på bilden springa in som nummer två i herrarnas 12 km brädad av Geoffrey Kipsang som vann på 39 minuter. Mutai som vunnit Berlin Marathon och Kipsang som är en av många i Kenya som är god på 58 minuter på halvmaran. Faktum är att mer än halva startfältet skulle sopa mattan med vilken svensk topplöpare som helst. Med i starten var även William Kipsang, världsrekordhållaren på maratonsträckan som dock klev av efter ett varv. Ja ni ser, har de inte samma förnamn så är det efternamnet. Tur att vi hade Erik med oss som kunde hålla ordning på alla toppatleter när vi kollade på loppet.

Något efter kom våra europeiska bidrag till tävlingen. En kvart innan Magnus kom i mål hade de börjat plocka ihop målgången och bad mig ge honom hans placeringslapp. En ärofylld uppgift. Plats 92 av 92, men varken han eller Viktor som kom på plats 91 bröt vilket några av de kenyanska poliserna gjorde.

Efter lunch och lite bokläsning på den överhettade gården hittade vi en eftermiddagsjogg över fälten på 12 kilometer som snabbt blev en favorit och kommer springas många gånger under denna vistelse. Passade dessutom på att skaffa mig det årliga blodiga såret genom att handlöst ramla på stigen. Mina knän är som årsringar på ett träd. Ett stort ärr för varje år. Gården vi bor på tillhör Paul som tillhörde den kenyanska truppen som deltog i OS 1972 i München. Paul var med i guldlaget på distansen 4×400 meter, sitt bästa lopp någonsin, och kom dessutom fyra på 800 m. Han är en mycket trevlig man som just nu skriver en bok om sitt liv där han tävlat i 163 länder.

Paul berättar om natten innan spelens start i München där muslimska israeler klättrade in och mördade 11 judiska israeler. Den kenyanska campen låg strax bredvid eftersom de låg i bokstavsordning, men det var först på morgonen som de fick reda på vad som hänt. Flera ville åka hem men så blev inte fallet och det var tur, annars kanske inte Paul hade fått sin guldmedalj. Jag i min tur berättade för honom att det säker var hans tjusiga lopp som gjorde att vår kung och Silvia blev kära och gifte sig.

På söndagens morgon var det dags för långpass och det är inte varje dag man sprungit sönder en kenyan innan frukost. Det var dags för min favoritrunda som är 27 corners. Precis som namnet avslöjar är den 27 km lång men eftersom jag numera bor i Bolbol skulle den bli längre. Monika ville också följa med och det var jag som guidade henne genom Ngong, genom Kiserian och vidare tillbaka mot Ngong på röda grusvägar. Efter 19 km märkte jag att hon kom efter och det visade sig att hon hade ont i knät. Som tur är hade jag med lite pengar och visade henne en genväg till stora vägen så hon kunde ta en buss tillbaka. Jag fortsatte på min runda som blev varmare och varmare men kändes väldigt bra. Jag gillar att springa här på söndagar för det är härligt att höra sångerna och keyboardspelandet från kyrkorna. När jag hade sprungit över fälten tillbaka från Ngong var det väldigt gott med frukost efter 39 km som hade tagit mig över tre timmar. Efter lunch fick jag massage av en kille som masserar Patrik Makau, före detta världsrekordhållare på marathon. Han själv springer också och har gjort maran på 2:13. Det visade sig att han även hade stenkoll på muskler och strax hade en nästan två timmar lång tortyrkammare öppnat sig. Det var till och med värre än hos den finska schamanen på Knäppingsborgsgatan hemma i Norrköping. Han upptäckte och lyckades släpa på alla spända muskler i min kropp. Efteråt var jag öm men glad. Åkte med Viktor in till Ngong. Vi gick upp till en liten by och hälsade på en kvinna som han hade träffat på vägen förra veckan. Vi hade med oss bananer och kakor och placerades inne i hennes lilla skjul på sex kvadratmeter där det bodde sex människor. Vi fick vi te, en trevlig pratstund och en titt på hennes sons betyg. Sedan gick vi en sväng upp till löparbanan och där gjorde jag en trist upptäckt. Förra året gömde jag en geocache under taket på ett litet hus bredvid men kvar fans bara en stenhög. Inte konstigt att ingen hittat min lilla skatt.

På måndagens morgon hade jag av massören blivit beordrad väldigt långsam löpning. Jag frågade honom om ett tempo runt 5:30 var bra, men förstod att han inte visste vad jag menade när han istället började prata om att jag skulle se upp var jag satte fötterna när det var mörkt ute. För det är det vid halv sex på morgonen. Så tidigt sprang jag dock inte ut och jag sprang väldigt sakta. På min runda mötte jag många löpare och innan jag kom till frukostbordet hade jag sprungit 24 km vilket inte var planen men jag hade visst glömt hur lång rundan var. Blev inte mer uträttat denna dag än bokläsning, eftermiddagsjogg och film där alla trängde ihop sig i Emelies säng för en mysig stund.

På tisdagen gick vi upp tidigt, inte för att springa, utan för att ta oss till lake Magadi. Vi hade bra flow till en början med minibussar först till Ngong och sen till Kiserian. Då hade vi tagit oss 15 km, hört på öronbedövande reggae och blivit uppmanade att använda kondom via radions morgonsändning. Till sjön var det fortfarande 85 km men ingen ville köra oss till ett humant pris. Minibussen skulle först vänta på att bli full och taxi var inte ens prutbart. Till slut hittade vi en masai som körde oss 12 km i sin bil. Men där ute i ingenstans kom vi inte vidare trots att vi försökte med lastbilar och andra fordon. Till slut kunde vi förhandla oss till ett bra pris och hade masaien som privatchaufför hela dagen. Först fick vi åka tillbaka till Kiserian och tanka men sen var vi på väg till sjön. Vägen hade mer att önska. Inför något valår hade delar av asfalten tagits bort för att förbättra vägen. Att fylla i hålen hade sedan inte skett efter valet. Vilken sida man kör på i detta land är också lite diffust. Det ska vara vänstertrafik men man tar den sidan som helt enkelt ser bäst ut. Den nästan två timmar långa färden var lagom för att lyssna igenom de senaste decenniernas pojkbandslåtar och sedan gospel på masaiens mp3-spelare. Framme i Magadi fann vi en gigantisk fabrik och en sjö som bestod av salt i drivor. Innan vi kunde köra in fick vi skriva upp våra namn på en lista och en polis kollade vad vi hade med i bagaget. Det var liksom ingen riktig stad utan alla hus var arbetarbaracker. Det fanns tre restauranger, varav två för folk som inte jobbade på fabriken, en supermarket och några skjul som sålde diverse saker. Denna plats som låg på lägre höjd än Ngong var överhettad men vi stannade några timmar, kollade in sjön och åt bönor på en av restaurangerna. Sedan fick masaien köra oss tillbaka med stopp för att titta på lite flamingos.

I Magadi hittade vi även en röd sjö. En röd sjö som hade konsistensen av slush puppie.

I Kiserian var det en man som bor granne med oss och jobbar på Kenyas valutareserv som kände igen oss och vi fick skjuts hem i hans fina bil. På kvällen sprang jag ut på en runda som återigen visade sig längre än jag trott. 16 kilometer blev 20 kilometer där vilka fem av dem gick rakt uppåt. När jag kom hem var det redan månsken.

Idag var jag ute och sprang med Magnus på morgonen. Det blev 20 kilometer där man kunde konstatera att han under sin nästa halvmara kommer att persa med över 20 minuter. På eftermiddagen åkte jag, Viktor och Lars på ett möte i Dagorettis slum. På söndag är vi med och ordnar en tävling där. Vi gjorde en budget och pratade om de sista detaljerna. Innan vi åkte hem fick vi se en kille som kommer vara föråkare under loppet trixa med sin cykel. Han kunde åka på huvudet, balansera på den när den stod på två plaststolar och andra mycket imponerande konster. Innan middagen blev det en lugn jogg och lite styrketräning. Men nu är det dags att sova för imorgon blir det en mara innan frukost. Hakuna matata.