aug
Innan helgens stora utmaning begav jag mig till Linköping för att springa Cityloppet som en formcheck. En tävling jag aldrig hade hört talas om men en kille på krogen tipsade mig om detta event förra lördagen. Eller tävling, det var ett motionslopp med betoning på motion som hade funnits i 12 år. Ingen tidtagning och man skulle enligt folk i vimlet kring startområdet kunna råka ut för stopp på grund av rödljus längs banan. När vi står på startlinjen får vi en muntlig genomgång av banan som skulle gå längs Stångån, över gator, torg och genom ett hål i ett staket efter Claes Ohlson. Lät stabilt och jag hoppades mest på att slippa rödljus. Rullade på bra och vi var tre tjejer som slogs om andraplatsen vilken jag knep. Kändes check med fyraminutersfart på den 7 km långa sträckan. I detta lopp utsågs ingen vinnare, eller så var väl alla vinnare, men det var riktigt fina lottade priser. De delades ut vid en ceremoni vars syfte främst verkade vara att oavbrutet applådera en man som hette Pelle.
Det är med lite pirr i magen en stor utmaning närmar sig och så även denna gång. Som vanligt hade jag inte förberett mig något speciellt. Dagen innan fyllde jag på med grillad korv till kvällsmat. Till tävlingsdagen hade jag köpt risgrynsgröt och fyllt lite överblivna korvbröd med jordnötssmör som kompletterades med några gel. Man skulle ju få energi längs banan. Innan jag somnade läste jag några kapitel i Born to Run. En bok som kretsar kring löpning och i synnerhet ultralöpning och vad man bör ha på fötterna vid utövandet av nämnda aktiviteter. Skor. Inte skor. Skor. Inte skor.
Jag valde ändå skor. Eftersom jag inte har någon bil hade jag efterlyst skjuts på facebook och en av volontärerna skulle jag träffa vid halv åtta på lördagsmorgonen. Visste dock inte hur hans bil såg ut. Var inte så många bilar ute vid den tiden och går med målmedvetna steg fram till en bil jag tror är min skjuts och är på väg in. Men det var inte rätt utan en kille som skulle till Mjölby. Kom till Finspång en halvtimme innan starten för de 72 km jag skulle ge mig ut på. En efteranmälning i form av Kerstin Rosenqvist som var med i Ultra-VM i år hade trillat in. Oj detta skulle inte bli en walk in the park. Taktiken blev att dra iväg direkt och inte bli omsprungen. Andra milen sprang jag och pratade med herre nummer två, Sören Forsberg, som var trea i SM förra året. Tredje kille var också uppe och nosade lite på oss men hängde inte med i tempot. Vid 20 km släppte jag Sören och började lyssna på musik. Vid 33 km springer jag förbi en växlingspunkt och där står tjugo pers från Tjalve och hejar. Jag är väldigt pigg och blir ännu gladare. Växlingspunkt. Ja detta är främst en stafett där 72 km är uppdelade på 10 sträckor. Man kan säga att Tjalve hade fem lag varav jag var ensam i mitt. De nästföljande 10 kilometrarna går oerhört lätt. Jag springer runt och ler när jag glatt hejar på alla stafettlag som möter mig. Hur glad blir man inte dessutom när Micke Grip kommer och ger mig en påse med min kalla risgrynsgröt och ett äckligt korvbröd.
I Sonstorp med 45 km i benen får jag ett dåligt omen. Jag vill verkligen inte ha någon gel, inget korvbröd, inga bullar och ingen frukt. Ja helst ingenting förutom möjligtvis en riktig middag vid dukat bord. Men visste att äta är viktigare än någonsin just då. För energin var mer än slut. Pressar i mig en gel och det är så sjukt vidrigt. Kom på att det skulle finnas kaffe i energidepån. Får en kopp upphälld från en termos. Nu är löpartävlingar inte ett forum för mysiga fikastunder utan jag trodde de skulle servera kallt kaffe. Skållar handen och kastar muggen på marken. Efter detta väntade en 10 km lång raksträcka och jag märker att jag får kämpa mer. Jobbar på att få i mig korvbrödet men varje tugga växer i munnen. Vid 50 km kan jag konstatera att jag hållit 4:42 km/km viket ger ny energi. Men snart skulle det bli värre. När jag närmar mig Arena Grosvad börjar det gå uppför och jag följer snitslarna in på området. Men där skulle jag tydligen inte vara. Jag är hur törstig som helst vet inte var jag ska Börjar nästan tjuta. Springer fram till ett vätskebord som inte förväntat sig löpare än på ett tag. Är nog Sveriges otrevligaste löpare när jag desperat vill få dem att fixa dricka åt mig. Sedan kommer en funktionär springandes och lotsar mig genom skogen dit jag borde vara. Missar på grund av detta min andra portion gröt viket är ungefär vad jag kan tänka mig att äta men lyckas till slut bli sugen på bananer. Nu följer 10 km på grus, stig och dessutom kuperat. Jag vet inte var Kerstin befinner sig och jag vet att jag själv är trött. Sista växlingspunkten är inne på Arena Grosvad och alla hejarop är välbehövliga. Sveper två glas cola och ett glas kallt kaffe. Nu gällde det att hålla i. Anar oråd när jag kommer till en trafikerad väg utan att se några funktionärer. Vänder tillbaka och kan addera ännu en extra kilometer till den tänkta sträckan. Får tillbaka mina vanliga krafter de sista tre kilometrarna och kan med ett leende springa i mål på 06:04:21 med 73,7 kilometer i benen. Tre minuter efter mig kommer Kerstin in i mål, fast hon har sprungit rätt. Får även en chans att be de snälla funktionärerna om ursäkt när jag får tillgång till mikrofonen. Snitthastigheten blir 4:56 min/km och jag är nöjd speciellt med tanke på att den sista halvmaran är den jobbigaste jag varit ute på och det dessutom med 50 km i benen.
Dagen slutar såklart inte här utan klockan 03:30 i Martins trädgård då vi cyklar hem genom ett regnigt Norrköping efter en rolig grillfest tillsammans med alla som sprungit under dagen. Nej vi blev inte fjortisfulla men taggade till att spöa de andra lagen i stafetten nästa år.
På söndagsmorgonen cyklade jag till syrran i Skärblacka. Fick frågan om jag vill vara gudmor åt Connie som är en vecka gammal. Blev jätteglad, för såklart att jag vill. Inspekterade den blivande löparkroppen. Väldigt smala ben men det ska nog kunna bli något stort av denna lilla tjej. Blev 42 km innan jag var hemma. Vissa kallar det träning, jag kallar det transport eller återhämtning.
Kvällens bok som skulle avhandlas i vår bokcirkel var just Born to run och det blev speedläsning så jag skulle vara klar till klockan sex. Lärde mig att om man ska springa ihjäl en antilop krävs det ungefär en maratondistans. Undrar om det finns något jaktlag som vill ha med mig i höstens älgjakt.
Idag var jag och simmade men imorgon ska jag springa igen och avslutar detta inlägg med ett citat från ovanstående bok. ”Om du inte tror att du är född att springa, så förnekar du inte bara historien. Du förnekar den du är”.
