nov
Fredag morgon följde samma mönster som tidigare i veckan. Skorna på vid sex för att möta soluppgången några kilometer efter Eksund. Fredagarna på jobbet är extrema så när klockan är halv fem vet man att man lever. Tur att det då är helg. Inte för att jag brukar vila på helgerna men ändå. På kvällen som vanligt intervaller ute och sedan inne. På vägen hem sprang jag även genom Hemköp för att köpa en lök. Var ingen kö så behövde knappt stanna. På den och lite annat gjorde jag en lasagne åt Nina och Sandra. Såklart med universalkryddan kanel i.
Denna helg hade jag faktiskt tänkt sova på nätterna men jag tror inte min kropp är programmerad för det. I veckorna somnar jag direkt när jag lägger huvudet på kudden. Beräknad sovtid denna natt var nio timmar men jag var vaken från och till hela natten. Kvart i nio sprang jag iväg till Svärtinge där jag mötte upp Henrik. Jag skulle träna ett ultrapass och det kombinerade vi med hans första maratondistans. Ingen var gladare än jag som fick sällskap och dessutom hade Henrik kvällen innan lagt ut påsar med bullar, bananer, vatten och sportdryck. Vilken lyx. Vi sprang en runda på böljande grusvägar med en del backar som inte gick att förringa. Med trevligt sällskap gick tiden fort. Blev snart dags att lämna av en glad och knappt andfådd maratondebutant för att springa hem till stan igen. När jag var hemma hade jag sprungit 53 km och det var 40 min kvar innan jag skulle bli upphämtad för att som stolt gudmor stå framme i Vånga kyrka. Kan Gunde så kan jag. Mat värmdes, hoppade in i duschen och drog på mig klänningen. Jag läste evangeliet, Connie gjorde succé och allt gick bra. På senaste tiden känns det som jag är förföljd av kakbufféer. Tog mig an denna på ett mycket professionellt sätt. Har byggt upp ett bra försvar mot dessa kolhydratanfall numera. På kvällen var det spelkväll hos Nina. Spelade TP i någon form av genusupplaga. Tillverkarna måste varit extremt oinspirerade för vem vet och behöver veta hur många fruar Nelson Mandelas pappa hade eller hur många procent av USA som är täckt av gräsmatta. Cyklade hem istället för att gå ut men kunde lika gärna rullat ned till Hugos. Kroppen var inte ens lite tacksam över mitt beslut och bestämde sig för att vara pigg.
Dagens långpass över Eksund var en skön historia. En 17 km trevlig pratstund med LFA:s redaktör och vips så var träningsveckan slut och jag hade avverkat 190 km. Nästa aktivitet var legobygge. De hade fyllt källaren i Arbetets museum med lego. Men kidsen som varit där innan hade snott alla bra bitar så det var svårt att bygga något imponerande. Åkte sedan till Ameli för att prata om Pol Pot. En reportagebok om Kambodja och vad som hände och inte hände under röda khmerernas styre var boken som avhandlades i vår bokcirkel. Ett mysterium hur en svensk delegation kunde resa runt i landet 1978 och vid hemkomsten beskriva denna regim som ett föredöme för andra länder. Efter besöket avslöjades att närmare en fjärdedel av befolkningen hade avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar under Pol Pots dryga tre och ett halvt år vid makten. Frågan är hur ett av 1900-talets mest omfattande massmord kunde ske utan att någon reagerade. Andra mer positiva saker avhandlades också under den i vanlig ordning mysiga tjejkvällen.
Det har blivit dags att knoppa och nu hoppas jag att kroppen vill sova efter allt kilometerknarkande i veckan. Känns bra inför Oslo. Om två veckor vid denna tid har jag redan sprungit i mål. Vilken tur att jag dessutom hade anmält mig innan den 1 oktober. Detta innebär att jag kommer få årets T-shirt. Ett plagg som många enligt loppets hemsida föredrar framför blus eller skjorta med slips under julens festligheter. Bara en sådan sak.
