nov
Nu är det snart dags. Två veckor kvar. Datumet 1 december närmar sig med skräckblandad förtjusning. Jag ska alltså springa 24 timmar och se hur långt jag hinner. Helt idiotiskt. En elev på skolan frågade mig om jag ska gå i ide som uppladdning innan dess. Kanske vore en bra idé. Men denna vecka maxar jag träningen och sedan får det plana ut om jag lyckas lägga band på mig.
I fredags flög Tjalve Airlines fyrtio personer till Nuevo Estocolmo. Vi i crewet checkade in våra gäster och tog dem med på en resa in i dimman. Frau Storch, herr Storch, och Ole var där. Passen var med, nässkydd delades ut, det bjöds på tapasbuffé, Suntrip höll i trådarna på plats och i Peppes bodega fanns det rom och sangria. Skumma maffiabossar, flygvärdinnor, passagerare från forna DDR och många bara ben kunde också skådas på ön. Farligaste platsen var kylrummet. Där kunde man gå in och komma ut med en ny mustasch och högre promille. Mustasch är underskattat. Jag vill ha en riktig. Framåt småtimmarna kunde en shortsklädd man med resväska ses cyklandes på Norrköpings gator, och hittegodsavdelningen gjorde ett bra jobb när mina förlorade vantar helt plötsligt låg hemma på min hatthylla.
Lördagen fick bli vilodag men på söndagen var resenärerna redo för att ge sig ut på det vanliga långpasset. Bonus blev de överblivna kakorna från fredagens charterresa.
I måndags började jag min hårda vecka med en massage på Helhetshälsan. Speciellt skönt att kunna säga att man verkligen inte har ont någonstans, inte ens om man känner efter. Min massörs son hade bett om en autograf. Klart han fick och jag var nog gladare än honom över att få skriva en. Kvällens intervaller först ute på stig och sedan inne i Stadium arena kändes lätta. Nu var jag igång.
Upp vid sex på tisdagsmorgonen och jogga Eksundsvarvet 15 km innan frukost. Nu är det riktigt mörkt sådär dags, men väldigt fint när solen går upp. På kvällen var pannlampa ordinerad när 40 tjalvelöpare skulle springa intervaller längs den gamla banvallen vid Söderleden. Jämna veckor går vi som bekant till Munken men även om vi är bra på att sitta trångt fick vi inse att det var fullt. Gick till Brasseriet. Var också trevligt även om jag fick en matportion som bara räckte till en fågelunge. När jag kom hem hade jag fått brev från min stalker. Det är en man i åttioårsåldern som skriver flera sidor långa handskrivna brev till mig om hans vardag och önskar mig lycka till på lopp. Han bifogar även bilder på mig och andra som jag inte har en aning om vilka de är. Det vet inte han heller, för han frågar mig om jag känner dem. Denna gång hade han varit på kyrkogården och tänt ljus. En gång ringde jag för att tacka honom. Min avsatta tid på 20 minuter trodde jag skulle räcka. Men inte om man ska få en redogörelse ända ned till vad han äter till frukost. Men han är snäll och jag har träffat honom live på lopp i regionen. Min cykelstalker i Berlin var värre. Han som skrev vykort eller köpte chokladkaniner som han satte på min cykel när jag var på jobbet. Eller när han satt vinkandes på cafét utanför när jag skulle hem och ropade schöne frau. Han hade liksom andra avsikter med sitt stalkande.
Ingen vila och sovmorgon. På onsdagen var skorna på klockan sex igen men jag nöjde mig med långa Fiskeby som är 12 km. Jobba, jobba, jobba. Trerätters med Sara i finmatsalen på jobbet. En oas på skolan där man blir serverad vid bord med vita dukar av elever i uniform. Jobba, jobba, jobba. Bussen från Täppan till Åby där det var backträning. Backslingan vi skulle upp för är 2000m med 100m stigning. Jerker som är snabbast sprang järnet 45s stannade 30s och sedan var det dags igen. Nu kan ni säkert räkna ut att detta resulterade i minimal vila för min del. Hade jag tur blev det 5s. Detta gjorde vi tre gånger. Ett riktigt grispass men fostrande. Häng i Sandras soffa kändes som en lagom soft avslutning på kvällen.
Klockan sex var det dags idag igen. Klingavarvet 25 km. Jag springer dessa långpass utan frukost och det brukar gå bra. Men idag var det rätt kraftlöst i slutet efter gårdagens pass. Vilken tur att jag skulle bjuda pappa och lillasyster på hotellfrukost efteråt. Efter en dags jobb sitter jag nu i soffan och laddar för konditionscykel med efterföljande rockgympa.
Måste även få berömma mig själv. Inget godissug så lång ögat når. Ingen abstinens. Tänker inte på kolhydrater som någon slags knarkare längre. Det finns hopp. Knarkar endorfin istället.
