mar
Efter att ha sovit på en bänk på Arlanda natten mellan tisdag och onsdag landade jag och Lasse, kompis och bloggkollegor här på LFA, i det heliga landet, Israel. Det första vi gjorde var att äta falafel. Det skulle inte bli den första under denna resa. Vi tittade sedan ut över gamla stans hustak från vårt tak innan vi besökte diverse religiösa helgedomar. Vi började vid kung Davids grav.
Utanför jungfru Marias grav slog jag mig i slang med en schweizisk franciskanermunk på som var på pilgrimsfärd.
Efter det gick vi till rummet där Jesus och hans lärjungar intog den sista måltiden. Vid västra muren, även kallad klagomuren, tog Lasse på sig en kalott och gick in på männens sida och hängde lite med de bedjande judarna. Vi letade oss sedan upp längs Via Dolorosa och konstaterade att om vi tyckte det var segt i benen uppför trapporna såhär dagen innan en tävling, hur var det då inte för Jesus bärandes på ett solitt kors. Kvällen avslutades med ännu mer falafel.
På torsdagen tog vi en morgonjogg innan frukost. Fyra kilometer uppför genom den judiska kyrkogården och upp på olivberget. Frukosten köpte vi på vägen hem och åt uppe på taket. Sesambröd, hummus, yoghurt och bananer. Någonstans nere i staden hörde vi att det var upplopp och vi försökte lokalisera var det kom ifrån. Vår första tanke blev att vi måste dit, till skillnad mot andra som kanske skulle ha tänkt tvärt om. Borstade tänderna och begav oss mot Dome of the Rock.
Den muslimska helgedomen, Dome of the Rock, hade mycket oklara öppettider. Först beroende på att upploppet hade skett just där innan vår ankomst vilket drivorna av kravallpoliser vid ingången var ett tecken på. Vi hann vara där inne i tio minuter innan de plötsligt skulle stänga några timmar igen.
Vi gick vidare till Church of the holy sepulcure. Inne i den kyrkan skulle jag visa Lasse runor som en viking ristat in i räcket på andra våningen. Vi hittade inga runor utan istället ett gäng ryska damer i hucklen som sjöng psalmer framför det som sägs vara Jesus grav. Senare på dagen kom jag på att runorna befinner sig i en helt annan stad i ett annat land. I Hagia Sofia i Istanbul. Efter detta gick vi ut ur den gamla staden och förbi något som kallas för trädgårdsgraven. Vi tittade vi in och utan att vi vet hur det gick till hade en tant satt en broschyr i händerna på oss och en audioguide på våra huvuden. Under den lilla promenaden fick vi veta att även detta var Jesus grav. Eller för att referera en präst som uttalat sig i guideboken Lonely Planet, om inte Jesus var begravd här så borde han ha varit det. Sedan hittade vi en gräsmatta under några palmer där vi åt vår lunch. Såklart falafel. Efter att ha chillat några timmar gick vi förbi marknaden i nyare delen av staden, köpte nötter, drack te och kollade in folklivet innan vi gick till sportmässan. Där visade de bland annat en film över banans sträckning. En hisnande färd. I anslutning till detta var det ett pastaparty av rang. Kockar i vita mössor serverade olika sorters fin pasta, sallad, dryck, frukt och bakverk. Vi såg till att kolhydratladda ordentligt. På vägen hem tog vi spårvagnen. Efter halva vägen stannade den och vi fick reda på att det var på grund av ett oidentifierat objekt vid någon annan hållplats som polisen behövde undersöka. I vagnen träffade vi en svensk tjej som pluggade hebreiska i Jerusalem och tydligen hade växt upp i samma stadsdel i Örebro som Lasse. Sedan var planen en tidig natt. Trodde vi. En tysk tjej till dramaqueen ställde till ett fasligt liv med hjälp av sina kompisar, en upptagen säng och en städerska. Detta visade baksidan med att sova i ett dorm för 12 personer dagen innan ett lopp.
Klockan fyra på fredagens morgon åt jag frukost i överslafen på min våningssäng, somnade om och vaknade igen vid halv sex. Allt var förberett och vi gick till starten efter att ha kokat lite kaffe på gasspisen i köket. Jag hade lyckats prångla mig in i elittältet. Där var det bara jag tillsammans med alla etiopier och kenyaner. Det fanns massor av goda bakverk men jag nöjde mig med en chokladcrossiant. Vid kvart i sju sa den ansvariga killen till etiopierna att det var dags att sluta äta injera, som är ett traditionellt etiopiskt bröd de hade med sig. Vi fick guldfoliefiltar och tog oss till starten som gick vid sju. Första kilometern var lätt. Sedan började allvaret. Jag visste att det skulle vara kuperat. Men hade glömt exakt hur kuperat det faktiskt var. Vi snackade i princip hälften uppför och det är ingen lek under ett maraton. I den bästa av världar hade jag hoppats på att springa runt tre timmar. De sju mörka tjejerna la sig direkt i en klunga och jag efter. Som bäst kalkylerade jag min placering till åtta om inget oförutsett skulle inträffa. Den positionen tänkte jag hålla. Efter halvmaran intalade jag mig att andra delen säkert skulle vara lättare. Det var den inte. Efter tre timmar, sju minuter och ett avslut på 2 kilometer uppför hade en kenyan försvunnit på vägen och jag sprang in som sjua. Först missnöjd, men efter att konstaterat att det var fyra minuter snabbare än förra året och att det var på en av världens hårdaste maratonbanor i stadsmiljö kunde jag leva med det. Lasse kom femma i halvmaran men var inte heller helt nöjd över sin tid. Vi satte oss i solen, åt yoghurt, frukt, kakor och slickade våra sår. Sedan ryckte vi upp oss, konstaterade att banan hade varit tuffare än oss och att vi hade en veckas äventyr framför oss.
Vi skulle vidare söderut och fick lift med Ofir, hans fru och hennes syster. Det blev en resa i schlagerns tecken genom ett landskap som sakta övergick i öken. Ofirs fru var ett levande uppslagsverk inom europeisk schlager från de senaste decennierna, och i synnerhet svensk schlager där Carola var favoriten. Med hjälp av sina lila pom poms och spotify gjorde hon resan till en färgsprakande glad upplevelse. En levande jukebox som vi matade med torkade tranbär vi köpt på marknaden dagen innan. Färden gick mot en militärbas. Vi skulle hälsa på Sara, en kompis, som bor med sin familj på basen. Det var spännande att få se hur de lever sitt liv och vi började med att grilla lammfärs på bakgården. Sedan tog vi en promenad och spelade lite fotboll med öknen som panorama. Efter detta besök har jag fått en helt annan bakgrund till det man ser på TV. I krigstider strider vanliga människor som inte heller vill ha krig. Föräldrar som vill hem till sina familjer. Efter att jag hade läst en saga för barnen åt vi andra middag, drack vin och lyssnade på gamla LP-skivor. Saras man visade oss även sin bok från Folkuniversitetet där han gått en kurs i svenska. Texterna handlade mycket om Åke som rökte, var otrogen, bakfull, hade sönder saker och i slutet hoppade från en balkong. Man fick även veta att 25% av svenskarna ogillar när man har träskor i TV. Kände verkligen att den gav en rättvis och nyanserad bild av Sverige.
På morgonen gick vi vägen förbi dagiset, sporthallen, affären, tennisplanerna och lekparkerna hem till Sara och hjälpte till att fixa matsäck. Sedan åkte vi till Ben Gurions grav som låg med fin utsikt över ökenlandskapet. Han var Israels första president och hade på denna plats byggt en stuga där han kunde vistas nära öknen, en miljö han hade en förkärlek för. Han var också den man som införde hebreiska som officiellt språk i Israel.
Trots Israels längd på 75 mil är naturen och klimatet väldigt varierat. I norr vid Golanhöjderna är det grönt och frodigt med snö på vintern och nere i söder är det öken. Här sitter vi med utsikt över världens största naturliga krater.
Mysig frukost med Sara och hennes familj på en gräsmatta i södra Israel. Nästa gång bjuder vi igen i Folkparken i Norrköping.
Efter att ha ätit glass var det dags att fortsätta vårt äventyr. Vi ställde oss vid en rastplats och liftade. Gick lite segt i början men efter att ha bytt position i förhållande till de andra som hade samma plan fick vi efter en timme skjuts av en beduin som skulle i vår riktning. Han var glad över vårt sällskap, bjöd på öl, godis och lät oss spela Broder Daniel och Melissa Horn på hans telefon. Efter två timmar med bergen som panorama närmade vi oss Eilat som utgör Israels sydspets vid röda havet inkilad mellan Jordanien och Egypten. Vi hittade snabbt ett hostel och gick ut för att kolla in staden. Nere vid vattnet öppnade sig en färgstark strandpromenad kantad av palmer som trots lågsäsong bjöd på ett blinkande tivoli. I huset mitt emot vårt hostel är det just nu stor rökutveckling och brandbilen har kommit. Tydligen för tredje gången idag. Imorgon tar vi våra ryggsäckar och går vi över gränsen till Jordanien.
