mar
I söndags tog vi en morgonjogg längs vattnet i Eilat och ett dopp i Röda havet innan vi liftade med en soldat till Jordaniens gräns. Under natten hade min ryggsäck med pass och några tusen i blandade utländska valutor legat på ett bord vid receptionen. Det gjorde de som tur var även på morgonen. Vid frukosten var Lasse väldigt ambitiös och pluggade lite arabiska för att underlätta vår framfart i det nya landet. Vi korsade gränsen till fots och på andra sidan träffade vi en amerikanare som kunde ge oss skjuts in till staden Aqaba. När taxichaufförerna upptäckte detta företag blev de galna och skrek på polisen vilket gjorde att vi snällt fick ta en taxi istället. Vi spenderade 20 minuter i staden innan vi hittade en buss norrut. Det blev tre timmars färd genom ett ökenlandskap där vissa av passagerarna betalade resan med cigaretter. På eftermiddagen var vi framme i Wadi Musa, en liten stad som klättrade sig fast längs bergväggarna. Vi hittade ett hostel där golv, väggar och tak var klädda med mattor. Vi chillade på terrassen, åt dadlar och gav oss sedan ut och sprang. Människorna här var väldigt glada och var vi än passerade ropade de välkomna och vissa bjöd in oss in deras hus. Vårt mål blev den högsta toppen som låg på cirka 1400 meters höjd. Stigningen på 45 minuter kontrollerade tempot. När vi närmade oss toppen hörde vi skott och strax därefter passerade vi tre män vid en jeep, varav en med maskingevär. Om rörde sig om en gangsteruppgörelse eller en fridfull jakt på fåglar framgick inte. Vägen ned tog vi off road och det hade redan börjat mörkna. Vi träffade två beduinpojkar som bjöd oss på solrosfrön och tillbaka på vårt hostel åt vi en jordansk buffé. I foajén satt en gammal gubbe och spelade folkmusik på någon slags gitarr och i sofforna på terrassen rökte vi vattenpipa med två franska tjejer. En australiensisk man anslöt sig till oss men hade inte känsla för hur detaljerad en genomgång av små hotell på japanska skidorter egentligen behöver vara. Flydde genom att köpa frukt. Den hittade vi i ett stort garage i ett industriområde vid halv elva på kvällen.
Utan att bli skjutna tog vi oss upp på toppen i landskapet där någon för längesedan kom på att det kunde vara en bra idé at hugga in en stad i bergen. En stad som senare skulle komma att räknas till ett av världens underverk. Konstaterade att han hade valt en vacker plats och sedan sprang vi ned igen.
Halv åtta i måndags stod vi framför världens åttonde underverk. Den forntida staden Petra. En promenad som är svår att beskriva i ord. En plats vi länge velat besöka och som visade sig vara ännu mer fantastiskt än vi hade föreställt oss. Nabateanerna som kom från den arabiska halvön till Jordanien för över 2200 år sedan hade gjort sig en förmögenhet på karavanhandel och detta var en av sakerna de lade sina pengar på. Bra investerade pengar.
Under veckan har vi ätit många bra luncher. Bröd, apelsin, dadlar, hummus, vatten, tomat, gurka och klostret Ad-deir stod på måndagens meny. Nej det är inte små legogubbar på bilden utan jag och Lars.
Området som normalt tar två dagar att utforska täckte vi med våra pigga ben in på några timmar och liftade sedan med två spanjorer vidare norrut. I en by vi passerade såg vi en lös häst springa ikapp med en buss. Vi hade inget mål för dagen utan beslutade oss för att åka dit de skulle. Nu tog denna resa längre tid än väntat. I Karak de absolut tvungna att hitta ned till ett slott genom de enkelriktade gränderna. En ordinär medeltida stenhög till slott om man jämförde med det vi upplevt tidigare under dagen. När vi kom ned till Döda havet var det därför redan mörkt. Eftersom detta hav levererar dåligt med fisk och annat levande är det dåligt med byar längs vattnet. Spanjorerna skulle till ett lyxhotell vid norra spetsen och det var just sådana som verkade vara det enda alternativet när vi närmade oss. Men vi gav oss inte. Vi bad dem köra oss till något som såg ut som en by lite längre fram. Allt var mörkt. Fast de ville inte riktigt släppa av oss mitt ute i ingenstans. Då såg vi en plats lite längre bort där det verkade vara fest. Perfekt. Vi blev avsläppta mitt i en livad folkmassa till stor del bestående av barn som hängde sig i våra väskor och knuffade varandra över oss. Vi hade hamnat mitt i en jordansk bröllopsfest med flera hundra gäster. Vi fick te och förklarade att vi behövde en säng för natten. De körde fram en bil och med folk skrikande och klistrade mot bilrutan kände vi oss som rockstjärnor. På ett i övrigt nedsläckt hotell fick vi hyra en hel lägenhet. Sängen och dess lösa fjädrar hade mer att önska, både använda och rena lakan hittade vi i en garderob och sedan åkte vi tillbaka till festen efter att ha köpt upp den lokala bensinmackens halva sortiment av piroger till middag. Jag blev placerad hos kvinnorna och Lars hos männen. Nu skulle det dansas. Alla ville dansa med gästen och det skedde i en oklar rangordning som organiserades av en kvinna utrustad med pekpinne som hon slog med vilt omkring sig. I synnerhet på de nyfikna barnen. Brudens mor fick ansvar för att ta hand om mig men varken hon eller någon annan kunde engelska. Helt plötsligt befann jag mig mitt i en traditionell dans där jag ganska snabbt lärde mig stegen. Då jag svettig inte trodde det kunde bli galnare kommer en svartmålad dvärg in på dansgolvet. Längre bort på gården såg jag Lars hoppa runt i männens dans. När vi tröttnat på allt dansande och att inte kunna göra oss förstådda tog vi oss tillbaka till hotellet. När vi åkte längs vägen hade folk parkerat sina bilar, tänt små eldar på trottoaren, brett ut filtar och hade picknick.
I tisdags sprang vi upp i byn påhejade av barnen från bröllopet. Men då hundarna inte var lika välkomnande tog vi istället vägen förbi lyxhotellen. Ett toalettbesök med förgyllda kranar och riktiga handdukar var det närmaste lyxen vi kom. Sprang ned till vattnet för att prova havets flytkraft. Bilden på den flytande gubben i högstadiets biologibok var sann. Det var coolt att flyta runt som en kork. Köpte frukost samtidigt som Lasse tog en för laget och underhöll vårt entourage av barn utanför affären. Sprang ifrån dem och hemma vid hotellet hade vi fått ihop en halvmara.
En del åker på spa och betalar dyra pengar för hotell och behandlingar. Vi körde vårt eget race och tog med oss lite lera från vattenbrynet i en plastpåse med lena ansikten som resultat.
Efter frukosten gick vi ut på vägen för att lifta. Första bilen stannade och vi fick åka med en irakisk man och hans fru. Vi hade tänkt korsa gränsen och åka direkt till Ramalla men irakiern vars kusin bodde i Örebro övertygade oss om att vi borde besöka Amman, Jordaniens huvudstad. Vi ändrade då snabbt planerna och blev avsläppta vid en romersk amfiteater inne i staden. Där träffade vi en kille som kallade sig Tony tiger och erbjöd sig att visa oss staden. Då han inte svarade på våra SMS nöjde vi oss med en sväng på marknaden och en kopp te utanför en moské innan vi tog bussen till bron som skulle ta oss över gränsen till Palestina. Gränsen till Palestina låg 370 meter under havsnivån och dagens träning vid Döda havet hade bedrivits på 400 muh. De flesta åker på höghöjdsträning för att toppa formen. Frågan är om dagens distanspass istället gjorde oss sämre.
