jun
I fredags var det dags för det första långpasset på asfalt. Det var tre månader sedan och lite nervöst att något plötsligt skulle kännas i foten efter den ändå rätt snabba upptrappningen. Blev 80 km förra veckan och jag vet att bara det är mer än de flesta springer. Det var varmt och normalt sett är över två timmars löpning utan dricka inget problem. Visade sig att det numera var det och den ovana kroppen ville ha lite påfyllning. Tyvärr fick den inte det och efter 20 kilometer blev det riktigt kämpigt. Men jag genomförde 27 kilometer även om det inte gick så fort i slutet. Fyllde på med energi i form av silltårta hos pappa. Pappa som är hemma från sjukhuset. Vilken tur eftersom jag lyckades sitta sönder hans säng där förra veckan. Nu kunde det börja firas midsommar på riktigt. Vi åkte vidare till Finspång av alla ställen. Finspång, Sveriges nya Båstad, version 2.0.
Några kompisar vaktade ett hus åt en arbetskollega. Perfekt att ha fest i. Problemet var att husägarna var smått bohemiska och huset behövdes städas innan, djungeln på baksidan behövde tämjas och de hade inte låst huset på tio år så någon nyckel existerade inte. När vi kom dit var allt detta gjort och vi kunde börja äta sillunch. Sedan gjorde jag min riktiga premiär inom orienteringssporten i form av ölorientering. Alla gick mot skogen med fyra öl var. Då starten gick fick vi en karta och när den första ölen var svept kunde man springa iväg. Att svepa öl är varken kul eller gott men ganska snabbt fick jag ändå springa iväg. Banan var inte helt trivial och man befann sig strax i en tät skog. Efter att ha hittat de första fyra kontrollerna svepte jag motvilligt den andra ölen. Om det inte var roligt innan så blev det roligare då. Ett par som satt i skogen och firade midsommar erbjöd mig sill men jag sprang vidare. Eller sprang. Jag har inte den simultankapacitetet att springa samtidigt som jag läser karta. Tydligen springer tjejer kortare banor än killar i orientering men eftersom jag inte gillar sådana upplägg skulle jag såklart springa lika mycket. När jag hade hunnit tre av fyra slingor var de andra redan klara och jag fick erkänna att jag var sämre. Nu kunde festen ha fortsatt om inte Tummen hade försvunnit. Vi insåg att han inte hade varit inne på någon varvning och det hade gått 90 min. Banan var 4 km lång fågelvägen och området hade en radie på ca en kilometer. Det sista någon sett av honom var att han satt och snapsade med paret i skogen. Vi började jogga skallgång. Frågade även förbipasserande om de sett någon halvfull person med karta i skogen. Men icke. Efter två timmar blev vi riktigt oroliga och såg inte fram emot att ringa missing people för att säga att vi släppt ut en full kille utan kartkunskap i skogen. Efter två och en halv timme kom han tillbaka och menade på att han hela tiden hade vetat var varvningsplatsen var. En vanlig person hade gått tillbaka till den efter femton minuter för att orientera sig. Men inte Tummen. Han hade gett sig den på att hitta åtminstone en kontroll, vilket vem som helst skulle ha lyckats med efter en promenad på måfå inom området. Utan karta.
Midsommardagen blev lite segare men passade ändå bra till att damma av mina gamla inlines som legat på vinden ett antal år. Var lite stelare än sist och hoppade definitivt inte över några cementsuggor. Var nästan på gränsen till läskigt att ta sig uppför trottoarkanterna. Men vi tog oss ut till Lindö och åt glass i alla fall.
Söndagens långpass gick på grusvägar och stigar i Svärtinge med efterföljande bad i Käxten, en bubblare på listan över sjöar som vi besöker under sommaren. Henriks blåbärspaj och det första långpasset utan att spy eller få vätskebrist efterlämnade en skön känsla. På eftermiddagen skulle jag se om det var möjligt att introducera ännu en idrottare i vattenlöpningens förlovade sport. Det gick sådär. Kunde inte förstå vad min sammanbitna adept gjorde för fel, eller så är det helt enkelt så att Anna och jag kvalar in till landslaget i vattenlöpning. Jag hade en puls på 100, han 160 och efter 45 minuter avslutade vi passet. Då helt plötsligt fann han det hela meditativt och ville vara kvar i bassängen. Men träning ska inte vara meditativt, det ska vara svettigt.
By the way sprang vi DM i Finspång 5000m på bana ikväll. En hemlig tävling som man aldrig riktigt vet om. Därav det tunna antalet deltagare. Debuterade som veteran och i min klass var jag ensam men vi var fyra tjejer från Tjalve på startlinjen och två som var utom tävlan från Eskilstuna. Sannolikheten att Tjalve skulle göra storslam var överhängande. Kroppen kändes bra, vädret var bra, och första kilometern gick på 3:45. Jag nosade pers men sedan vet jag inte vad som hände. Ok att jag snubblade lite på banans stålkant men det var inte det som gjorde att jag sprang in på 19:39. Skulle behövt vara 20 sekunder snabbare fast får vara glad att jag kan springa. Teoretiskt sett borde jag heller inte göra några personbästa tider då jag inte tränat någon snabbhet på tre månader. Tjalve hade även ett gäng långlöparkillar och dessutom ungdomar som tävlade i andra grenar och presterade bra. Tillsammans fick vi fick nästan lika många mynt så det räcker att fylla Pippi Långstrumps kappsäck. Mest imponerande var kanske Alec, vår engelska gentleman som vid 75 års ålder springer 5000 meter på 25 minuter. Respekt.
I Finspång får man vara precis som man vill. Bara man inte sticker ut för mycket. Det gjorde dock vi och tog alla pallplatser i kvinnornas klasser. Tittar man noga på bilden ser man att nummerlapparna är från NT-knatet. En tävling för barn. Inte dåligt att som kvinna i K35 vinna en tävling för kids. Måste dock få tillägga att prisutdelaren sa att jag inte alls såg ut som en veteran. Bara så ni vet.
