Så var det dags igen. Känns som jag skriver det oftare än då det inte är dags. Med andra ord – vi är ute på tur väldigt ofta i stort och smått. Vår lilla äventyrsfamilj. Nu var kosan styrd mot Halmstad via Bassarås med stopp i Gränna på vägen hem. Följ med.
Att köra i sträck upp mot fyra timmar är inga problem när Astrids filmer finns i paddan. Nya hyss med Emil bak i bilen. När vi passerade Brahehus, ruinen av den en gång intakta borgen sa jag till Klara att titta ut. Koja, konstaterade hon, och tittade vidare på Emil. Skaplig koja. Blir svettigt för oss att leka framöver om hon lägger den ribban. Framme på gården Bassarås utanför Lidhult. Hela tre traktorer i blickfånget till Klaras glädje men de var ändå rätt läskiga när det bjöds in till att hoppa upp. Nej. Där gick gränsen. Rutscha, gunga och mata flasklammet. Det gick an. Men att bli lyft in i båset. Ett tydligt nej. Roligast var att hoppa på madrassen och studsmattan uppe i Tages lekrum senare. Så roligt att middagen prioriterades bort. Kul att vara hos vänner som har en minimänniska i ungefär samma storlek som Klara.
Denna gång blev det ett kort besök men under en förmiddag hinns det med lek både ute och inne samt en lång frukost. In till Halmstad där matklockan fick avgöra valet snabbmatsrestaurang. Var även ett medvetet val då vi kunde ha cyklarna bak på bilen inom synhåll. Men sen. Sovklockan var slagen. Både för mig och Klara. Skulle inte hinna checka in på hotellet innan. Jag var i akut behov av vila. Då är det tur att vi har en bobil. Bäddade upp och däckade. Två timmar på Max parkering. Sedan mot hotellet ekonomiska Frida hade bokat. Hade ingen bra känsla då jag gick in. Den blev inte bättre av mötet med människorna, det halvfärdiga rummet och faktumet att en ordningsvakt inte ville släppa in Björn och Klara. Tänk er ett sjaskigt motorvägsmotell i någon amerikansk film där folk bor permanent. Så var det. Krävde återbetalning och drog därifrån kvick. Lika kvickt som vi checkade in på hotell Mårtensson och snörade på oss löparskorna.
De tog oss genom det mysiga centrumet, längs vattnet och via Prins Bertils stig ned till Västra stranden. Medan vi sov hade Björn köpt hink och spadar. Vilken lycka. Klara tog tag i projektet direkt. Vattnet lockade också. Men inte skulle hon väl gå i med kläder. Fast det gjorde hon och det med fart. Björn efter med vatten upp över skorna. Dags att jogga hem. Blev ändå en trivsam runda och en bra känsla att rulla in på hotellet där jag strax skulle hålla en föreläsning under Halmstads triathlon- och multisportsförenings medlemsträff. Under en god middag laddade även jag och min familj med mat i sällskap av dem och sen var det dags. Ett härligt gäng och roligt att föreläsa samtidigt som hotellet sjöd av aktivitet på olika sätt denna fredagskväll med vår i luften.
Tidiga vilket man alltid är som barnfamilj hängde vi på låset till frukosten som var av rang och rullade sedan mot Gränna dit vi kom strax innan lunch. Björn förberedde sig och cykeln för en träningsdag på Grännaberget samtidigt som jag lagade mat med ett öga ut genom fönstret där Klara försökte få en hund att intressera sig för sin boll. Även hon och jag gick uppåt berget under eftermiddagen. Vi tog med oss hennes balanscykel för att testa den i pumptracken. Det var kul att gå med betoning på gå runt med den där även om paus för hink och spade var lika kul.
Björn hade i det sömnbristiga töcken vi båda lever i låst fast min nyinköpta heldämpade cykel i bilen med en kraftig kätting och tappat bort nyckeln. Fick låna en vinkelslip att ta isär kedjan med då en stor bultsax var för svag. Sedan tog det bara en kvart innan han hittade nycklarna i besticklådan. Sådant som händer och glöms som en rolig historia. När båda våra cyklar var uppe på berget och dessutom den extra sadeln och styret till Klara satt på kunde vi alla åka ned för tracksen där hon imponerade på några yngre och tuffa cykelgrabbar. Bäddar för succé när hon själv kan susa ned för nu är det mer, mer man hör redan innan Björn kommit ned med henne.
Årets första grillning blev på gräsplanen vid orienteringsstugan och sedan tänkte vi cykla ned till själva stan. När vi insåg hur brant det skulle bli uppåt sedan stannade vi på hälften och hittade en fin stig längs berget med magnifik utsikt i kvällssolen. Ren magi och vi alla konstaterade att den lilla turen verkligen förhöjde dagen. Vinkelslipar, sömnlöshet och avsaknad av godispåsen som skulle köpas där nere glömdes bort.
På söndagen var det dags för Björn att tävla cykel i Götaland Enduro series på samma berg vi redan hade inspekterat. Han lämnades i fred för att fixa med allt vad det innebär i form av förberedelser. Jag och Klara gav oss iväg på löpning glada att man inte behöver mer än ett par skor.
Vi tog oss nedför berget till det lilla fina cetrumet och vidare mot färjeläget där båten går över till Visingsö. Förklarade för henne att där var hon med mamma och pappa liggandes i magen och sen sprang vi någon mil där jag undvek lekparker för att hon då alltid blir övertaggad och vill hoppa ur. När väl tiden för lek och mellanmål kom och vi hade hunnit springa lite längs Vätterns strand stannade vi.
Lekpark with a view och medan hon åt mellis och grävde tog jag några varv runt den för att förlänga distansen. Kände mig himla löparsmart. Vi åkte rutschbana, gungade och förlustade oss vid den intilliggande minigolfbanan som lillan tyckte var än mer intressant att klättra vid.
Upp förbi gatan där det säljs polkagrisar i långa rader med en bild vid torget. Det torg där jag flera gånger startat i ultraloppet Holaveden Ultra och tar en drygt 50 km genom skogen till Tranås. Ett riktigt gillalopp som tyvärr inte finns mer. En tuff grej var att första etappen gick just upp på Grännaberget via trapporna och en brutal stigning med ett backpris på toppen. En gång vann jag det helt osannolikt och vill minnas att det var en löparryggsäck som pris.
När vi var tillbaka hade Klara redan sovit lite i vagnen och vi tog oss direkt upp till tävlingsarenan för att heja. Där var det liv i luckan och inspirerad av alla andra cyklister, små som stora, blev det några vändor med balanscykeln. Sedan fick hon åka med mig sittande framför i pumptracken till jag helt enkelt fick säga stopp och dags för korv till lunch, annars hade vi cirkulerat där än. Mer, mer mamma. Jag älskar ändå de orden.
Så förflöt de närmsta timmarna. Korv. Festis. Cykelmänniskor. Lek i cykelhoppen utan cykel. Björn kom ned utan skador och alla var nöjda för det. Vi satt i sluttningen och hejade. Klara hann se att det var pappa vilket gjorde att han nästan missade en sväng. Bra start på säsongen. Bra start på Klaras cykelkarriär. Mysigt äventyr. Och Gränna gav verkligen mersmak.
När vi kom hem var de flesta trötta. Men inte Klara. Hon skulle åka sparkcykel. Långt. Lät henne göra det. En dryg kilometer hemifrån började hon till slut gråta av trötthet. Kan meddela att det är jobbigt att bära barn och sparkcykel hem ifall ni undrar.
