maj
Igår kväll var jag på bio och såg Joschka und der Fischer. Joschka Fischer började med att kasta gatsten under 60-talet vilket ledde till att han blev tysk utrikesminister mellan 1998 och 2005. Han verkar vara en soft politiker, men såklart hade han inte de roligaste dagarna på jobbet i samband med diverse kriser i världen. Denna stress och även en tuff skilsmässa gjorde att han börjde springa vid fyrtio års ålder. Under sina rundor mende han att han fick en bättre ordning på tillvaron och lyckades lösa flera av sina och världens problem. Joschka sprang tre marathonlopp med ett personbästa på 3:41. I Tyskland finns det något som kallas för ”Joschka-Fischer-syndrom” – det är när någon går in för löpningen, springer en handfull lopp och sedan lägger ned. När jag sedan googlar detta är det tydligen även ett begrepp inom psykologin som man använder när någon efter att ha gått ur ett icke fungerande förhållande, därefter utan att ha lärt sig något blir ihop med en likadan partner igen. Populär kille den där Joschka, blir allt han gör till ett syndrom?
Förra veckan hade jag min hårdaste och längsta träningsvecka ever. För er som är intresserade lägger jag upp den här nedan.
Måndag:
Förmiddag: 30 km distans
Kväll: Simning 2 km
Tisdag:
Morgon: 13 km lugn distans
Kväll: 2*5 km fyraminutertempo (5 km uppvärmning och nedvarvning)
Onsdag:
Förmiddag: 15 km lugn distans
Kväll: Tävling, 10 km på bana (5 km uppvärmning, 1 km nedvarvning barfota på gräs)
Torsdag:
Förmiddag: 10 km lugn distans
Kväll: 20*400m på bana med 100m jogging emellan (8 km uppvärmning och nedvarvning)
Fredag:
Kväll: 17 km lugn distans, sen kunde jag inte låta bli att köra 5*1000m i fyraminuterstempo på slutet i fyraminuterstempo.
Lördag:
30 km distans
Söndag:
Vila
Summan blev cirka 170 km, så långt har jag aldrig sprungit på en vecka och det fina var att efter passet på lördagen hade jag massor av överskottsenergi och var så glad. Energi försvinner ju aldrig utan omvandlas, så jag kanaliserade in den på en fest där det var hullabaloo fram till fem på morgonen. Cyklade hem genom en folktom stad förbi Potsdamer Platz, Siegesäule, Riksdagen och Hauptbahnhof i soluppgången och njöt av mitt älskade Berlin. När jag kom hem kunde jag fortfarande inte sova. Snacka om att träning ger energi.
Efter alla dessa kilometer under veckan borde alla problem, enligt Joschka Fischer, vara lösta. Nu har jag i och för sig inte så många, utan jag kan konstatera att livet är himla bra just nu. Imorse skulle jag ge mig ut på ett lugnt distanspass, och kunde konstatera att vilodagar inte är min grej. Det tog 13 km innan det kändes ok att jogga, är som att kroppen helt lägger ned när jag vilar en dag. Usch, det är snart lördag och då ska man vara snabb, bestämmer mig för att inte tänka på det just nu. Resten av dagen fokuserade jag på att äta god mat istället, och lite choklad, och lite annat som kom i min väg.
