maj
Imorgon flyger jag till Sverige. Det blir kul. Lunch med mamma, hämta brorsans dotter på dagis, kolla in syrrans nya hus, kolla in pappas nya hus, grilla, fest med Tjalve på lördag. Just det – jag ska springa typ 42 km också…fasen jag är nervös. Har jag ätit det man ska, vilat tillräckligt mycket i veckan, gör det inte lite ont någonstans? Nej jag har nog gjort det man ska och allt träningsjobb är ju liksom redan gjort.Skulle askmolnet hindra mig att flyga har jag ett dygn på mig att lifta till Stockholm. Kan ju till och med bli roligt.
Igår när jag kom hem skulle jag klättra in genom fönstret istället för att ta dörren. Varför? Jag kan ju inte vara sämre än de andra som klarat det och glatt hejade från köket. Vi bor visserligen på första våningen men en halvtrappa upp. Halvvägs in genom fönstret tänkte jag att det är nog ingen bra ide just idag, men kan Grete Waitz åka skridskor dagen innan NYCM ska väl jag kunna klättra in genom ett fönster. Plötsligt inser jag att jag är fast. Jag hänger liksom på fönsterkarmen och kan varken komma in eller ner igen. Fötterna krafsar längs husväggen. Jag har ingen lust att planlöst släppa och ramla på cykeln som står nedanför, och armarna börjar tappa kraft. Jag börjar grina och får hjälp in av en i kollektivet. Skönt, jag skadade mig inte, på lördag kör vi så det ryker!
