Berlin. Så himla kul det var att komma tillbaka. Var och klippte mig i fredags, och min frisör var homosexualiteten personifierad. Stunden på salongen var underhållning på hög nivå. Problemet var bara att han inte hade någon simultanförmåga vilket innebar att prata och klippa samtidigt blev svårt. Jag fick i alla fall veta att vår svenska kung är en riktig godbit och att frisören ansåg sig själv vara precis som Samantha i Sex and the City. Dessutom gjorde han allt som är förbjudet, med betoning på allt. Han berättade även om en sen natt på lokal då han varit ute och svirat i sina discokläder. På sin väg hem morgonen därpå iklädd sina dessa hamnade han mitt i Berlin marathon och kände sig något malplacerad. På min fråga om hur denna outfit ser ut fick jag reda på att den bland annat består av en väst på bar överkropp så att piercingarna i bröstvårtorna syns.

Just det, Berlin Marathon, förutom att hänga med alla kompisarna var det ju därför jag var i staden denna helg. Laddningen under veckan hade känts bra och jag var sugen på att springa. Att klara en tid under tre timmar var dock lika sannolikt som att min frisör i sina discokläder skulle plocka hem en tjej och ligga med. Men man visste ju aldrig. Första kilometrarna kändes väldigt bra och jag började fantisera om pers och grejer. Det var en strålande solig dag och som tur var startade loppet 09:00 för värmen steg till 21 grader i skuggan. Massor av publik hejade längs banan som är en av de plattaste i världen och innehade världsrekordet från 2008 satt av Gebrselassie. Men det blev tyngre och vid halvmaran klockade jag in på 1:34. Jag brukar vara snabbare på andra halvan så att uppfylla det fick bli mitt mål för resten av loppet. Dock blev det ännu tyngre runt 24 km. Vid 30 km är kraften tillbaka och jag kan öka takten. När jag springer längs Kurfürstendamm känns det lätt och jag tänker på Christiane F som gick runt här hög på heroin, och är nöjd med att mina kickar istället består av endorfin. Hinner dock inte ta ifatt svackan och passerar mållinjen vid tiden 3:11:05. Men jag var faktiskt nöjd, för det känns som min lägstanivå är helt ok, och med lite bra träning på detta i vinter hoppas jag på att bli farlig nästa säsong.

Förutom 1231 stycken svenskar var det några riktiga stjärnor som var med och sprang. Paula Radcliffe, Irina Mikitenko, Samuel Kosgei, Patrick Makau och Haile Gebrselassie bland andra. Nu är det dock så att Haile blir lite nervös och har lite svårt att springa när jag är med, vilken hände i NYCM 2010 och så även nu i Berlin 2011. Han bryter loppet vid 35 km och jag kan för andra gången säga att jag vunnit över honom. Paula blir trea, Irina tvåa och vinner gör Florence Kiplagat på tiden 2:19:44. Patrick, som under vintern tränat längs vägarna i Ngong gjorde sitt livs lopp. Han slog världsrekordet med 21 sekunder som ny lyder 02:03:38. Helt fantastiskt och jag undrar hur långt det kommer ta innan någon springer under två timmar. Har dessutom mina aningar om vad som kan ligga bakom världsrekordet. De stretchövningar som jag visade Patrick en solig eftermiddag efter en jogging på ett soligt fält i Kenya. Är helt övertygad om att det var de som gjorde skillnaden.

Hade en helt fantastisk helg i Berlin som även innehöll tjejmiddag, kulturfestival, sportmässa, brunch och teater. På söndagskvällen även den officiella marathonfesten. Var dock ingen höjdare så vi gick hem och åt kakor istället.