Sverige är så fantastiskt fint. Jag upphör aldrig att förundras över detta faktum. Finns nog nästan inget bättre än att ge sig ut på ett 30 km distanspass en strålande solig morgon. Efter att ha nött Gamla Övägen förbi sjukhuset är man ute på landet. Skog, ängar, sjöar och dagens runda gick via Karstorp, över Klinga, in till stan och en extra sväng runt strömmen. Måste nog säga att dessa pass är mina absoluta favoriter.
Efter en snabb lunch hoppade jag på cykeln och åkte till Skärblacka. Sveriges Kingston, och samhället där jag växt upp. I Folkets Hus hade vi ordnat överraskningsfest för mina bröder som snart fyller trettio. I denna lokal där det bland annat varje år sedan 1980 anordnas en konsert till Bob Marleys minne var det håll igång fram till fyra på natten. Hängde på i taxin in till stan med en kompis som skulle utnyttja en gratisnatt på hotell. Jag menar vem bangar ett erbjudande om att få äta hotellfrukost. Blir dock problem när vi kommer fram då han har bokat ett enkelrum och man absolut inte får sova två där på grund av säkerheten. Finns inga fler rum på hotellet och inte på något annat nattöppet hotell i stan överhuvudtaget visar det sig efter att ha gjort en rundringning. Klockan är fyra och vi har problem då mina lägenhetsnycklar ligger i en ryggsäck i Skärblacka. Lobbyn är helt folktom med undantag för receptionisten, så att smita förbi vore omöjligt. Min kompis är en riktigt problemlösare, så han checkar in, ringer mig och meddelar att rummet endast ligger på andra våningen. Han binder ihop lakan och påslakan, knyter fast dem runt fönsterkarmen och kastar ned till mig. Första etappen att nå fönstret på första våningen klarar jag av genom att klättra på några lastpallar. Men sen blir det svårt. Ta mig upp med armstyrka med kroppen hängandes fritt är ett svårt projekt. Att han drar mig upp i lakanen känns inte heller som ett riskfritt alternativ. Undersöker stuprörets möjligheter, men nej det är för långt bort. Sittandes på min plats i fönstret under undersökandes möjligheterna att ta mig upp ser jag min framtida marathonkarriär passera revy, krossad mot några lastpallar. Jag klarar det inte och min efterlängtade frukost känns väldigt långt borta.

Nu ska ni inte tro att försöken att ta sig in slutar här. Min gode vän, som tror sig vara bättre än mig på fasadklättring har en ny idé. Den går ut på att vi byter kläder, jag utklädd till kille går in via receptionen, och med hjälp av lakanet hjälper honom in i hotellrummet. Chansen att lyckas med detta är obefintlig, men jag vill inte vara den som sätter käppar i hjulen. Sannolikheten att receptionisten har drabbats av akut minnesförlust och glömt att jag stod vid disken för tio minuter sedan är inte stor. Men jag gör det. Går målmedvetet förbi disken efter att ha blivit insläppt men går direkt till vänster. Återvändsgränd, ingen hiss utan bara toaletter. Tycker mig ändå ana ett leende i mungipan då hon påpekar att det inte fungerar med våra fula tricks. Jag kan inte annat än hålla med och mumla att det var ju ändå värt ett försök. Går ut till galne vän som står ute på gatan i kalsonger och t-shirt. Inte mer att göra än att ta en taxi tillbaka till Blacka och knoppa in hos brorsan. Istället för hotellets buffé blev det ostbågar till frukost. Var det värt 1100 kr i taxipengar. Kanske.
För de långväga gäster till nästa helgs Sport vi minns mästerskap som planerar att ta in på stadens hotel rekommenderas den vanliga vägen genom entrédörren.
På morgonen åker kompisen in till Norrköping för att checka ut från sitt hotellrum där endast hans mobiltelefon sovit över. Hans tåg till en stad i västra Sverige gick vid halv ett. Klockan halv fyra får jag ett mess att han är framme. I Stockholm.
Nu laddar jag för hård träningsdag imorgon, 23 km distans innan frukost och backintervaller på kvällen, som sedan planar ut i lugnare dagar inför Berlin. Min kära stad. Snart ses vi igen.