När jag borstade tänderna innan passkontrollen i torsdags kom Markus förbi. Markus och Sebastian är tyskarna som jag ska hänga med här i Etiopien under två veckor och vi började i Addis Abeba. En stad som inte var helt kaotisk i jämförelse med andra afrikanska städer jag besökt. Hamnade på någon slags julmarknad och på eftermiddagen tog en tjej med fladdermusöron oss runt till olika fabriker där de tillverkade handskar. Avslutade vår första dag hos några killar som sålde mat i ett litet skjul. Vi blev serverade tipp vilket är en stort platt surdegsbröd med kött på som man äter med händerna. Det var inte första dagen vi skulle äta denna traditionsenliga mat, utan snarare varje dag på vår resa.
I fredags ringde klockan vid sex och det var fortfarande svart ute. Snörade på oss skorna och sprang ned till Meskel square precis som alla andra sportiga personer i denna stad. Nu var inte denna plats för löpning av bästa kvalitet utan bestod av en slags flack amfiteater där man sprang en rad i taget. Dessa löpare har fått gå den hårda vägen. Men här befanns sig för tillfället inga toppatleter utan vi skulle få leta vidare efter dem under vår resa.
Passade även på att ta ut pengar under joggingrunda vilket inte visade sig vara det lättaste då alla uttagsautomater bara tog visakort. Till slut hittade vi en lucka i väggen som visade sig vara en slags bank. Där inne satt två gubbar och efter att ha plockat isär och sedan ihop kortmaskinen och stoppat i kontakten kunde jag få lite pengar. Tog dock ett tag eftersom de granskade mitt körkort i minsta detalj och läste bibeln mellan varven. Efter frukosten gick vi vidare ut på stan och hamnade först på ett terrormuseum. Jag som trott att Haile Selassie var en snäll typ, men icke, utan han störtades och militärstyret Derg tog makten 1974. De var tyvärr heller inte några snälla typer utan förföljde de som var emot dem viket resulterade i en slakt av en halv miljoner människor, i huvudsak unga. Efter detta mörka kapitel i Etiopiens historia, som är det enda landet på den afrikanska kontinenten som inte varit koloniserat, åkte vi till Afrikas största marknad.
Lökgatan. Vitlök, gul lök, röd lök. Absolut inget annat än lök. På denna marknad får inte inköpslistan vara lång. Då tar det en vecka att handla för allt ligger på olika gator utan vad vi kunde se någon logik.
På vägen hem gick vi förbi stadion. Där hade vi turen att få se Etiopiens landslag i fotboll ha träning. Passerade också Lucy på Nationalmuseumet. Men den 3,2 miljoner år gamla flickan var tyvärr bara representerad i form av ett plastskelett. Slutade den långa promenaden på en salong där jag fixade naglar och fick en grundlig renovering av mina fötter för 30 kr.
I lördags var vårt mål byn Bekoji som ligger ca 20 mil söder om Addis vilket var ett större projekt än vi trott. Hittade till slut en buss efter att ha varit på två busstationer. Där höjde vi tydligen busspriset för alla genom att bara kliva på och sätta oss men efter att vi inklusive alla upprörda människor i den fulla bussen hade gått av och tillsammans löst problemet kunde vi åka. Efter några timmar bytte vi buss i Asela där självaste Haile Gebreselassie är uppvuxen. Enligt en självutnämnd guide som försökte lura oss på pengar skulle den sista etappen ta en halvminut men detta visade sig betyda en timme. Minibussen var överfull vilket resulterade i böter när vi blev stannade av en polis och resan bestod sen av livliga diskussioner huruvida jag kunde springa 100 km eller inte.
Vi kom alltså fram till Bekoji som är en liten stad som fram till 2009 inte ens haft en asfalterad gata. Men de har något som är mycket bättre. Flera olympiska guldmedaljörer inom den ädla sporten löpning varav en av dem är Bekele. Det är på detta ställe dokumentären Town of runners utspelar sig. Den gick på TV i höstas och kan fortfarande ses på SVT Play. När vi klev av bussen såg vi inte ett spår av någon löpare, och inte heller under den sena eftermiddagsjoggen som vi nästan hann med innan det blev mörkt. Det var skönt att få springa på ojämna stigar ut på fälten i solnedgången. Under dagen hade jag dessutom läst boken Run or die av Kilian Jornet och kände mig oerhört inspirerad. Nu skulle det springas.
Igår gav vi oss ut på ett pass vid halv sju till befolkningens förtjusning. Men inte heller då ett spår av några löpare förutom vi. Efter det gick jag ned på byn för att köpa frukost och hamnade i en restaurang där jag blev inbjuden i familjens vardagsrum. Hela kvarteret tittade sedan på när jag åt mina ägg och efteråt ville en kille att jag skulle hänga lite i hans skrädderi. Sen gick vi ut på jakt efter löpare igen. Vårt mål var stadion och när vi vände oss om blev vårt entourage av barn och andra nyfikna bara längre och längre. Stadion visade sig vara av tveksam kvalitet och inget spår av atleter utan endast en medelålders kille som lärde sig att cykla. Coachens baracker var också igenbommade och vi fick gå vidare på vår jakt.
Vi gick uppåt längs vägen i dessa kuperade omgivningar som ligger på 2800 meters höjd över havet. Ute på ett fält träffade vi några bönder. Vi fick prova att skilja agnarna från vetet på deras gammalmodiga vis och blev även inbjudna att äta av deras lunch. Men ur den gula dunken med någon slags alkoholhaltig dryck blev det inte mer än en vänskaplig klunk för att visa tacksamheten över deras gästfrihet.
Under eftermiddagens träning var vi återigen de enda som var ute och sprang. I alla fall med löparkläder. En kille i arbetskläder som kom från fälten sprang med oss några kilometer innan han accelererade och lämnade oss bakom sig på väg hem från jobbet. När vi sen gick ned på byn var maten slut i de flesta restauranger. Grejen på en söndagskväll verkade istället vara att klippa sig då det var öppna salonger i nästan varje skjul. På vårt guesthouse kunde de dock uppbringa lite mat och där hjälpte vi även en sextonårig kille med läxorna. Han skulle bland annat förklara skillnaden mellan basket och handboll samt athlet och athletics. Detta visade sig dock vara en omöjlighet hur pedagogiska vi än var.
Idag sprang jag iväg redan innan solen gick upp eftersom vi hade en resdag framför oss. Egentligen hade jag redan varit vaken en timme eftersom böneutroparna hade bytt av varandra sedan kvart i fem på morgonen. Ute på gatorna var det jag, getter, hundar och kyrkobesökare i vita fotsida sjalar. Jag sprang på 45 minuter på asfaltsvägen åt ena hållet och vände sedan. När solen gick upp trafikerades vägen av åsnor, hästar och vagnar, ett fåtal bilar men inga löpare. När jag kom tillbaka till Bekoji efter 90 minuter svängde jag upp längs de dammiga vägarna till stadion. Där på platsen fick jag till slut se några löpare. Fyrtio stycken killar och tjejer i tjugoårsåldern som tränade löpskolning i raka led. Jag frågade tränarna om det var några kändisar på plats men de sa att dessa var blivande stjärnor.
Tränarna frågade om jag ville vara med på löpskolningen men innan jag hann svara var den slut och löparna tog av sig sina överdragskläder. Jag var ändå nöjd över att endast jogga några varv runt stadion och titta när de började med diagonaler över gräsmattan. Nog för att jag är i akut behov av löpskolning men de 21 kilometrarna denna morgon längs den kuperade vägen på 2800 meters höjd hade ändå satt sina spår. Jag var lite trött.
Till slut stötte jag alltså på några löpare i detta som enligt en banderoll på flygplatsen kallas The land of runners. Men enligt uppgift har de flesta flyttat till Addis men byggt hus till sina familjer hemma i Bekoji. Dock låter det som att de stöttar familj och vänner på bästa sätt och kommer tillbaka till sin hembygd och hälsar på. Folk vi pratat med är väldigt stolta över sina atleter. Dock har de lite svårt att tro att jag också är löpare. Det kan jag förstå när jag är dubbelt så stor som dem och likt någon i ett par tofflor hasar runt på deras dammiga vägar. Men folket här är otroligt vänliga och vi har känt oss välkomna var vi än går. Fast nu drar vi likt de olympiska guldmedaljörerna till Addis och sedan vidare norrut för att vidare utforska detta spännande land. Men det här med nyår är inget de firar här i landet just nu, utan vi får sikta på jul istället som de tydligen firar den 6:e.
