jan
Tänkte försöka mig på att återge mitt improviserade träningsläger i Ecuador. Ett läger som genomfördes genom att tillsammans med en kompis på måfå välja ett land i Sydamerika som var lagom stort för tre veckors backpacking. Om det skulle vara ett optimalt land för ändamålet, det undersöktes genom trial and error. Lonely Planet öppnades först när vi satt på planet den 17 december. Planet som jag lyckades kliva av i fel stad. Flygplatspersonalen fick hämta tillbaka mig, så att jag kunde spänna fast mig på min plats och fortsätta till resans slutdestination.
Dag 1-2 Quito
Ecuadors huvudstad ligger på 2900m höjd över havet, och eftersom vårt bagage var försenat blev det först en shoppingrunda för att kunna genomföra det första träningspasset. Det blev 20 km distans till ekvatorn, mestadels nedför på hårt trafikerad väg. Återigen ramlade jag på en platt väg, denna gång huvudstupa ned i ett dike. Detta skedde vid en militäranläggning där jag fick gå in och tvätta mig. Dagen efter hyrde vi MTB och cyklade till Cumbaya, en närliggande stad. Det var väldigt nedför och jag gruvade mig över hemvägen. Efter en lunch där vi lärde oss att man äter soppa med popcorn i började vi stigningen tillbaka. Pallade en intervall på 45 min rakt uppåt, men sedan tog vi bussen för att inte riskera att dö klistrad mellan en långtradare och en bergvägg. I stan fortsatte cykelturen mitt i en fyrfilig motorväg och genom en hårt trafikerad tunnel. Nej Quito är inte träningsstaden.
Dag 3-7 Galapagos
Dessa dagar hade jag planerat in vila som en julklapp till min kropp. Dock blev det en del styrketräning på däck under kryssningen och två korta strandjoggar. Alla dessa öar är naturskyddade och man får inte röra sig fritt. Var spännande att komma nära sjölejon, havssköldpaddor, örnar, leguaner och andra djur. Gå på Zoo känns numera överflödigt. Under denna resa hade jag planerat göra mig av med några extrakilon för att bli snabbare. Kunde ju inte finnas så mycket onyttigt i detta land, och framförallt inte plockgodis. Inte lätt när vi hade en suverän kock på båten som gödde oss konstant.
Dag 8-9 Cotopaxi
Cotopaxi är en slocknad vulkan som är 5897 meter hög. Började morgonen med ett distanspass på kuperade grusvägar på 3200möh. Sedan vandrade vi upp till vulkanens glaciärgräns som ligger på 4800m. Från 0-4800m på 24h. Inget att rekommendera för den otränade och de sista metrarna var sjukt jobbiga. Vilade och kände sig check, men var helt slut efter en minut igen. Hindrade oss inte att dynga på med ett intervallpass i skymningen efter vandringen. 15*300m på knölig grusväg. Dagen efter hyrde vi MTB och cyklade från en vulkankratersjö genom otroligt fina landskap i Anderna, studerandes bönder som arbetade på sina fält liggandes i 60 graders vinkel utefter bergssluttningarna.
Dag 10 Atacames
Fem på morgonen anlände vi till ett fullbelagt Atacames, som är en liten kuststad. Inte av utlänningar, utan av ecuadorianska nyårsfirande familjer. Hittade trots detta ett rum på 9 kvadratmeter, utan luftkonditionering och med en tveksam standard på badrum. Med ett distanspass innan frukost hade vi snabbt scannat av badorten och konstaterat att den inte var någon hit. Tog en tuktuk till en närliggande strand som inte heller var så fin, men vi pimplade i oss en kokosnöt och hängde lite. Lyckades styra upp en liten tripp till en fruktplantage på min knaggliga spanska där vi såg hur kakaofrukten växer. I Atacames funkade det ändå att träna. Tusingar på kvällen och ett distanspass på 18 km morgonen efter, även om det blev i form av 6 oinspirerade varv runt bostadsområdet. Sedan åkte vi vidare fortast möjligt.
Dag 11 Quinindé
Visade sig vara en mysig stad, som dessutom bakade goda kakor. Här skulle vi egentligen bara stanna till för att lista ut hur vi tog oss vidare ut till ett naturreservat där det enligt uppgift skulle finnas ett rikt djurliv. Detta visade sig vara svårt när stället knappt hade sett en turist och ingen pratade engelska. Vi beslutade oss för strategin att fråga någon som ser utbildad ut. Började på en läkarmottagning vilket resulterade i att vi efter en promenad satt med en läkare i en park några kvarter bort och inte riktigt visste vad vi väntade på. Hon visar oss in i en taxi som för oss till ett kontor i ett hyreshus. Djungelkillen var inte där men vi får ett telefonnummer. Vi frågar om vi kan få låna telefonen, och efter ett antal språkmissförstånd visar det sig att numret går till den telefon som jag vill låna. Tillbaka på ruta ett går vi in på en skola för det måste ju finnas en engelskalärare. Det finns det men han kan inte hjälpa oss. En tjej ur den administrativa personalen ledsagar oss med sin vespa till ett annat kontor som inte heller är bemannat. Vi får då följa med henne hem. Hennes dotter kunde inte heller tillfredsställande engelska, men efter en kvart kommer som en uppenbarelse en engelsklärare från en annan skola som kan prata perfekt och dessutom kan hjälpa oss. För att komma till djungeln skulle man gå till apoteket och ta en liten uråldrig buss som liknade ett sightseeingtåg. Helt logiskt.
Dag 12-13 Laguna de Cube
Efter 90 minuter och 7 kr rakt in i djungeln kom vi fram till en liten by som liknade vilda västern. Visste inte om det fanns någonstans att bo men hittade en familjedriven lodge vid en sjö som tydligen var sevärdheten på platsen. Här var vi de enda gästerna, och kanske de enda turisterna som varit i denna del av landet. Försökte oss på morgondistans, men det blev mer att sladda runt i kladdig lera som byggde upp platåer under skorna. Någon löpträning kunde det inte bli på denna plats. Utan att ha förstått var vi skulle gick vi ut på en trekking med sonen i familjen samt ett entourage av systrar, kusiner och en flickvän. Hamnade i en fladdermusgrotta. Efter lunch skulle vi besöka sjön där det enligt dem och ett foto vi sett fanns kajmaner, alltså krokodiler. Flytvästar på och vi står på bryggan och väntar på någon form av båt. Döm av vår förvåning när hela familjen hoppar i sjön och börjar simma utåt. Tja, det var bara att följa efter, och exkursionen i sjön bestod tydligen av ett bad. På kvällen efter middagen börjar de discodansa och den tioåriga kusinen hämtar duktigt med öl i köket. Till deras glädje deltar vi i några moves innan vi går och lägger oss för att ladda för nya äventyr och förhoppningsvis bättre löpförhållanden.
Dag 14-15 Santo Domingo de los Colorados
Ny stad, nya intryck, och för det mesta får man en känsla av vad det är för ställe redan när man kliver ur taxin. Här kändes det halvbra men vi gav det en chans. Åkte till en botanisk trädgård där de inte släppte in oss, så vårt distanspass fick börja lite tidigare. Gatorna kändes lite ruffiga och mycket lösa hundar gjorde att vi tog sikte på en kulle i en park. Träningsenheten fick istället bli backintervaller upp och ned för utsiktsplatsen som mätte en kilometer från botten till topp. Denna dag var det nyårsafton och vår plan var att fira den med några indianer i ett reservat. Tog en taxi dit men vi såg ingen fest. Åkte istället tillbaka till stan och lyxade med finmiddag på Grand Hotell för att slippa kyckling och ris utan sås som var det som serverades på varenda restaurang i övrigt. När klockan närmade sig tolv gick vi ut på stan för att beskåda Ecuadors nyårstradition, dockbränningen. Det är nämligen så att veckorna före nyår tillverkar man dockor i naturlig storlek i papier-maché som man bränner på öppen gata när klockan slår tolv. Staden liknade en krigszon och bilar kryssade mellan eldarna samtidigt som smällare ven runt öronen. Sökte skydd på hotellet där vi anammade ännu en inhemsk nyårstradition. Att äta tolv vindruvor och samtidigt önska sig något som man vill ska hända under det nya året. Den riktigt hugade kan även packa en resväska full med grejer och gå ett varv runt kvarteret. Det resmål man tänker på kommer man att få åka till under det nya året. På nyårsdagen åkte vi till ett indianreservat där stammen Los Tscachilas bor. De utövar medicinkonst med hjälp av växter, bevarar sina gamla traditioner och killarna färgar sitt hår med en röd kotte. Fick en rundvandring på spanska där vi kunde uppfatta några få fragment. Hade insett att denna stad inte går att löpa i så vi ville dra fortast möjligt. Lyckades vi med efter att ha suttit på hotellets trappa och väntat ett tag för ägaren hade tydligen stängt ned det ett par timmar.
Dag 16 Coca
Nu hade vi förflyttat oss österut mot Amazonas gräns och en liten stad där oljeraffinaderierna ligger tätt. När vi rullade in på natten var det något som piggade upp då vi såg en löparbana. På morgonen tog jag en morgonjogg för att reka hur vi skulle hitta dit. Det var så sjukt varmt och svettigt att jag inte kunde se för allt salt i ögonen. Enda möjligheten att överleva dagen var att hänga vid ett hotell som hade pool. När det började skymma begav vi oss till löparbanan och körde 3*7*300m. Det var ingen lek, men så härligt att få ta ut sig ordentligt, och på en dag fått ihop 26 km.
Dag 17-20 Amazonas
En träbåt körde ut oss längs floden Rio Napo till en lodge i reservatet Cuyabeno. Längs turen såg vi en anakonda, lite apor och en del exotiska fåglar. Träningsveckan hade som sagt börjat väldigt bra, men det är när vi kommer till lodgen som vi inser att flowet fick ett drastiskt slut. Kändes inte som ett alternativ att bränna rakt ut i skogen huggande med en machete för att få till en korridor att springa i. Fick fokusera på djur istället. Tyvärr är det inte som på Zoo, eller på Galapagos, för djuren är liksom vilda. Vi kom aldrig öga mot öga med en puma eller leopard. Men det blev en dödlig elektrisk ål, fåglar, giftiga grodor, spindlar, krokodiler och lianer blandat med lite annat smått och gott. Fiska piraya hann vi också med.
Dag 21 San Raphael
På vägen tillbaka till Quito gjorde vi ett stopp vid ett vattenfall, Ecuadors största med 145m fallhöjd, som låg på 1500möh. Nu gällde det att rädda det som räddas kunde av träningsveckan som börjat så bra. Passet började med ett par kilometer uppvärmning förbi det spektakulära vattenfallet, och fortsatte med 7*4min i intervaller uppför. Sjukt jobbigt och efter nedjogg hade det blivit 18 km riktigt bra träning. Dagen efter startades med distans längs serpentinvägarna och efter frukost skulle vi gå till en vulkan. Vulkanen hade ett utbrott 2002 och sedan dess har man inte sett efter vandringsleden. Killen på hotellet skjutsade oss några hundra meter upp längs vägen och stannade vid väggrenen. Där fanns bara ett buskage men det var tydligen genom det vi skulle. Han förklarade för oss på spanska hur vi skulle gå. Förstod endast att vi skulle över någon form av rör. Gick genom djungeln, och mycket riktigt, gasledningen kom, vi gick över den, men sedan var det svårare. Jag snitslade vår väg med toalettpapper så vi skulle hitta tillbaka. Kom till ett vattendrag, men hittade ingen stig på andra sidan. Beslutade oss för att följa vattendraget, eller snarare vattenfallet, uppåt. Det blev en tuffare klättring än vi trott. Efter två timmar vände vi tillbaka. Det är här vi utan att förstå hur, lyckas klättra fel. Borde vara omöjligt när vi följt vattenfallet hela vägen, men det hade tydligen grenat sig. Resonerar oss fram till att vi borde nå vägen någonstans om vi fortsätter klättra nedåt. Vi lyckas, och efter lunch försöker vi vila vid poolen. Men en hund snor vår filt och en papegoja bajsar på Olas kläder. Lika bra att så smått ge sig ut på eftermiddagens träning som blev en favorit i repris, 7*4min uppför. Efter ett snabbt dopp i poolen satte vi oss sedan i mörkret bredvid vägen och viftade in första bästa buss till Quito med hjälp av våra pannlampor.
Dag 22 Quito
Cirkeln var sluten och på morgonen skulle vi köra ett distanspass. Försökte i en riktning men det var backar och trafikerade vägar i alla riktningar. Lösningen fick bli en närliggande park med en kilometersslinga. Åkte sedan till en marknad, men de hade mest djur och mat så vi drog vidare till en by där det skulle finnas varma källor. Detta var dock mindre spektakulärt då det endast var varmvatten från berget som leddes in i en allmän badbassäng. Åkte tillbaka till stan för vårt sista träningspass på den sydamerikanska kontinenten för denna gång. Var länge sedan jag varit så trött och osugen på ett pass. Backarna vid vattenfallet samt klättringen i vattenfallet hade satt spår. Men tog mig i kragen. Pallade att springa 14 km i parken med enkilometersvarvet. På vägen tillbaka var det en snubbe som dyngade en kille i ryggen med ett basebollträ precis när vi sprang förbi. Mysigt. Vi beslöt oss för en hemmakväll för vi ville gärna komma hem hela och rena till Sverige.
Sammanfattningsvis har vi haft tre grymma veckor i Ecuador, och vi skulle gärna ha stannat mycket längre. Träningsmässigt fick jag ihop i stort sett den träningsmängd jag hade planerat. Dock kunde jag inte följa en plan utan man fick springa det som gick att springa och några långa distanspass blev svårt. Förutom vilan första veckan blev det tio mil den andra och även den tredje. Vi har även varit duktiga på att träna styrka varje dag. Jag skulle inte rekommendera Ecuador för löpning, åtminstone inte backpackandes, men väl som en spännande utmaning för den resvane. Vi har mött många spännande människor och hamnat i många annorlunda situationer. Jag älskar äventyr, och när man kan kombinera det med löpning finns det inget bättre. Nästa resa börjar redan ta form i huvudet. Detta är livet.
