dec
Årets sista lopp blev i Båstad. Nytt lopp. Ny ort för mig. Dessutom ett kringarrangemang som tilltalade precis hela familjen. Min man Björn, som även kallar sig Den ofrivillige löparen, springer rätt frivilligt var detta ett bevis på. För idén var hans och jag inte sen att hänga på. Ett sista race. Sen vila för säsongen.
För tio år sedan började trafik köra genom den omtalade Hallandsås tunneln. Sveriges längsta järnvägstunnel som mäter knappa 9 kilometer och går mellan Förslöv och just Båstad. Den 13 december 2015 var dagen då reguljärtrafik började köra igenom den och nu i lördags, exakt tio år sedan så arrangerades ett jubileumslopp till dess ära.
Jag som är rätt kass på att läsa PM inför lopp såg framför mig ett tunnellopp, eller att man åtminstone skulle springa något litet i tunneln. Min man sa att jag måste ju förstå att det är omöjligt. Springa på räls, eller hur hade jag tänkt mig det. Gummimattor, tillfällig asfaltering kanske. Och nej, loppet var helt utanför såklart, och det längs den gamla banvallen.
Ibland är det bra att faktiskt läsa PM:et skulle det ännu tydligare visa sig. Vi anlände en dryg timma innan start och medan Björn checkade in var det tänkt att jag skulle jogga till starten för att hämta nummerlapparna och sedan tillbaka för att hämta honom samtidigt som Klara överlämnades i trivsamt förvar med våra vänner som också var med på helgens utflykt.
Vädret var inte så stämningsfullt man hade hoppats en luciadag utan istället några grader över nollan parat med ett ihållande regn. Regn blir som bekant kallt när det strilar ned i denna temperatur. Vid den gamla tågstationen var det många funktionärer men inga nummerlappar. De fanns vid starten som visade sig ligga ytterligare en kilometer bort. Jag kalkylerade min tidsmarginal och bedömde den till obefintlig. Ringde Björn och sa att vi fick mötas vid målet i stället och att han skulle ta med energin som jag hade lagt på en soffa i lobbyn. Jag har inga problem att hantera denna stress, dessutom fick jag mer uppvärmning som bonus, men Björn tycker inte exakt samma. En kvart innan start möttes vi i målet och lade våra blöta jackor under en presenning. Joggade till start och hann dit exakt till jag skulle börja, Björn startade fem minuter senare. Som ni kan räkna ut är det svårt att släppa i väg typ 1000 deltagare längs en banvall och numera cykelväg samtidigt.
Det var bra att vi var sysselsatta med transportlöpning tiden innan start för att hålla oss varma och dessutom behöver min äldre kropp mer uppvärmning än förr. Vid startflaggorna var det flera löparvänner jag kände igen vilket alltid är roligt. Enligt uppgift skulle det vara uppför fem kilometer, sedan nedför till vändningen, för att sedan ta sig tillbaka under denna halvmara. De som körde milen hade redan blivit bussade bort och hunnit komma tillbaka in i mål.
Min tanke för dagen var att springa runt 1:30h och jag hann fundera över när uppför verkligen skulle börja lagom till jag tryckte i mig min första gel vid 7 km. Upplevde banan rätt platt och jag gillar dessutom långa rakor med asfalt där man knappt ser slutet. I något skede slutade det regna för att sedan ta i igen. Det var kul att passera energistationen vid halvvägs, och det var peppigt att vår pålitliga funktionär i Häv & Gräv VikboVändan överraskade mig med att stå och heja i vändpunkten. Han var nog lika överraskad av att se mig i ruskvädret långt hemifrån.
Nu började hemväg vilken alltid är motiverande. Jag hade hållt ett tempo som kunde ge mig min måltid om jag hade styrkan att gasa på lite. Det som gjorde hemvägen extra kul var också att nu kunde jag heja på alla i hela loppet. Som en bonus var många prydda med tomteluvor, glitter och julbelysning där några till och med hade luciakrona och stjärngossestrutar dagen till ära. Det hjälpte mig mycket då det är tufft att först ha halva vägen uppför. Nu märktes det att banan inte var helt platt. Men något som var fascinerande var att de sista sex kilometrarna var nedför på riktigt och jag kunde öka farten. Det fascinerande låg i faktumet att jag inte alls hade tyckt samma sträcka var uppför i början av loppet.
Efter 1h31min56sek sprang jag bokstavligen in på perrongen i Båstad där jubileums T-shirt, glögg och lussekatter väntade. Nu skulle jag heja in Björn som jag även hade haft glädjen att heja på längs sträckan. Nu tog kylan greppet om mig. Att stå still i 20 minuter är ingen bra grej när det regnar och är kallt. Men jag höll ut. Hejade in min man som tagit oss hit, åt nämnda julgotter och hittade en eld att värma mig lite vid. Nöjd över tiden i loppet där jag först trodde jag kom fyra men i själva verket visade sig vara en åttondeplats, vilket jag med facit i hand kunde ha misstänkt då det var ett helt gäng tjejer som såg ruggigt raska ut i steget men hade startat i en senare startgrupp.
Ingen rast och ingen ro som mamma. En mammas behov är jag van att tänka bort. En supersnabb dusch som knappt tinade upp mig och sedan var jag redan på väg till en lekpark vid havet med våra vänner. En hamburgare i en påse, jag skulle nog få ett tillfälle att pilla i mig den. Lek och sedan bad på hotellet. Jag gillade den lilla varma bassängen bäst. Som tur var hängde gärna Klara och de andra där också. Jag, till skillnad från min stenhårda dotter, sprang dock absolut inte upp däremellan och tog iskalla dopp i poolen bredvid. Inte en chans på världskartan.
Kvällen fortsatte också på bästa sätt. Men supergod mat. Nöjda barn. Det är en ynnest att bo med goda vänner på ett fint och samtidigt väldigt barnvänligt hotell. Jag har inga problem med att hänga i lekrum. Det är kul. Jag är glad när barnen har kul och är glada.
På morgonen var det den första dagen på min efterlängtade säsongsvila. Hur tror ni den började? Precis – med löpning. Till mitt försvar. Det som nu börjat är en tre veckor lång vila från schematisk löpträning. Tre veckors vila från minst tio mil löpning i veckan. Tre veckor med bara spontan träning. Jag var i Båstad och det hade inte känts bra i hjärtat om jag inte hade fått jogga något litet på denna nya ort och det blev knappt tre kilometer fram och tillbaka längs havet. Egentligen främst med mål att pricka in 10 mil exakt under denna sista vecka innan vilan.
Resten av Båstads utforskande utfördes i promenadskor. Lekpark. Småbåtshamnen. Staden. Tomt och ödsligt denna tid på året men offseason har också något över sig. Kul att se centercourten, som jag först inte fattade vad det var innan jag såg den. Varför verkade det vara så viktigt för alla i sällskapet, och särskilt Björn, att se centrum. Vi lär ju komma dit innan vi åker hem, tänkte jag i det tysta. Sedan fattade jag. Jag upptäckte sen att en vacker blå glasstaty av en kvinna i naturlig storlek var en avbildning av vår stora sångfågel Birgit Nilsson som visade sig komma härifrån. Vi åt gott igen innan vi åkte hem efter en helt perfekt helg i goda vänners lag och årets sista race med fin medalj i bagaget. Nu kommer ni inte kunna springa detta unika lopp, men det går utmärkt att springa längs perrongen när som helst och i sommar kanske en start i Båstad marathon kan locka. För mig lockar det definitivt att komma tillbaka när det är sol, sommar och möjlighet till salta bad.
Till dess ska jag bland annat se fram emot träningsläger i Marrakech i slutet av januari som traditionen bjuder. För tionde gången i ordningen. Vet ni vad? Vi har fem platser kvar – kanske följer du med? Kolla in info och bokning här!
