Hur hade jag kunnat missa Grekland. Jag som varit i över 80 länder. Så nära, enkelt avprickat, och kanske just därför. Tror att haken är min ultralöpning för det finns ett mytomspunnet lopp där, Spartathlon, som går de dryga 24 milen från Aten till Sparta. Skulle jag någon gång springa det få jag liksom landet på köpet. Nu har det ännu inte blivit så, men att springa från punkt A till punkt B i forna antika spår verkar vara grejen i detta land och också anledningen till vår senaste resa.
I torsdags landade vi i Thessaloniki och fick direkt en fin känsla. Bra flow från flygplatsen, fick tillgång till hotellrummet tidigt, två gratis drinkar i baren och promenaden till hotellet trots massor av packning, läs cykel och allt vad det innebär att ha med sig en knapp tvååring, gick problemfritt. Familjen hade fått köra min style och ta lokalbuss. 40 spänn för alltihopa, vi nöjda, medresenärerna kanske något mindre.
Enkelheten i en stad där det är nära till allt. Greklands näst största stad med runt en miljon invånare, har nära till allt och kastar dig direkt ut på den breda strandpromenaden. Vi hittade direkt vårt favorittorg strax bakom och maten med det saftiga köttet och grönsakerna som smakar grönsaker gjorde första restaurangen till vår favorit då det toppades med efterrätt on the house. På torget fanns en fontän och bra springyta. Superbra de första dagarna innan Klara lärde sig att klättra upp på den beredd att hoppa i baljan som hon kallar alla vattensamlingar mellan sin egen badbalja upp till storleken hav, och i detta fall, Medelhavet.
Längs det havet tog vi en familjejogg, hämtade ut nummerlapparna till de olika loppen, jag maran och Klara i vagnen med Björn, milen. Och varför sedan gå till en ny restaurang när den förra var så bra. Vi hade hittat vårt koncept och kom direkt in i semestermood. Skönt att ha blivit mer avslappnad i min jakt på att hitta nya grejer hela tiden. Finns en poäng i att gå till samma ställen, särskilt med småbarn. Klara gillade sin fontän där hon dessutom trodde att de vita stenarna någon kastat i var potatisar och lockade även andra barn till att springa runt den glatt tjutande efter henne i kör.
Detta var egentligen en kombinationsresa. Löpning med fokus marathon för mig, och cykling i de närliggande bergen för Björn. Så på fredagen drog han i väg med en guide till skogen och jag med Klara i vagnen längs strandpromenaden. Lekparker och jakt på en strand. Hade lovat lillan att gräva. Vi hittade sand sju kilometer bort. Spade hade jag med och en yoghurtburk i strandkanten fick vara hink. Strumporna av för att känna på vattnet och kast av stenar i vattenbrynet. En man med hund kom förbi och verkade bekymrad över vad vi gjorde där. Nog för att det inte var världens finaste strandremsa och det för vissa inte var sommartemperatur men vi var glada. Han babblade på utan att jag förstod ett ord. Gick i väg. Kom tillbaka med en bit av en bläckfisk som gåva. Vi blev ändå inte länge kvar, särskilt efter att jag sett de två döda råttorna. Letade i stället lunchrestaurang och den första bästa visade sig vara otroligt barnvänlig. Ritgrejer, bollhav, handfat och toalett i barnstorlek. Sen fick jag två timmar i solen när hon sov med läsning i min bok. Vilken lyx.
På eftermiddag kom resten av gänget. Vi var fler från Tjalve som skulle njuta av sol och springa lopp. Vi började med en jogg på strandpromenaden. Denna dag blev det 20 km för mig. Precis så som det inte ska bli men alltid blir innan lopp när jag är på löparäventyr. Middag vid vårt torg vilket de andra också gillade.
Lördag och dagen innan loppet. Vi gick till och från en borg när Björn var ute och cyklade. Åtta kilometer, återigen, precis så man inte ska göra men vi ändå gjorde. Den var byggd på 400-talet och huserade stadens befolkning vid anfall. Delar av stadens mur finns också kvar i Thessaloniki som kryllar av antika lämningar blandat med koloniala hus och modern arkitektur. En fröjd att vandra runt. X antal lekparker senare var det dags för middag. På torget. Tidig kväll som alltid för en trött barnfamilj. Dags för välling. Björn tackade för att jag så praktiskt hällt upp en portion vällingpulver i en liten plastburk. Jag (nästan) skriker nej, nej, nej, det där är mitt PWO. Om vi skulle ge en sådan dos pulver i nappflaska jag tar innan lopp hade hon med all säkerhet inte sovit på flera dygn och kanske fått fler men än så.
Söndag. Racingday. Mitt lopp startade i Pella, den lilla staden där Alexander den store föddes, och då en del av stor Makedonien. Dit gick bussen vid 05:15 till starten som skulle gå 07:45. Så blev det inte riktigt utan de sköt fram den till 08:00, oklart varför. Precis innan letade en hund sin in i startfållan. De fick ut den men när starten gick var den framför. Hur det gick hann jag inte se i den fart jag sprang de första kilometrarna i. Så som Alexander kanske gjorde, fast han hade nog häst, och det är ingen slump att detta lopp heter Alexander the Great Marathon. Jag fick kämpa från första kilometern. Det bara var så. Den krävande tröttheten. Kanske. Jag har bara inte de där tre timmarna i mig just nu även om mina träningspass indikerar att det borde gå. Accepterade läget men körde på och krigade. Hur som skulle det bli ett grymt bra träningspass och spännande upplevelse. Om man gillar vägar där man inte ser slutet. Det gillar jag. Om man gillar sol. Det gillar jag även om värmen var mer än man hade kunnat önska. Visste att jag låg plus minus femma bland damerna och det var en position jag hade tänkt hålla. Den sista kilometern inne i Thessaloniki blev den snabbaste för det var väldigt peppigt på strandpromenaden med all publik om än mentalt jobbigt att det var en himla många portaler på rad utan att veta vilken som var den sista. I mål på 3:13:14. Det tog bara några minuter innan jag förlikat mig med att det inte blev några tre timmar. Jag hade haft ett roligt lopp. Kom fyra och dessutom etta i min åldersklass. Och det viktigaste av allt, det hade inte gjort ont någonstans.
De andra hade också haft trevliga kilometer från den punkt tio kilometer utanför stan där de hade startat och sprungit i mål på samma ställe som jag. I målgång fick man mer riskakor, drycker och bananer än det gick att bära. Foto vid statyn av Alexander den store och så en lunch med skålande i både lokal öl och Ouzo även om det senare var svårare att hitta än man kan tro i landet där den kommer ifrån. På kvällen blev det after racingdinner med min lilla familj på hotellet där Klara lärde sig blåsa bubblor i glas vilket roade oss alla och särskilt henne. Alltså det är fullt ös på den där lilla flickan, kanske skapat av oss, men att orka möta upp de andra det var det ingen i familjen som orkade. Då skulle alla behövt en nappflaska med PWO.
En dag kvar och vi kände att staden var vår. Vi hade lärt känna den och verkligen kommit att gilla den. Men vi ville uppleva något nytt då vår flight inte gick förrän på kvällen. Thessaloniki zoo fick det bli. Promenaden blev uppför genom de smala gatorna, vilken betalade sig i spektakulär utsikt med staden och havet långt där nere. Zoot. Vi som bor vid Kolmården har en högt lagd ribba. Men detta blev en upplevelse av annat slag. Det första som mötte oss var ett lejon och en Zebra i naturlig storlek gjorda av masonit. Detta bekymrade inte Klara som gillade dem inklusive det första hägnet som beboddes av fåglar av alla de slag och tveksamt släktskap. Kalkon..Påfågel. Höna. Gås. Anka. Att de hade bä, bä vita lamm var också en höjdare samt de gulliga svarta sköldpaddorna. Fanns mer att önska och många djur hade som synes flyttat ut vittnade tomma burar och hägn om. Men det var kostnadsfritt, trivsamt och en rolig aktivitet för alla i familjen.
Rullade ned genom Pasha Gardens som är en grön oas med några vittrade antika lämningar som ger en lite mystisk stämning. Dessutom ligger den otroligt vackra kyrkan Agios Dimitros vackert uppe på höjden. Då detta var helgdag och det var mysigt att kryssa mellan familjer på picknickfiltar. Vi passade på att äta en lugn lunch när lillan sov och sedan var det dags för helgens kanske största äventyr. Transferbussen till flygplatsen.
Oklar avgångstid. Vi väntade drygt en halvtimme. En kamp att komma på. Björn med väskor och cykel i främre dörren. Jag och Klara med vagn i bakre. Vi var packade som sillar. Tror inte att vår familj var helt populär. Folk fick kliva över för att komma av. Jag fick köra ut några gånger och så in igen. Men 40 spänn. Och en historia att bära med sig. För det gick.
I vårt töcken av sömnlöshet blev det ännu mer dramatiskt precis innan flyget skulle gå. Var hade vi kabinväskan. Vem såg den senast. Jag kutade med Klara till Burger King. Inte där. Till securityn. Där hade vi visst glömt den. Men nu var den på polisstationen utanför säkerhetskontrollen. Jag behövde boardingkort. 20 minuter till avgång. Klara nu kutar vi. Tillbaka till gaten. Hon skrattade. Jag svettades. Tillbaka ut. Min väska. Ta det lugnt sa polisen. Vad har du i den. Kläder och typ plastburkar hojtade jag. Ok sa de. Tack hördes jag kanske säga med benen på ryggen. Genom säkerhetskontrollen. Till gaten. Puh. Jag hann. Skulle ha kunnat logga detta som helgens snabbaste kilometer.
Så alltså, lite fart finns det ändå i mig, och om två veckor är det SM 100 km. Det blir kul, och handlar mer om uthållighet och pannben. Tack Grekland för en härlig energiboost. Landet där skyltarna med avstånd i stan mäts i kilokalorier och där tanter från yoghurtreklamen vandrar runt i startfållan innan lopp. Vi kommer tillbaka en annan dag och kollar in öarna.
