Håll i hatten. Det var inte länge sedan jag kom hem. Jag vet. Men nu har det burit iväg igen. Denna gång till Cypern. Det 73:e landet på listan. Tillsammans med Malin som jag tidigare träffat i hela två timmar tidigare i mitt liv. Men fler skulle det bli under denna tripp.
Vi landade på Larnacas flygplats vid midnatt mellan i onsdags och torsdags. En transferkille stod och väntade på oss vid arrivals. Vi stod ute på trottoaren medans han hämtade bilen. En fin Audi svängde in och vinkade till oss. Vilken lyx tänkte vi och försökte öppna bagageluckan. När det inte lyckades provade vi dörrarna till baksätet. Låst där också. Skumt. Fast inte egentligen. Det var inte vår bil och den familjen som skulle bli upphämtad hade väldigt roligt åt oss. Vår chaufför kom därefter och vi hade 90 min bilfärd till Paphos framför oss. Han var pratglad och skrattade som en seriefigur men när vi slutade svara och somnade in tystnade han. Vi vaknade lagom när vi svängde in till vårt hotell på Coral beach där parkeringen lystes upp av en gigantisk ljusjulgran. Sen tog det inte många minuter till vi somnade gott igen.
Torsdag morgon. Vi bor på ett gigantiskt hotell. Möttes av korvbullar och potatisfigurer på något som liknade en barnbuffé när vi väl hittat frukosten. Men det blev sen succé. Utbudet var digert och vi hittade ett bord i solen. Det var många gamla finisher T-shirt från lopp runt omkring i världen som åt frukost. De och vi var här för att springa lopp i dagarna fyra. Vi fortsatte utåt i solen. Ett oändligt antal solstolar fanns vid poolen, på gräsmattorna och nere vid stranden. Vid poolen stod en kille likt i Sällskapsresan och ledde några okoordinerade turister i en cypriotisk dans. Några timmar fick fort och snart var det dags för racebriefing. Vi är ca 280 personer som ska springa fyra olika långa lopp av olika karaktär på olika delar av ön. Svårt att hitta ett bättre upplägg för en aktiv resa.
Vi värmde upp genom att springa runt hotellet. Det är stort för vi fick ihop en kilometer. Tog några varv till och ordnade sedan in oss i ledet. Detta skulle bli spännande. Man blev nämligen ivägsläppt var 10:e sekund. Jag hade nummer 93 så det var inte brått till start. Vi skulle springa den kortaste dagsetappen på sex kilometer och det började uppför ut på landsvägen. Jag sprang om typ 30 pers och blev själv omsprungen av några få. Däribland en tjej. Men det gick lätt och eftersom inställningen kring dessa lopp är att ha en rolig upplevelse sådär utanför tävlingssäsong var det himla avslappnat. Några började gå efter två kilometer. Kommer bli tuffa dagar för dem. Klockan var nu halv fyra och eftermiddagsljuset sådär fint. Förvånades över hur mycket bananer det växer på Cypern och vyn var storslagen när vi sprang i mål vid ett skeppsvrak. Annorlunda att inte kunna veta sitt resultat men det spelade heller ingen roll. Joggade hem och gick ut för att äta middag.
Off season innebär många stängda restauranger men ett stycke bort rullade några grillspett på en anordning som såg ut att vara byggd av en gammal cykelkedja. Vi pratade lite med den grillande mannen som även visade sig vara kvällens trubadur. Här skulle det även bli inhemsk dans till kvällen. Några få personer till hade hittat till den lilla tavernan och vi fick in en härlig sallad till förrätt. Fetaost. Sen haloumi. Här kan vi leva gott. I en monter fanns lite bakverk. En tårtbit var halväten och inställd igen. Jag frågade vad grejen var. Den var chefens som inte orkat hela. Inga konstigheter alls. Stället var som taget från en charterresa till Kanarieöarna på sjuttiotalet. Eller som jag tror att det var då. Samma musik. Samma trubadur, ja för han hade jobbat där sedan han var 17 år fick vi veta. Samma servitörer. Samma rutiga dukar. Samma papegoja i hörnet. Eller kanske inte samma papegoja, men någon liknande. Vi skippade dansen och gick hem för att ladda inför nästa utmaning. Dagen efter skulle det bli lite längre. Och framförallt. Brantare.
Jag låg trea efter gårdagen och planen var att åtminstone hålla den positionen med tanke på att min superkraft varken är trail eller uppförsbackar. Om det inte skulle bli alldeles för jobbigt. Jag är ju här för äventyret. Men på andra axeln sitter ändå tävlingsdjävulen och viskar. Nåväl. Vi radade upp oss och iväg. Min taktik var att med små steg tugga mig uppför utan att bli alltför trött och sedan springa på när det var platt och nedför. Problemet var att det bara var nedför en gång. Vi tog över 600 höjdmeter. I mitten av loppet var det magiskt fint med en storslående utsikt och det var även där jag började plocka tjej efter tjej till jag kom i mål som trea igen. Hade varit lite jobbigt, men jag hade inte tagit ut mig alltför mycket. Två dagar kvar. Jag är uthållig och stark. Men hade tappat lite till mot de andra.
Whatever. Vi skippade transferbussen där funktionärerna såg rätt förvånade ut när vi istället gick genom byn och ut på landsvägen. I en trädgård hittade vi ett dignande granatäppelträd. Tänkte palla men såg att det var en man i trädgården. Fast det gjorde inget eftersom han gärna gav oss ett äpple och berättade om sina odlingar. I övrigt är det inte många hus som är bebodda denna tid på året. Ingen kunde vara gladare än oss som älskar att det inte är för varmt och inte en massa turister. Dock tillräckligt många människor på vägarna för att det skulle gå att lifta. Tog inte många minuter innan vi blev upplockade av ett skotskt par på semester. Vi stannade i den lilla staden Polis där vi satte oss i den gassande solen och åt fisk. Svärdfisk och bläckfisk. Utnyttjade även deras toalett för en raggardusch. Vidare fick vi lift av några grekiska killar som åkte runt och utförde reparationsarbeten på hotellpooler.
Vårt mål var Afrodites bad vid kusten. Där sägs hon ha badat. Dock hade hon valt en sötvattenskälla uppe på berget som inte var särskilt naturskön. Nu har ju hennes badande just där med all säkert inte inträffat eftersom hon inte funnits på riktigt men det störde inte den ändå ansenliga mängd turister som hade kommit dit denna dag. Hon borde istället ha valt havet nedanför dit vi sedan gick efter att ha passerat en trailercamp där man enligt en skylt både kunde få ansiktslyftning och babymassage. Dock gick det inte längre att hyra åsnor, för de var övermålade med sprayfärg. Nere vid stranden hittade vi några vackra klippformationer och solbäddar som kostade 2,50 Euro att ligga på.
Färden tillbaka gick lika bra. Först åkte vi med två amerikanska tjejer och sedan med en flummig äldre kille som älskade ABBA och inte gav sin många år yngre ryska fru en syl i vädret. Den sista etappen blev i baksätet på en dammig pickup med några betongarbetare som inte skulle riktigt till vår by. Men det gjorde inget. Vi fick följa med till firman och där bli omgrupperade i deras chefs bil. Chefen körde oss sedan hem till hotellet vilket innebar en extra resa på två mil för honom. Vilka vänliga människor.
Vi kom till hotellet precis efter solen hade gått ned. Perfekt nu att utnyttja spat tänkte vi. Men där behövde man ha all inklusive för att få hoppa i bubbelpoolen. Trippade då upp igen i våra morgonrockar och gjorde oss klara för middagen. Där hittade vi en mycket bättre deal än buffén som de nyss nämnda all inklusive gästerna hade betalt för. Om man bara åt från sushi och salladsbordet gick det på en hundring. Det övriga utbudet såg heller inte ens gott ut. Med ny kraft gick vi en stund till baren. För inte kunde vi missa några låtar med kvällens band som hette Three non blondes. Enligt affischen såg de ut att komma direkt från 80-talet. Det gjorde de också, bara det att de inte längre såg ut som på planschen, utan just 30 år äldre. Vi lyssnade på två låtar som var väldigt bekanta vilket ni kan räkna ut men den pikanta rundgången i högtalarsystemet piffade inte upp upplevelsen. Dessutom har jag två och en halv minut att plocka in på halvmaran för att ligga tvåa efter morgondagens etapp. Så det är dags att sova. God natt.
Vårens äventyr dit du kan följa med går till Marrakech, Berlin och Edinburgh. Vid bokning av Berlin innan 30 nov får man Löparäventyrets egendesignade väska på köpet – www.loparaventyret.se/resor
