I lördag startade vi upp på bästa sätt med en morgonjogg så som sig bör för att utforska omgivningen. Vi sprang till det amerikanska universitetet där jag sett på kartan att det fanns en löparbana. Till vår lycka var det fri access in till den. Körde lite löpskolning och några varv med fartökningar innan vi tog oss via havet till Rouge Rocks. Två fristående kalkstensklippor i havet som bildar en dramatisk och vacker vy.
Klockan tio öppnade sportmässan med nummerlappsutdelningen förlagd i den nedlagda tågstationen. Kvart över tio var vi de enda besökarna. Förutom en rad pappfigurer i mänsklig storlek som representerade några av toppatleterna. Bland dem en kille från Irak som på Instagram hade frågat om han och jag kunde ses under helgen. Det kunde vi inte hade jag meddelat. Fast där sågs vi ändå på sätt och vis. Temporära små butiker med sportnutrition, kläder och diverse träningsutrustning var obemannade men det gick att få nummerlapparna. Här verkade det inte hända något på många timmar, men vi hittade en godisskål och förundrades över en löpares behov kopplat till utbudet av batterier, tvättmedel och nagellack i samband med ett lopp. Även annorlunda att en blodbuss stod uppställd bredvid ingången. Som upplagt för dåliga skämt från vår sida. Vi gick in till stan genom området Mar Mikhael. En smått bohemisk del av staden som påminde om delar i Berlin. Gatukonst. Mysiga små restauranger och cafeér. Kabeldragningarna liknande fågelbon fick oss inte att vilja arbeta som elektriker. Den dödsruna som satt på en dörrpost bredvid ett riktigt illa draget exempel kanske var ett resultat av olyckligt yrkesval. I butiken bredvid arbetade man med gummilister från Värnamo. Vi såg ingen lokaltrafik i Beirut. Bussarna på baksidan av den nedlagda tågstationen hade heller ingen luft i däcken.
Vid Place des Martyrs, uppkallat efter 16 nationalister som blev mördade av osmanerna 1915, hade vi planerat att ta en kaffe, men där fanns absolut inget att köpa. Här skulle vi gå i mål dagen efter vid sidan om en liten arkeologisk utgrävning. Vi gick genom målportalen och ett stycke förbi en halv cementbunker byggd ovanför mark på pelare. På ena sidan stack grova armeringsjärn ut. Byggnaden var en kontrast till den vackra Al-Amin moskéns klarblå kupol. Vi hittade ett ställe som sålde juice och satte oss utanför moskén som även visade sig vara en gravplats och inte tillåten rastplats då vi blev ivägkörda. Efter att ha lapat lite sol och vilat benen hos martyrerna istället klädde vi på oss heltäckande svarta kläder som fanns till låns och gick in en sväng i moskén. Detta besök efterföljdes av en liten tur mellan de intressanta siterna i närheten. St: Georges katedral som enligt uppgift byggts på en av platserna där S:t Göran dödade draken. Dödade han flera drakar undrade vi. Gatan Rue Maraad ståtade med restaurerade hus från 1920 och 30-talet i kvarteren som var hårdast drabbade under inbördeskriget. Place d’Étoile med dess klocktorn, grekisk ortodoxa kyrka byggd på lämningar av andra kyrkor och gator som likt i Paris bildar strålar utifrån platsen. Tog oss upp på Beiruts högsta kulle med Grand serial som var regeringspalats under den franska mandatperioden och blickande över resterna av romerska bad nedanför.
För mig är en souk en plats med gränder av marknadsstånd. Vi hade sett fram emot att besöka Beiruts souk. Men när marknadsstånden numera bytts ut mot H&M och exklusiva boutiquer i moderna cementkuber till byggnader blev det ingen shopping. Men vi fick se en annan del av stan och äta stenugnsbakad pizza i sällskap med gräddan av stadens befolkning. Kontraster.
Eftermiddagen fortsatte på en uteservering nere vid havet. Man såg det åtminstone bakom husen som hindrade accessen. På kvällen åt vi hemma i vårt kvarter. Lärde oss återigen läxan att man alltid får mycket mat. Alldeles för mycket. Mitt över gatan fanns ett tivoli. Klart vi skulle åka pariserhjul. Konstruktionen såg inte helt fräsch ut men höll. Resten av attraktionerna var mer för barn men vi ville skjuta gevär. Killen som jobbade där frågade om vi var helt säkra, för vi kunde ändå inte vinna någonting. Tittade lite på andra som roade sig men fann rätt snart att en tidig sänggång var en bättre idé dagen innan ett lopp. Så vi sa godnatt och hämtade våra frukostpaket.
Racing day. Klockan 04:30 ringde klockan. Men vi var rätt utvilade och klockan 05:15 satt vi i en taxi till starten fyra kilometer bort. Det var tur, för staden var redan avspärrad. Det blev vi, och framförallt taxichauffören, varse flera gånger om. Efter att ha fått vända om framme vid grindarna upprepade gånger hade vi lyckats komma vidare. Problemet var att vi hamnat inne på banan. Vår taxichaufför började bli svettig. Han hade en uppgift. Få oss till starten i tid. Det blev en hisnande färd där det gällde att hålla i sig när vi väl hade tagit oss bort från avspärrningarna.
Jag hade fått access till elitområdet. Gick mot tälten samtidigt som jag hörde speakern välkomna alla 47000 deltagare. Rekord enligt honom. Men jag kunde knappt ens se några tusental. Kanske var det rekord i DNS. En tjej i organisationen sa att hon ville ha mitt telefonnummer för att det fanns chans att jag skulle vinna. Yeah right tänkte jag. Men om hon sa det så. Det kändes realistiskt ungefär tre sekunder innan jag såg ett gäng spänstiga ryskor stå och stretcha samt en grupp kenyaner värma upp på parkeringen. Dessutom var det prispengar till de fem första. Pengar som endast skulle betalas ut om man sprang under 2:34. Som ni förstår, vilket jag också förstod, är detta ett snabbt lopp. Men min ambition var heller inte att prestera. Det hade jag redan gjort tillräckligt i år. Nu skulle jag ha kul. Fokus för denna resa var att få uppleva Beirut.
Men ni vet hur det är. Klart man vill se om det är en sådan där dag. Kanske fanns det hemliga superkrafter. Kanske hade veckor av vila, ostrukturerad lustfylld träning och tveksamt matintag uppbringat något magiskt. Man vet ju aldrig. Så visst sprang jag på när startskottet gick. Om än inte ett pers hade ju tre timmar varit kul. Och det kändes inte så illa de första kilometrarna. Första vändpunkten låg efter fyra kilometer. Där fick man en överblick på sin position. Låg typ tia. Det var inte särskilt varmt vid halv sju. Kanske 15 grader som ökade till 25 innan loppet var slut. Det störde mig inte något särskilt. Men alltså nej. Det var inte en sådan dag. Inga tre timmar i kroppen. Jag var liksom inte sugen på att pressa mig till någon i mina mått halvbra tid heller. Kunde jag inte bara få springa med en bra känsla och ha kul. Såklart kunde jag få göra det. Det var ju själva målet från början.
Så fick det bli. Visade sig att det var ett alldeles ypperligt tillfälle att göra just detta. För vilken bana. Vilken stämning. Otaliga högtalare med peppig musik. Dansgrupper. Livebands. En orkester bestående av scouter. På ett annat ställe, en stor blåsorkester. Hejande människor. En gigantisk Pikachu i sällskap av en annan person utklädd till en tårta. En jultomte som spelade saxofon. Täta vätske- och energistationer. Jättegoda dadlar. Mina gels behöll jag. Varför skulle jag äta dem när jag inte skulle springa fort. Det var roligt att springa och jag kom glad i mål efter 3 timmar och 25 minuter. För hur glad blir man inte när barn ropar I love you när man springer förbi.
Jag gick till hotellet från målet vilket blev en trevlig promenad. När jag kom till området Hamra var det något slags funrun som pågick. Med betoning på gick. Barn och vuxna gick gatan fram i någon form av härlig manifestation. Musik, glädje och fest. Jag gick vidare och efter en dusch satte jag mig återigen på terrassen vid havet och läste bok. Tittade på bilder från loppet. Svarade på meddelanden. Bland annat från en libanesisk tjej. En libanesisk tjej som ville att jag skulle skicka en bild på mina nakna fötter. Hon fick ingen bild. Sedan vidare till stranden som vid denna tidpunkt på året, läs vinter, inte var överbefolkad. Men somliga i gruppen hade ändå badat och sommarvärme i våra mått mätt vill jag gärna inspektera från havskanten åtminstone. En kille sålde hemkokat kaffe vilket vi skulle ha fått betala alldeles för mycket för om vi inte blivit supportade av en annan kille som såg till att hålla priset på en rimlig nivå. Detta mynnade ut i en hetsig diskussion mellan dem vilken vi roat blev åskådare till. Våran räddare i nöden blev i efterhand så utmattad av detta inklusive ofruktsamma raggningsförsök att han till slut somnade bakom oss i sanden.
På kvällen tog vi en taxi tillbaka till Mar Mikhael för att studera dess kvällsliv längs gatan Gemmayzeh. Vi började med att äta. En sista utsökt libanesisk måltid där vi lyckades beställa in lagom mycket mat. Den intogs under tystnad. Vår tystnad. Något annat var inte möjligt. I rummet bredvid pågick ett födelsedagskalas. Det övergick i disco. En uppvisning som både lät och såg ut som ett skoldisco i mellanstadiet. Abba, Backstreet boys och till vår förvåning Marlene Dietrich. En annorlunda blandning. Stämningen blev högre, öronbedövande, och när det urartade i en karaoke där sången mer lät som gutturala ljud betalade vi för oss. Notera att klockan bara var sex på kvällen. Vi gick till en närliggande bar. Där kunde vi i lugn och ro ta en lokal öl och dela med oss av våra bästa minnen från resan. Resan som pågått i tre dygn med kändes oändligt mycket längre. Det vi hade fastnat för var de små detaljerna i omgivningen, mötena med människorna och den vänliga atmosfären. Vi har haft fantastiskt roligt ihop. Skrattat mycket. Fått se och uppleva spännande saker som kommer att finnas kvar i minnet. Såklart kändes det även fint att alla var nöjda över sin prestation i loppet och att vi dessutom kunde skåla för en av oss som persat. Tyvärr tog det inte lång tid innan pubens DJ anlände och började spela skivor. LP-skivor. LP-skivor på alldeles för hög volym. Då tog vi en taxi tillbaka.
Varför ska man gå en kilometer till Hamra och dess restauranger när man lika gärna kan gå tvärs över gatan. Där fanns en kiosk där några män satt och rökte vattenpipa. Vi frågade om vi också kunde köpa en och ett litet bord och stolar ställdes ut åt oss på trottoaren. Killen som jobbade där berättade att det var hans kompis kiosk som han tog hand om över helgen. Själv var han tandläkare och väntade på visum för att åka till Kanada och utöva sin profession. Vi var väldigt välkomna då de turister som brukade komma förbi allt som oftast var från Syrien. Att vi behövde en toalett var heller inte något problem. Vi fick följa med till hans lägenhet och låna hans. Sitta på en trottoar, dricka te, äta nötter, röka vattenpipa och studera omgivningen kan vara helt underbart. Plötsligt firades en flätad korg ned från en av balkongerna högst upp i huset. Klart det är effektivare för en nyckelöverlämning än att gå alla sju trapporna upp och ned. På gatan stannade en bil full med packning. Då menar jag full med packning. Väskorna som var halvvägs på väg ut ur bagaget var fastsurrade med ett rep. Bilen visade sig även vara full av småbarn. Vi erbjöd familjen vår hjälp att bära in väskorna i huset. Männen från Irak som satt bredvid vågade efter en stund fråga om de fick ta en bild av oss tillsammans med dem. Såklart gick det bra. Detta följdes av att den ena visade bilder på sin konst. Den andre ville gärna dela med sig av när han spelade pingis framför Ishtarporten som stod i Babylon men numera är restaurerad och befinner sig på ett museum i Berlin samt när han spelade fiol.
Man ville sitta kvar hela natten. För om man somnade så skulle äventyret i Libanon vara slut. Men vi hade en tidig transfer till flygplatsen. Vi hade haft fantastiska dagar. Fått besöka platser som återigen lever efter att under inbördeskriget varit ett ingenmansland mellan krigande folkgrupper. Svårt att förstå för oss. Men som ger perspektiv på livet. Upplevelser vi vill dela med oss av till er där hemma. Åk till Libanon. Åk till Beirut. Detta tar jag med mig hem. Jag ville även ta med mig några lokala kakor. De fanns till försäljning i kiosken. Jag plockade på mig några. Men fick inte betala. För vi var gäster. Och gäster ska alltid ha det bästa enligt vår nya vän tandläkaren. Nu har ytterligare ett spännande Löparäventyr lagts till på listan. Den lista som gör mitt liv rikt. Och snälla, snälla, låt Libanon vara. Låt det inte bli ett nytt krig i detta land. Inte i något land. Det ni följt hemma i media är inget vi märkt av under vår resa. Däremot är det ledsamt att läsa rapporteringen om att något eventuellt stundar efter primiärministern Hariris mystiska avgång förra veckan. Något som även uppmärksammades under söndagens lopp under flera paroller. We run for peace. We run for unity. We run for Lebanon.
