Så hade det alltså blivit söndag. Racingday i Taiwan. Racingday i Tyskland. Racingday i Georgien. Ja racingday på en himla massa platser världen över. Men just vi befann oss i Taoyan, en förstad till Taipei, i Taiwan. Wings for life, ett lopp till förmån för dem som inte kan springa. Ett lopp där Red bulls intäkter oavkortat går till ryggmärgsforskning. Att få löpa ihop med andra samtidigt över hela världen för detta syfte. Ja det är en fantastisk grej att få vara med om. Jag har vunnit tre gånger innan. Sverige. Chile. Mexico. Bara att få komma till Taiwan gjorde att jag redan kände mig som en vinnare oavsett vad som skulle hända. Därför var jag väldigt avslappnad inför denna utmaning.
Men det är klart att jag skulle göra mitt bästa. Klart jag ville få åka till ett nytt land nästa år och äventyra. Så vi vistades inte i solen under dagen. Vi gick inte runt en hel massa. Vi sov länge. Vi laddade med mat. Visserligen delvis bestående av söta våfflor med tonfisk på. Men vi åt. Hela eftermiddagen hängde vi i rummet där organisationen för loppet höll till. Jag somnade någon timme på den klibbiga soffan. Jag åt lite av bunsen med oklar fyllning som fanns på bordet. Vi dukade upp med egna chips, godis, yoghurt och drickor där vi satt. Jag hade benen i högläge. Ja vi kände oss som hemma och chillade likt i vårt eget vardagsrum. Så till den milda grad att en tjej efter loppet kom fram och sa att det verkligen hade sett ut som att vi bodde där och var totalt avslappnade.
Men när man står där på startlinjen klockan 18:45 är det ju ändå inte helt avslappnat. Jag hade kollat över startfältet och konstaterat att det sannolikt skulle stå mellan mig och en portugisiska som hade sprungit 49 km i Valencia året innan och vunnit. Hon yngre än mig och säkert mer van vid värme. För det var varmt. Riktigt varmt. En solig dag hade värmt upp Taiwan och solen som precis hade gått ned lämnade kvar ett upphettat landskap. Visst har jag sprungit lopp i varma länder förut, men de har startat på morgonen då det till en början är svalt. Så var det som sagt inte nu. Efter 500 meter var jag genomsvettig och hade heller ingen koll över startfältet då vi hade börjat på en ojämn grusplan. Men det gjorde inget. Jag skulle köra mitt eget race. Målet var 50 km och då behöver man hålla ett tempo av 4:19min/km till bilen kommer ifatt. Följecyklisten till ledande dam åkte om mig efter några kilometer. Förstod att jag inte var först. Höll tempot. Vid åtta kilometer såg jag den filmande motorcyklisten. Förstod att jag var nära. Ökade tempot lite och försökte se ut som att jag hade alla krafter i världen kvar. Det såg inte hon ut att ha när jag passerade vilket lugnade mig lite.
Sen fortsatte loppet. Svetten rann. Dricka var tredje kilometer. Gick inte att få i sig så mycket att man blev otörstig. Tappade en gel. Synd. Den hade jag behövt. Gatorna var i princip tomma. Detta Wingslopp skiljer sig lite från andra då det är varvning vid starten efter 25 km. Eftersom jag ledde och tvåan ändå hade sett lite trött ut lade jag om min plan. Målet fick bli 45 km. Slog av lite på takten och räknade med att öka den om hon närmade sig. Detta var ju i och för sig omöjligt att veta skulle det visa sig. Följecyklisterna gav oklara och olika besked. 2 minuter efter. 5 minuter efter. 30 sekunder efter. Shit, kunde jag lita på det. Törstig och rätt tom på energi kunde jag ändå öka lite vid 30 km. Och en mara det skulle jag orka lovade jag mig. Då behövde man snitta 4:30min/km och jag hade en del marginal. Hade ett gäng killar som höll sig i krokarna hela tiden. Såklart. De ville ju vara med på live broadcast över hela världen. Cyklisterna, kameramannen och jag var ett litet gäng som tog sig fram i min takt i mörkret. Jag var så varm. Detta var ingen lek. Vågade inte springa på så fort för jag kände mig oerhört törstig och nästan lite dizzy. Vid 40 km fick jag reda på att jag var ensam tjej kvar på banan. Hurra. Har nästan aldrig varit så glad kändes det som. Försäkrade mig dock tio gånger om att det inte var ett missförstånd. Sedan var det som att kroppen inte lyssnade på mig längre. Jag stannade inte, men det var knappt styrfart. Efter 41 km kom bilen. Jippi. Jag var så himla glad. Att få vinna detta lopp igen när vinsten redan var att komma till Taiwan kändes så himla stort. Fotografering från alla håll och kanter. Krafterna var tillbaka. Kvällen var fantastisk.
En tjej i en liten Redbullbil hade fått uppdraget att köra mig tillbaka. Det kan tyckas som ett enkelt uppdrag. Följ banan 9 km. Men så löste hon inte uppgiften. Färden gick över en åker och på bakgator med GPS:en i högsta hugg. Fattade inte vad hon häll på med, men njöt av luftkonditioneringen, vatten och en banan. När vi kom tillbaka var det ett crew som hämtade mig för intervjuer och mer foto- och filminspelning. De gick med mig hela tiden för att jag enligt dem inte skulle bli anfallen. Och det var tur. Efter att ha varit uppe på scenen och nere i folkhavet var det från selfies de ville skydda mig. Blev några i farten men sedan fick vi hänga inne i huset. Fler intervjuer. En lokal TV-produktion. Kändes som att vara med i Lilla aktuellt då de som intervjuade såg ut att vara högst 12 år. Jag mådde lite illa. Att vara kall trots värmen och dessutom uttorkad gör den bäste svag. Men sova. Nej det gick inte. Min hjärna gick på högvarv. Kroppen ville inte slappna av och bakom ögonlocken var jag fortfarande ute i mörkret och sprang.
Måndag morgon. Trots en i princip sömnlös natt och med en känsla av att vara bakis trots obefintligt alkoholintag var vi ändå taggade. Jag hade vunnit loppet, Malin hade nått sitt distansmål och vi hade 6 dagars äventyr kvar i Taiwan. Bring it on. So we did. Med att hämta ut vår bil. Trodde vi. Men det internationella körkort vi hade med oss hade gått ut. Planerna för dagarna omkalkylerades snabbt och vid lunch satt vi på tåget till Hualien. Nu skulle vi inte exakt dit. Men det är så det får bli när man backpackar. Dit skulle däremot de två svenskar som satt framför oss på tåget. Sannolikheten för det är inte stor. Ännu mindre att tjejen och jag hade haft kontakt i en facebooktråd dagen innan då hon också sprungit Wings. Vi skulle ju inte ens ha åkt tåg i vår plan. Blev ett roligt möte. På stationen bytte vi till lokalbuss som skulle stanna precis överallt visade det sig. Detta innebar att vi kom till Xincheng kort innan mörkrets inbrott. Då blev det brått att få på sig löparskorna för att bege sig upp mot Taroko nationalpark. Så gjorde jag och när jag får uppleva nya saker längs mina rundor har jag svårt att hejda mig och det var redan mörkt när jag vände tillbaka mot hotellet. Middagen intogs tvärs över gatan där det koktes nudlar. Enkelt, gott och nära. Den lokala ölen visade sig också smaka.
Hoppade av bussen några kilometer upp och började med att vandra två trails. Det blev ca 10 km genom en slags canyon bestående av kalksten och grönska med en ganska uttorkad men vackert klarblå flod. Sedan ville vi vidare uppåt men innan bussen hann komma hade vi lyckats få lift av ett par från Kina. De var väldigt glada att ha med oss och blev ännu gladare när vi visade bilder från Wings och det loppet jag sprang just i Kina i höstas. Så glada att de fotade min display. Så nu kommer det sannolikt printas och hamna i ett kärt familjealbum från deras Taiwanresa 2018 och talas om i generationer. Uppe i Tianxiang tackade vi för oss, hoppade ur och satte oss för att äta lunch. Ris, sötpotatis och limejuice. Dags att röra på sig igen. Jag sprang 4 km rakt uppåt vägen. Då menar jag brant uppför. Vände och mötte upp Malin som vinkade in mig i en mörk tunnel som ledde till en trail vi gemensamt sprang och som tog oss till ett vattenfall. Sedan sprang vi nedåt vägen igen. Malin några kilometer nedåt till den sista bussen gick och jag ända ned till hotellet vilket på klockan blev 34 km. Perfekt träning inför Comrades.