Det är liksom inget kul på dagarna när man inte kan sova. Och det kan man inte när det skriks på parkeringen halva natten. Det var inte det ryska volleybollspelande paret. Ingen orkar spela volleyboll oavbrutet hela dagarna om man står och skriker på parkeringen hela nätterna. Killen i receptionen bedyrade att de inte hade öppnat bommen för någon utomstående under hela natten heller. Så vem var det då. Poolkillen. Frukostpersonalen. Kanske helt enkelt självaste receptionskillen. Mycket oklart. Men vi hade fått nog. Men stranden ville vi vara på en dag till innan eftermiddagens intervallpass runt prinsens egendom. Detta genomfördes enligt plan. Fem gånger åttahundra meter och sedan flytt igen. Stannade i byn och åt shawarma. Det var det fler som gjorde men vi var några av de få som klev ur bilen. Det var takeaway genom att vifta med pengarna genom vindrutan så fick killen i cafeterian, som snabbmatshaken kallas, gå ut till bilen och fråga vad människorna i de dyra bilarna ville ha. De flesta här verkar väldigt väl bemedlade och det är ingen hemlighet att det beror på det svarta guldet. Oljan. Oljan som efter att ha pumpats upp förs vidare i rör som i vissa delar av stan hårdbevakas av poliser av rädsla för sabotage. Och solceller. Nej vi såg inga alls trots att detta solsäkra land med all säkerhet skulle kunna drivas till stor del av detta. Gissar tyvärr att oljan är alldeles för billig för att de ens ska bry sig.
Vi hade ett ärende till att uträtta längs vägen. Hämta nummerlapparna till fredagens halvmara vilket skedde på en hamburgerrestaurang i ett av stadens många shoppingmall där man även kunde åka skridskor på is gjord av plast. Sen var vi hemma igen på hotellet i stan. Märkligt hur hemtrevligt det var att komma tillbaka. Dock glömmer man snabbt att vi hade discorummet efter att ha haft det ännu störigare nere vid havet. Nåväl, vi var trötta, så somnade ändå.
Det blev en intressant stund ihop med vår egyptiska guide som även hade skrivit några av de informationsbroschyrer om islam som vi fick med oss hem. Under den tid vi var i moskén genomfördes lunchbönen som lika gärna kan hållas av en innebandymålvakt eller moskéns vaktmästare. Det spelar ingen roll, till och med ett barn kan leda en av dagens fem bönestunder. Det beror på att det alltid sker via samma mönster. Däremot hålls fredagsbönen där det ingår en typ av predikan av en Imam som är universitetsutbildad. Ett väl värt och spännande besök.
På vägen tillbaka tänkte vi ta en massage och jag hade sett flera massageställen nära hotellet. Klev in på det första för att fråga om priset och killen vid receptionsdisken fick nästan panik. No girls allowed. No girls allowed. Konstigt tänkte jag när alla spabehandlingar de enligt reklamen erbjöd kändes som de definitivt även skulle falla en kvinna i smaken. På nästa ställe läste vi först på dörren. For gents only. Likadant hos alla, och det låg många på samma gata. Fast när vi tänkte efter. Detta var ju inte så konstigt. I ett land där de flesta kvinnor inte går utanför huset utan att vara täckta och knappt ens rör sig ute på kvällarna vore det märkligt att olika kön helt plötsligt skulle gå på salong ihop. Men det fanns även de som var för kvinnor så vi delade upp oss och tog varsin behandling. Sedan ytterligare ett hak för att äta. Vi älskar haken. Man sätter sig och så får man mer mat än man tror man ska orka. Kebab. Grillspett. Arabiskt bröd. Hummus. Grillade grönsaker. Ris.
Fredag. Racingday. Starten skulle gå halv åtta och vi var på plats 45 min innan för att värma upp och vara säkra på att hitta starten. Det hade vi inte behövt. När vi var uppvärmda hade ingen av de par hundra deltagarna ens funderat på att ta sig till startportalen som stod en bit bort i sin ensamhet. En kvart efter starten skulle ha gått var det vi och några till som rörde sig i dess närhet. Its normal fick vi höra från de vi pratade med. Vid åtta kom en kille bärande på en högtalare. Nu var det nog dags. Folk rörde sig mot oss och 40 minuter efter utsatt tid sprang vi iväg. Först två varv runt shoppingmallen och sen iväg på en halvt avstängd motorväg. Ett platt och lätt lopp tänker ni nu. Platt för det mesta absolut. Men lätt. Skulle inte tro det. Jag har kanske inte berättat om vinden. Det är liksom aldrig vindstilla här. Och såklart inte denna dag. Eftersom att vi loopade lite och sedan hade en lång bana med vändpunkt borde det ha varit medvind i något skede. Men nej. Det var som att den kom från alla håll. Men lika för alla och jag tog täten från början. Tanken var att göra en fin tid men kraften fanns inte, och helt ärligt tror jag inte att det skulle ha varit min dag oavsett vinden. Men hålla position. Det skulle jag. Stundtals kunde man få en vindpust i ryggen som skjuts framåt men jämfört men hur tungt det var i motvinden över bron vid vändpunkten var den hjälpen minimal i sammanhanget. En del deltog med rullstol och en av dem lät som den verkligen behövde genomgå någon form av smörjning. Dessutom väldigt märkligt att jag sprang om killen flera gånger men han ändå plötsligt var framför mig igen. Intressant att veta vilken väg han tog. Det var perfekt temperatur, för oss två svenskar, men runt 15 grader inte är något som räknas som varmt för invånarna. I synnerhet bakre delen av startfältet hade flera som mer såg ut att vara på polarexpedition. Många kvinnor var med vilket var kul och folk från olika delar av världen. Fast det nationella inslaget bestod av människor som jobbar i Bahrain. Vi var med säkerhet de enda turisterna enligt vad vi fick höra av arrangörerna. Loppet var väldigt välarrangerat bortsätt från den något oprecisa startpunkten och det var himla kul att få springa genom målportalen först av kvinnorna och spräcka målsnöret.
Man är glad att ha en solig terrass högt över taken en dag som denna och där spenderades tid innan kvällen tog oss till Manamas souk. Där är grejen att köpa guld per vikt och att förirra sig bland allt som bjuds ut. Vi hade även ett annat mål vilket var en restaurang vi fått tips om. Hajis café. Där sa föreståndaren att kungafamiljen brukade äta och vi förstod varför. Det var oerhört fräsch och delikat arabisk mat som fördes in på vårt bord. Vi strosade sedan runt men mest för att insupa atmosfären.
Natten som följde blev katastrof. Det kändes inte bara som att vi bodde i discorummet utan var med på själva discot. Dessutom låg ölförrådet av någon konstig anledning i rummet bredvid oss på våning fyra. Det gjorde sig påmint. Det behövdes tydligen mycket öl denna kväll i ett muslimskt land där man egentligen inte ens dricker alkohol. Slammer i dörrar. Vagnar som drogs. Vi sov knappt något alls. Bara att bita ihop. 180 min distans på schemat och min plan var att hålla mig längs vattnet i en riktning där jag inte tidigare hade varit. Efter en mil blev jag ikappsprungen av en local som hette Ali. Han hakade på någon timme och jag fick bra guidning och bland annat förklarat för mig att de tre männen som är på bild i precis hela stan är kungen, kungens äldsta son och premiärministern. Inte triathlonprinsen utan hans äldre bror. De har dock inte samma mamma för kungen har fyra fruar. Ibland är även en fjärde herre inklippt på bilden och det är den förre kungen.
Den sista timmen susade jag återigen runt själv och efter 33 km var jag på hotellet igen. Där träffade vi hotellets manager som inte kunde förstå att vi kunde ha hört discot och något förråd med alkohol fanns det minsann inte på våning fyra. Dock var vi 100% säkra på vår sak då vi hade sett alla kartonger bäras in dagen innan. När vi hade fått honom att gå med på att det minsann absolut var ett förråd på våningen blev vi åtminstone bjudna på lunch.
Utcheckade men det var fortfarande ett halvt dygn innan vårt plan hem skulle lyfta. Flyttade till bilen som tog oss till nationalmuseet. Det var en lyckträff då de både hade intressanta utställningar om Bahrains kultur och ett riktigt bra café. Det var bara tråkigt att den lilla båt som normalt kör ut besökare till ett litet fort med intilliggande gamla musselbäddar var inställd på grund av blåsten. Det är nämligen så att Bahrains huvudsakliga inkomst var pärlor fram till 1932 då oljan upptäcktes.
Vidare till Muharraq souk. En souk kan jämföras med shoppingkvarter och dessa var lite mindre till ytan än Manamas men mycket mysigare. Detta kändes mer lokalt och jag älskar att gå runt i affärerna och bara titta på allt mer eller mindre onödigt man kan köpa. Gillar dessutom att smaka på allt nytt. Kakorna var en hit och det var spännande att se hur man bakar de arabiska, platta bröden. Kön utanför ett litet bageri ringlade lång och bagaren kastade in degen på väggen i en runt, brinnande hål. Efter någon minut fiskades de upp med en krok och såldes rykande. Vi satte oss på en bänk och väntade på vår tur. Avrundade kvällen i kvarteret med att bli bjudna på te av männen på det lokala tehuset. De spelade kuwaitisk musik för oss och tyckte det var kul att vi tog oss tid att prata med dem. Dessutom dök kvarterets king upp. En typ sjuttioårig man som visade detta youtubeklipp på när han dansade och enligt uppgift tydligen var nationellt känd.
Fortfarande några timmar kvar. Vi åkte ut på en av de artificiella öarna. Den var så artificiell att de färdigbyggda husen ännu saknade invånare och google maps inte hade hunnit uppdateras med vägar och formen på ön. Vårt mål var Dragon city. Ett gigantiskt varuhus där det visade sig att man bland oändligt mycket annat kunde köpa koreanska tapeter och vägkonor. Vi fastnade i elektronikbutikerna och köpte bra grejer i form av sladdar och hörlurar för en spottstyver.
Sen var det dags att åka hem. Från Bahrain. Landet där allt du gör är övervakat att gigantiska porträtt av kungen, hans son och premiärministern. Landet som inte är gjort för löpare. Landet som inte har några backar. Landet vars trafikflöde bygger på att göra u-svängar och är en himla trevlig utpost i den persiska viken. Landet där solen alltid skiner och man faktiskt visst kan springa dock med risk för att få sand i ögonen.
