Bahrain beach bay resort. Sug på namnet. Ni hör vågornas skvalpande. Ser palmerna svaja. En oändlig strand med vit sand. Dricker en färsk ananasjuice under ett parasoll. Efter en lång och skön natt i ett tyst hotellrum. Kanske hörde du en cikada eller nattfågel innan du somnade. Annars bara ett fladdrande i gardinen från det öppna fönstret.
Så är det här. Nästan. Vågorna skvalpar. Sanden är vit och det finns palmer. Fast stranden är befäst mellan två murar och strandcaféet är stängt. Och någon lång natt med ostörd sömn existerade inte trots att det bara är vi och två andra gäster på hotellet. Personalen, eller vilka det nu var, sjöng och skramlade hela natten. I receptionen. Ute på parkeringen. Suck. Och wifit är en historia för sig. Jag tror det snarare är ett telefonuppringt modem.
Fast vi har det bra. Absolut. Det är inte synd om oss. Vi får sol på nosen. Ett perfekt träningsväder. Kan ladda batterierna och orka många träningspass. Visst, vi hade tänkt jobba mer effektivt, men man kan skriva mail och dokument, sedan ställa sig i ett hörn i receptionen och hoppas att de ska gå iväg om man har tur med internetsignalen. Och att de knappt fyller på toapapper och absolut inte städar på rummet, det kan vi också leva med. Även kreativiteten i att hitta bra träningsrundor ser vi som ett äventyr. Vi bor här på vår strand, vi och det ryska paret, som spelar volleyboll med varandra dagarna i ända.
I måndags kväll åkte vi tillbaka till stan för att möta upp en löpargrupp. De heter Bahrain social runners och var precis lika sociala som namnet avslöjar. Detta är en strategi vi ofta använder när vi reser. Att via Facebook och Instagram leta upp grupper man kan få ansluta sig till. Där finns människorna som har koll på var man kan träna och annat man borde spana in på stället. Plus att det är roligt att springa ihop med andra. Denna kväll samlades gruppen för en lugn jogg vilket passade oss perfekt. Det var infödda bahrainbor och folk från olika delar av världen som jobbade i staden. Och det bästa av allt. Efteråt samlades man på gården hos han som grundat gruppen för 30 år sedan och åt kakor, frukt, yoghurt, nötter och kokta kikärtor. En mycket trevlig och social runningkväll.
Igår tisdag var det den stora backdagen. Ett projekt med osäkert utfall. Vi behövde ingen lång backe. Bara för att kunna springa tre set om fem tjugosekundersintervaller. Vi gav oss iväg på roadtrip för att lösa detta. Allemansrätten har inte riktigt kommit till Bahrain vilket innebär att det är staket och befästa egendomar överallt. Allmänna stränderna är inte många. Fast det verkar ändå inte som att folk är intresserade av att vara på sådana. Med tanke på alla förbud kändes det därför märkligt att vi helt obehindrat kunde köra in på oljefälten. Vi kryssade mellan oljepumparna som likt den där fågeln i anslagstavlan från UR när man var liten, nickade med näbben ned i ett glas sprit, här pickande efter olja. På några ställen brann det ur rör och stora tältläger hade byggts upp för arbetarna. Men det fanns även tältläger där vem som helst kunde hyra in sig och bo. Såg först ut som flyktingläger, men som sagt, välkommen att hyra in dig.
I närheten fanns faktiskt ett litet berg som vi nog snarare ska kalla en grushög. Knappt springbart. Sen såg vi även stängslet. Åkte vidare. På höger sida såg vi en grund dal där det gick vägar. Yes, då måste det finnas en väg ned. Vi hittade den. Hoppade glatt ut ur bilen. Hann springa 20 sek innan en beväpnad och uniformsklädd man slöt upp. Vad gjorde vi här. Ville springa lite svarade vi. Det gick absolut inte för sig. Han ville se våra papper. Körkorten var på hotellet. Några andra papper hade vi inte. Problem, problem. Vad hette vi. Talade snällt om våra namn. Sen fick vi åka. Puh. Fortsatte till Bahrains södra spets. Där har man byggt ett system av artificiella långsmala öar med exklusiva boenden där alla har sin privata strand. Såklart inte tillåtet att åka över och kolla. Deadend.
Om det fanns backar där nere på spetsen. Nej, nej. Även där platt som en pannkaka. Åkte tillbaka igen. Jag fick den briljanta iden att påfarterna till motorvägen lutar. Parkerade bilen i en by som heter Askar och värmde upp med lite jogging. Där hade de även gjort en strandpromenad med picknickbord och några tiotal meter ut i vattnet stod ett gäng flamingos. Husen såg ut som vita legobitar och snart var vi vid foten av vår backe.
Man ska inte ge upp. Om man är kreativ och ser möjligheter kan alla typer av träningspass genomföras i vilken del av världen som helst. Kvällens eftermiddagsjogg gick helt smärtfritt. Visst blev jag tillsagd av några vakter att jag hade hamnat på private area. Men det är bara att se glad ut, meddela att man vill springa lite, och sedan ta ett annat håll. Kom tillbaka precis när mörkret hade lagt sig över vår resort. Den med de mysiga blinkande neonlamporna och rummet med det öronbedövande brummandet kylskåpet. I med öronproppar och drömma om vågors rofyllda skvalpande. Ytterligare rapport följer inom kort från detta annorlunda träningsläger på en pytteliten ö i en del av arabvärlden.
Några platser kvar till årets äventyr i Berlin och Liechtenstein/Schweiz: www.loparaventyret.se/resor Där kan jag garantera att det är springbart. Berlins platta världsrekordbana kantad av historiska platser.
