sep
När min väckarklocka ringer lämnas inget utrymme för snoozande utan inom fem minuter har jag hoppat i mina träningskläder och står nere på gatan. Kvart i sex i fredags när jag kommit ut och gnuggat ur sovet från ögonen inser jag att det fortfarande är mörkt. Känner också att hotpants och linne inte heller är rätt klädval när det är tendens till frost på bilarna. Bet ihop och när jag var klar hade solen letat sig upp och termometern stod på 5 grader. Det gjorde den inte när jag började. Hej hösten.
Efter jobbet fick jag ytterligare en ruggig väderupplevelse då logistiken för helgen krävde att jag cyklade de 27 kilometrarna till pappa i regn för att låna hans bil. Bilen som tog mig till landslagsgruppslägret för ultralöpare som ägde rum i Svärtinge denna helg. Häftigt att få hänga med potentiella landslagslöpare och prata löpning. Grymt bra för en rookie som mig och jag fick lära känna massor av trevliga löpare. Vi lagade mat och fick en genomgång av verksamheten nästa år. Mitt mål är VM i Sydkorea. Jag är taggad till tusen för att ta mig dit.
Ett läger borde fylla upp en helg men jag hann med lite till. På lördagsmorgonen var det dags för långpass men då åkte jag till Linköping istället. Baljan, världens kanske bästa studentfik, fyllde 25 år. Ett event jag omöjligt kunde missa oavsett all världens landslagsverksamhet. Detta innebar heldagsupplägg och finsittning i Kårallen på Linköpings Universitet för alla styrelsemedlemmar genom åren. På vägen dit multitaskade jag vidare i form av ett stopp Statoils parkering med målning av naglar och läsning av några kapitel i min bok. Framme på vandrahemmet drog jag på mig min studentoverall och förflyttades tio år tillbaka i tiden. Dagens nostalgitripp var så påtaglig att jag hade konstant gåshud.
Tillsammans med mina gamla styrelsemedlemmar fick vi tävla. Snowracer nedför såpad presenning, race med bobbycars, dragkamp ner i barnpool, skulpturbygge av chokladbollsdeg och framförallt klassikern floffdropp. Detta innebär att man iklädd en plastsäck och landstingets skoskydd på huvudet ska fånga en gammaldags skumboll i munnen som någon droppar från 10 meters höjd. Kan göra ont om den träffar fel och låter floff om den träffar munnen.
Kvällens finsittning i Gasquen bjöd på god mat, gyckel och specialdesignad tårta. Fortsatte med fyrverkerier, goda öl, disco, gamla anekdoter och framförallt fri tillgång till kakkylen och godisförrådet. Fri tillgång. Ni läste rätt. Villeinte att denna dag skulle ta slut men jag behövde åtminstone några timmars sömn för att klara av nästkommande dags utmaningar.
Klockan halv nio på söndagens morgon var jag tillbaka på landslagsgruppslägret och skulle få lyssna till Rune Larsson, Sveriges Mr ultralöpning. Han redogjorde för oss hur man formtoppar inför ett lopp, och även vad man ska undvika att göra. Blev väldigt inspirerad och ska själv testa framöver. Han berättade också att han snart firar 40 år utan intervallträning. Sedan skulle vi springa. Jag hade ordnat kartor med rundor för helgen och i mitt huvud föreställt mig dagens 18 km i ett relativt lugnt tempo. Men icke. Tanken var att vi skulle lägga in tre tempoökningar var under passets gång. Dessa skulle vara tio sekunder långa och oförberedda och alla skulle hänga på när någon bröt sig loss. Två problem uppstod. Är man tio personer blir det många ökningar och om man även drar upp tempot efter varje ökning går det till slut väldigt fort. Dessutom rekommenderar jag sömn innan. Men jag överlevde och ser fram emot nästa läger tillsammans med mina nya ultrakompisar.
Körde tillbaka bilen till pappa. Där hände något som inte är likt mig. Jag somnade i soffan och pallade sedan inte att cykla tillbaka till stan. Ni hörde rätt. Jag tog bussen. Återfick krafterna så efter att gått en långpromenad med syrran stekte jag raggmunk. Nu är helgen slut och man får återigen några dagar på sig att vila upp sig inför nästa. Har som vanligt hunnit med många aktiviteter av olika slag. Det är viktigt med jämvikt i livet.
