mar
På något sätt trodde man att våren var här på riktigt. Fåglarna kvittrar och jag har redan sprungit ute två gånger i T-shirt. Men underskatta inte han som fixar med vädret. I morse satte jag mig på cykeln vid halv sju för ett morgonpass ut mot Västra Husby och Söderköping. Det var en plusgrad och regnet hängde i luften men har jag bestämt mig för en sak så blir det enligt planen.
Efter fem kilometer insåg jag att det faktiskt regnade och var kallt. Cyklade lite fortare för att få upp värmen i låren. När jag var i höjd med avfarten till Luddingsbo snöade det och jag beslutar mig för att ta den vägen istället för att åka till Söderköping. Nu börjar det snöa ordenligt. Vassa snöflingor som gör att jag inte ser någonting och ganska snart är vägen helt vit. Ingen idé att vända då det var lika långt hem som att fullfölja rundan. Klockan är kvart över sju, jag är dyngsur, har ingen känsel i händerna och undrar vad jag gör ute på landet. Är nog lite dum i huvudet, för ett annat alternativ hade ju varit att ligga hemma och sova.
När jag till slut närmar mig stan ser jag slutet på ovädersmolnet där en blå himmel letar sig fram. De avdomnade händerna börjar återigen kännas som en del av kroppen och kläderna har torkat så smått. Efter en dusch och frukost tar jag min dator under armen och går mina 300 meter till jobbet. Solen skiner från en klarblå himmel och jag undrar om morgonens utflykt kanske rentav var en dröm. Men cykeldatorn visar 30 km och så länge ingen har tjuvkopplat den har jag bevismaterial.
Solen sken som sagt hela dagen men i takt med en mindre storm. Den fick jag känna av på kvällen när vi blåste runt på Himmelstalundsfältet under våra gräsintervaller. Imorgon bitti blir det löpning istället, förhoppningsvis till ackompanjemang av fågelkvitter istället för en mindre istid.
