jul
I onsdags åkte Jossan och jag på roadtrip. Jossan är min löparkompis Josefine Ambjörnsson men egentligen började jag roadtrippen själv för hon sprang 5000m i lag-SM för sin klubb Hässelby uppe i Sundsvall strax innan jag satte mig i bilen. Jag åkte till Ludvika och vid halv tolv på natten när jag var framme verkade den enda som var vaken i stan vara tjejen på Stadshotellet. Jag somnade och någon timme efteråt kom Jossan och kröp ned i sängen bredvid.
Vi laddade på bra under frukosten och åkte mot vårt första mål. Vansbro marathon. Detta hade vi planerat som ett långt och roligt träningspass. Det jag dock inte visste, och fick reda på när vi kom dit, var att detta skulle bli en 43 km lång historia på trail. Målet att springa igenom loppet på under tre och en halv timme utan ansträngning var inte längre realistiskt när vi dessutom fick se loppets slogan. Vackert, varierande och riktigt tufft. Fast Åke från Bromma hade å andra sidan uttalat sig om loppet. Det var banne mig hans bästa löparminne ever. En Åke kan sällan ha fel och på hotellet hade jag tagit tre godisar från receptionen och i brist på sportdryck blandat juice med salt från frukosten. Den smakade inte särskilt bra och är inget fungerande koncept jag kan sälja vidare i parti och minut. Med mig hade jag också två gel och längs banan skulle det säkert finnas något mer att pilla i sig i den 30- gradiga värmen. Vi träffade Jonas Buud som är tillbaka från sin skada och skulle visa sig slå sitt eget banrekord. Sedan stod vi och småpratade vid startlinjen till någon sa i mikrofonen att man skulle springa åt andra hållet och vi fick flytta oss till andra sidan. Vid startlinjen där det även stod att man hade 0 km kvar och speakern påade mig som den svenska rekordhållaren på 100 km vilket inte är riktigt sant.
Jossan och jag hade planerat att springa ihop så långt som möjligt om vi kände att vi hade samma tempo för dagen. Så gjorde vi de första fem kilometrarna och konstaterade att detta var ett lopp som gick i väldigt fin natur men också att det skulle bli en varm dag. Sedan släppte jag iväg henne även om jag hade hennes rygg i sikte längs den långa banvallen. Jag fokuserade på att ha en skön känsla och njuta av loppet. Dagen innan var färsk i minnet då jag hade gått torr på energi och liftade tillbaka andra halvan av mitt långpass. Men denna dag hade jag ätit bättre. Ett bra tips jag kan ge alla här emellan raderna. Kanske ingen skräll att det hjälper. Vid en bro som jag tror kom efter 12 km var det dags för den obligatoriska felspringningen på ett lopp ute i skogen mätandes över ett marathon. Som tur var hade jag snälla medtävlare som ropade mig tillbaka. Jag hade nu tappat en placering men det tog inte många kilometrar innan jag hade plockat upp den igen. Stundtals gick sträckningen på väldigt tekniska stigar. Ett tag trodde jag att det inte var helt osannolikt att en rumpnisse skulle titta upp mellan stenarna i trollskogen. Men träden skuggade skönt och vi sprang genom fina tallskogar och på spänger över myrar. Åke hade rätt, det var väldigt vackert. När det var 8 km kvar sprang man över en badstrand där semesterfirarna glatt hejade på oss. Jag drack massor under loppet. Nästan fyra muggar på varje kontroll och var ändå törstig. På ett ställe stod några dunkar utställda i den gassande solen. Men det kokheta vattnet svalkade inte ens, fast då hade vi bara fyra kilometer kvar och det fixar man hur törstig man än är. I mål kom jag 18 minuter efter Jossan och med tiden 3:56:39. Målet för dagen var uppnått. Ett skönt träningspass och jag var inte utsliten. Vi delade systerligt på priserna till ettan och tvåan och gav oss iväg vidare på vår roadtripp. Vi ville upptäcka Dalarnas inre hemligheter. Kanske ett mål ännu större än Vansbro marathon.
Sedan utnyttjade vi ett av presentkorten som var vinst i loppet. För det fick Jossan ett nagellack och ett armband i den lokala klädaffären. Om man googlar på sevärdheter i Vansbro är den första träffen ett konditori som heter Håkanssons. När vi nämnde detta för funktionärerna i väskinlämningen hoppade och studsade en flicka glatt och sa att vi bara måste dit. Så dit gick vi såklart. Stället var lite retro och samma funktionärer som kände igen oss från tävlingen tipsade oss om vilka bakverk som var bäst. Sedan åkte vi vidare till Vanbo herrgård utanför Ludvika där vi skulle bo. Kocken hade förberett den middag vi hade beställt vilken vi åt tillsammans med ett glas rosé ute på verandan vid huset med anor från 1700-talet. Såklart undrade vi om det spökade. Ägaren svarade gärna på den frågan och berättade länge om husets likkällare, livrädda amerikanare, städerskor som sett spöken och bord som hade dukat av sig själva. Till sist fick vi även gå ned i likkällaren där liken kedjades fast i väggarna på sommaren eftersom liktransporterna till Gävle endast genomfördes på vintern då man kunde åka släde över sjöarna. Sedan somnade vi gott i vårt rum som först hade luktat som en trevlig sommarstuga men nu knappt gick att vistas i på grund av våra gamla träningskläder och skor. Men lukten höll spökena borta.
Vår gruvturism fortsatte och vi åkte förbi Smedjebacken och svängde av mot Tombogruvan. Det var det längesedan någon hade gjort. Enligt broschyren skulle det vara skyltat. Det var det från stora vägen men sedan tog det stopp. Vid något som kändes som världens ände låg ett hus och en inflyttad engelsman såg förvånat på oss när vi frågade efter gruvan. Han visste var den var och när vi närmade oss fanns en skylt inne i ett buskage som ingen skulle ha sett utan att ha vetat om den. Det var dock oklart exakt var gruvan låg och vägen tillät inte mötande trafik. Då det sannolikt inte varit några besökare där på 25 år parkerade vi mitt i vägen och gick in i skogen. Stigen ledde över omkullfallna träd men med skyltade gruvhål längs vägen. Bland annat slaktargruvorna som upptäcktes av den enligt infotavlan driftige Slaktar-Daniel på 1910-talet. Någon kilometer in i skogen låg gruvan vi hade letat efter. Den som enligt informationen är isfylld ända in i augusti på grund av vinddrag genom gångarna. Vi såg ingen is men i den mörka uppstagade öppningen droppade vatten och stod för en kuslig men också meditativ känsla.
Färden gick vidare mot Fagersta. Vi åkte genom centrum som kändes rätt deprimerande och inte hade fått någon som det verkade ansiktslyftning sedan 50-talet. Inne på Coop var det disko vid salladsbaren. En tant spelade sommarhits på en bergssprängare och bjöd på ölkorv, chips, kakor, läsk och öl. Vi köpte sallad och körde till en sjö där vi åt lunch i blåsten och konstaterade att Dalarna är väldigt naturskönt. Vi hade även haft väldigt roligt tillsammans och ser fram emot nästa gång vi ses.
Jag lämnade Jossan vid tåget och åkte vidare mot Avesta. Jag gillar när man är ute och åker utan plan. När man har tid att stanna. Jag såg en skylt som visade riktningen mot en Visentpark. Jag hade ingen aning om vad det var och åkte därför in. Det visade sig vara ett hängd med Visenter, även kallade europeisk bison. Från detta hägn hade man satt ut flera exemplar i Rumänien för några år sedan. Jag satte mig på en bänk ovanför hagen i solen några timmar och jobbade. Men visenterna var rätt trista. Jag såg dem på håll men de kom aldrig särskilt nära. På kvällen åkte jag till min farbror som bor i By utanför Avesta. Vi åt middag på deras veranda med fin utsikt över Dalälven och sedan körde jag vidare till Olshyttan och Pangs pensionat som jag hade bokat rum på för natten. Utanför stod två veteranbilar och jag gick in direkt och stängde ute det moln av myggor som också bodde där. Pangs pensionat är från början en affär och sedan en före detta MC-klubb som gjordes om till antikaffär men numera är ett pensionat. Olshyttan var verkligen en liten håla.
På morgonen gick jag ut och sprang. Först genom byn Kloster och sedan tillbaka genom Garpenberg. Det blev 30 kilometer och i lurarna lyssnade jag på sommar i P1 med Kalle Moraeus som spelade polskor och sånger av Dan Andersson. Mer Dalarna än så kunde det sällan bli. Efter det åkte jag vidare mot Säter. Jag hade tänkt gå på muséet som tillhör mentalsjukhuset men det var stängt och då det var triathlontävling samma dag begav jag mig dit istället. Jag kom fram då de sista sprang sina varv in mot mål och jag hejade entusiastiskt på dem. Vid målområdet talade speakern om att man kunde stanna för den efterföljande löpartävlingen. Löpartävling. Jag spetsade öronen. Starten skulle gå om dryga timmen. Jag hade allt jag behövde i bilen. Dock kanske jag inte behövde en tävling efter morgonens långpass. Men som ni förstår kunde jag inte låta bli. Jag gick upp till skolan och köpte en startplats. Vilade lite i solen och snart var det dags att bege sig runt sjön Ljustern på den 11 km långa rundan. Det var gassande sol även denna dag, men min klocka var urladdad så jag körde utan och bara på känsla. Planen var att springa så fort jag kunde utan att ta ut mig nämnvärt. Denna dag innebar det vinst i damklassen och en tid på 47:47 minuter. Jag var nöjd med detta och efter att ha svarat några medtävlare på hur man förbereder sig inför ett ultralopp duschade jag i skolans gymnastiksal och lämnade Dalarna. För denna gång. Men jag kommer tillbaka. Här finns mycket bra grejer.
