Comrades vs Indalsleden

I Sydafrika går världens största ultralopp, Comrades, av stapeln i början av juni varje år sedan 1921. Ett lopp som tillkom till minne av de sydafrikanska soldaterna som stupade under fälttåget mot Tyskland i Östafrika under första världskriget. I Sverige går Indalsledenloppet av stapel i mitten av juni varje år sedan 1991. Ett lopp som tillkom för att stimulera turismen och utvecklingen i området kring Indalsälven. Förra året sprang jag Comrades, vilket blev min största idrottsliga prestation hittills. Ett A-lopp jag hade fokuserat på och planerat träningen inför. I år sprang jag Indalsledenloppet, vilket blev en njutbar historia. Ett B-lopp jag såg som ett träningspass inför VM i september. Två lopp så olika men ändå så lika. Same same but very different. Låt mig hjälpa er att avgöra vilket ni själva väljer att springa. Vilken ni själva väljer att springa först. För jag tycker ni ska springa båda.

Indalsleden: I fredags vid 23:00 kom jag och Johan Steene fram till Bispgården, ett litet samhälle i östligaste Jämtland. De enda som var vakna var några volvoraggare som roade sig med att sladda på gruset halva den ljusa sommarnatten. Vaken var dessutom den thailändska hotellägaren som pratade norrländska. Vi somnade direkt för att få mesta möjliga sömn innan frukosten som vi åt i doften av rökelsen från det lilla inomhustemplet i frukostmatsalen. Frukostbuffén som vi åt 45 min innan loppet startade. Johans mamma Eva och hennes kusin Birgitta skulle vara vår support och de hade värmt upp med att dansa till Dancing Queen och kört yoga på morgonen. Detta skulle bli en bra dag.
Comrades: Jag hade varit på plats i Durban ett par dagar innan starten och mitt i natten blev man uppskrämd för att äta frukost och bussades sedan av fartdårar i minibussar till Pietermaritzburg. Våra dropbags hade packats i kartonger dagen innan och det var mycket oklart var och om vi skulle få dem överhuvudtaget.

Indalsleden: Vi hämtade våra nummerlappar 15 minuter innan starten. Där var Markus som bott i tält under startbanderollen och för några månader sedan vunnit ett lopp i Michigan mitt i vintern som mätte 21 mil och där man behövde springa med alla sina förnödenheter inklusive tält i en pulka släpandes efter, Tommy som tidigare endast hade sprungit som längst 50 km i sitt liv och Per, sonen från bygden som dök upp 5 minuter innan start och tidigare hade vunnit loppet. Sedan var det jag och Johan som skulle ta detta lopp som ett bra och socialt träningspass. Det var ingen trängsel att tala om när de fem deltagarna sprang iväg vid 08:30 med varsitt hemmagjort skinnhalsband för att inte förväxla oss med stafettlöparna som vi skulle blanda oss med senare under dagen.
Comrades: 19000 övertända människor stod beredda i mörkret vid 05:30 samtidigt som staketen började välta och hög musik spelades och en tupp skulle gala som startskott. Det var rent av läskigt att stå i elitledet där vissa började slåss för att få någon meters försprång till guldmedaljerna.

Indalsleden: Vi skulle springa 85 km längs en led där underlaget till största delen var asfalt och grus med undantag för några klippta passager över ängsmark. Planen var ett socialt träningspass men det är oftast sådant man säger, men om man menar det brukar oftast avgöras när man sprungit en bit av sträckan. Vi började rätt fort och alla hängde på. Vi visste att de andra inte var lika rutinerade som oss men man vill inte vara besserwisser gentemot sina medtävlare. Det rullade på i 4:30min/km första två milen vilket kändes väldigt lätt eftersom vi hade en del utförslöpning. Loppet var fortfarande socialt och vi pratade på om det ena och det andra. Mest om långa lopp man kan springa runt om i världen på otillgängliga platser. När vi hade sprungit i fem timmar hade vi en snitthastighet av 4:45min/km. En tävlingshastighet av rang. Men det var inte jobbigt. Backarna att tala om hade vi lagt bakom oss och det var skönt att veta att oavsett om jag skulle sakta ned tempot och springa över femminutersfart skulle det innebära en tid under 7 timmar. Jag gillade den insikten. Drog ned på tempot lite men när det var 10 km kvar började jag plötsligt springa fort igen. Nedåt 4:30/km och jag var pigg. Jag frågade Johan om han ville springa fort. Han frågade mig om jag ville springa fort. Men ingen av oss ville det egentligen då det skulle ta längre tid att återhämta sig efter loppet. Så vi lät det vara. Men vi korsade mållinjen exakt samtidigt på tiden 07:49:40 och med en snitthastighet av 4:49min/km. Detta hade absolut inte varit planen för dagen. Men det var en sådan dag. Fast man ska ändå inte underskatta dessa distanser, och man ska inte underskatta den hjälp vi fick.
Comrades: Banan är 89 kilometer och går på asfalt. Mitt favoritunderlag. Sträckan är procentuellt nedför jämna år och uppför ojämna år. Jag sprang ett nedförslöp 2014. Men det finns några riktigt tuffa och ibland långa stigningar. De branta nedförsbackarna kan också krossa de mest vältränade benen. Det var inget socialt träningspass jag gav mig ut på, och rädslan för att någon skulle tro att jag blev pacad gjorde att jag höll mig på min egen kant. En tjej som inte hade sin dag och inte ville bryta loppet hade det dock väldigt socialt. Hon blev bjuden på öl av åskådarna och hade trots allt en fin upplevelse av dagen.

Indalsleden: Vad var vi då med om längs Indalsleden. Flera spännande saker, och det är dessa som gör att tiden går fortare när man ska vara ute och springa en hel dag. I en trädgård hade någon freakat ur med en rosa färgburk. Möbler, stubbar, staket och annat var målat rosa och bland allt detta fanns det guldfärgade sniglar och färgglada lampor. Oerhört kitschigt. En vägskylt längs banan pekade mot vildmarken. Den undvek vi. Leden går också förbi den Thailändska Paviljongen som byggts till minne av kung Chulalongkorns besök för över hundra år sedan. Dock missade vi den i all grönska. I Järvkvissle passerade vi genom en trollby och i övrigt var det fin natur och stundtals spektakulära vyer över Indalsälven.
Comrades: När vi startade var det mörkt så vi såg ingenting den första timmen, men den efterföljande soluppgången var något extra. Man springer i fin natur och genom byar med fin utsikt från topparna på backarna. Sedan är det alltid spännande att springa i ett nytt land. Sista delarna av loppet längs motorvägen är dock sådär.

Indalsleden: Vi hade en fantastisk support längs Indalsleden. Eva och Birgitta följde oss med bilen under hela loppet och gav oss det vi behövde i form av dryck och energi. De peppade och hejade. När sedan Markus bröt hakade han på och tillförde ännu mer kunskap i supportbilen. Utan dem hade vi inte klarat oss i detta lopp. För arrangörernas vätskestationer bemannandes inte förrän efter lunch. Innan dess hinner man bli törstig, och är man ute och springer långt har man inte energi att själv hälla upp ett glas vatten från en 20-litersdunk. På ett bord var det utlagt en vacker duk och därpå en blombukett i en vas. Tillför kanske mental energi men inte mer än så. Dessutom fanns det inget annat än sportdryck och saft när funktionärerna vaknade till. På de stationer de hade förstått att dryck måste hällas upp i muggarna innan löparna kommer. Någon publik att tala om fanns det inte heller, förutom i de sista växlingspunkterna i stafetten som vi passerade. Men vi hade vår supportbil, och den innehöll många glada tillrop. Under sträckan drack vi vatten, sportdryck och kolsyrat mineralvatten. Jag åt 5 gel, 2 bars, en nötcremé, 3 dextrosol, 3 salttabletter och 4 koffeintabletter. Egentligen rätt lite. Men jag var pigg hela sträckan ända fram till Bergerforsen.
Comrades: Mina dropbags såg jag knappt skymten av. Supporten synkade väldigt dåligt. Arrangörerna hade dock många energistationer men jag var inte så sugen på saltade potatisar. Det jag levde på under loppet var några gel jag hade i sportbehån, och energigodisar man fick i små påsar samt några apelsinklyftor. Godisarna var visserligen goda men innehöll inte tillräckligt med energi. Jag hade några salttabletter men de var för få i värmen. Jag drack både vatten och energidryck fast ändå hände det man vill undvika. Jag gick in i väggen vid 82 km och sedan var resterande loppet ingen lek. I detta lopp hade man ett enormt publikstöd. 500000 hejar längs banan, stundtals genom öronbedövande skrik och 15 miljoner följer enligt uppgift direktsändningen i TV. Tar man med sig en blomma och placerar på en markerad plats efter halva loppet betyder det lycka ända in i mål. Jag hade inte med någon blomma, tog mig i mål, men det var absolut inte njutbart de sista kilometrarna fram till Pietermaritzburg.

Indalsleden: Längs Indalsleden var min vätskebalans perfekt. Jag drack när jag var törstig och behövde inte kissa en enda gång. Normalt sett kommer magen igång när jag har sprungit en halvmara men jag slapp till och med att bajsa i skogen. Man blir dessutom väldigt glad när någon har gått och köpt kallt mineralvatten åt en.
Comrades: Jag kände mig aldrig egentligen törstig men förstod att man bör dricka i gassande sol. Trots detta var jag kissnödig flera gånger. När kroppen fick kramperna från hell med sju kilometer kvar fann jag inte på något annat råd att helt enkelt kissa i farten. Uträttande av nummer två gjordes också i ett buskage under loppets första del. I detta lopp serverades drycken i små plastpåsar, sådana som man kan lägga i frysen och så förvandlas de till isglass.

Indalsleden: När vi gick i mål i Bergerforsen, med stafettlaget Virkesköparna i Medelpad, strax efter oss var jag som sagt väldigt pigg. Sedan kan man ju inte bli annat än glad när ett folkdanslag spelar in en i mål. Jag blev sugen på en hambo och drog med mig Birgitta i dansen. Vi fick sedan varsin påse med renklämma och dryck. I prisutdelningen där Johan och jag kom på delad förstaplats fick man välja ett pris. Jag valde en fin kniv. Sedan åkte vi till Sundsvall och åt mat och firade med en öl. I Gävle tog jag bussen till Hofors. Bussen gick inte längre och jag skulle till Falun. Klockan var 22:00 och jag ställde mig längs landsvägen för att lifta. Efter 20 minuter stannade två trevliga tjejer och en bebis som körde mig ända fram till dörren. Jag planerade att sova men min kropp var uppe i varv som den brukar efter en liknande prestation. Kommer man etta i Indalsleden blir man stor i vissa kretsar. Johan har fått skriva sin första och enda autograf efter målgången i detta lopp.
Comrades: Efter ett varv inne på stadion när jag mer gick än sprang tog jag mig i mål som åtta vilket betydde en medalj i rent guld och en pengabonus. Jag höll presskonferens, spydde i TV och blev sedan buren på bår till dopingkontrollen. Mina kroppsfunktioner kom ändå snabbt tillbaka och på kvällen firade vi med mat och öl på hotellet. Dagen efter var det prisutdelning och frukost där jag fick titta på guldmedaljen i några sekunder. Fast nu har den kommit med posten och ligger i mitt köksfönster bland några få andra priser som jag också värderar högt. Kommer man bland de tio främsta i Comrades kommer man med i hall of fame inom ultravärlden. På flygplatsen i Durban kom det fram en fransman och ville ha min autograf och ett foto på oss två tillsammans.

Som sagt, två lopp, så lika men ändå olika. I Comrades höll jag en hastighet av 4:41min/km och längs Indalsleden 4:49/km. Det ena var ett lopp jag satsat på och det andra ett träningspass. Jag är på sätt och vis lika nöjd över båda dessa prestationer. Efter Comrades var jag sliten i flera dagar. Efter Indalsleden kändes kroppen fräsch direkt. Det har gått ett år mellan loppen. Ett år där jag lärt mig mer om ultralöpning och om hur min kropp fungerar.

Egentligen är den enda skillnaden i energiintag mellan de båda loppen att jag åt en riklig frukost närmare inpå loppet i lördags. Det ska jag fortsätta med. I lördags var jag otroligt avslappnad inför utmaningen och såg det som ett träningspass och en rolig upplevelse. Så brukar jag tänka, och försöka att kombinera loppen med en rolig upplevelse i Sverige eller utomlands. Lägg inte för mycket press på dig själv. Träningen har du redan lagt bakom dig och det finns inget särskilt du kan optimera på den punkten veckan innan. Försök att tävla med inställningen att det ska bli ett roligt lopp. Vad det är för slags dag och om kroppen är med dig märker du under den första timmen. Ta beslut om hastighet och upplägg av loppet utefter det. Sedan, det viktigaste, se till att tillföra energi redan från början. Innan du blir trött. För trött kommer du att bli. Mer eller mindre.

Comrades vs Indalsleden. Vilket väljer du först? Vi ses på startlinjen och ser till att ha riktigt roligt.