maj
Problemet med att samla på länder är att det tar emot att åka till ett man redan har varit i. Typ Sydafrika. Men problem är till för att lösas. Man plockar ett grannland. Efter att ha landat i Durban hyrde således jag och Tommy en bil och drog ut på ett litet äventyr. Vårt mål var Lesotho och där ta oss upp genom Sani pass. För att klara detta behövde man en bil med fyrhjulsdrift vilket inte var jättelätt att hitta, och att ta sig upp med en hybrid var inte uthyraren sugen på. Han var trött på alla som enligt honom lost signal och försvunnit. Verkade som vi verkligen skulle ut på ett äventyr. Vi bestämde oss för en vanlig bil som man kunde köra upp till gränsen, och sedan kunde vi ta oss vidare på annat sätt.
Färden började i motsatt riktning loppet på söndag går. Från Durban upp till Pietermauritzburg på motorvägen, där jag kommer få typ två mil nedför springandes i slutet. Sedan körde vi västerut och tänkte stanna för lunch. Precis innan vi hungrade ihjäl hittade vi en liten shop vid sidan av vägen där vi kunde köpa en mikrovärmd paj, scones och några tomater. Vi var inte så sugna på menyn de gjorde reklam för. En Coca-Cola och en hel brödlimpa. Det var svårt att se vad som fanns att köpa för hela sortimentet inklusive han som jobbade där var innanför ett galler med sällskap av en skällande hund. När vi satt på trappan och åt kom flera av byns original förbi. Åkte vidare och utan någon som helst förvarning övergick asfalten i grus. En grusväg som inte hade skrapats på länge och de bilar vi mötte såg skeptiska ut gällande vårt bilval. Men vi tog det försiktigt över hål, stenar, en bäck och vid sidan av en avbränd skog som fortfarande pyrde. Efter en mil på denna väg som kändes som en evighet var vi framme vid gränskontrollen som låg mitt ute i ingenstans. Vädret var inte sådant man tänker sig i Afrika. Det var kallt nedåt nollan, dimma och regn i luften. Bilen lämnade vi och blev hämtade med en större bil som tog oss uppför serpentinvägarna genom passet. En bil utrustad med en plastförpackning med sköljmedel. Precis som i alla andra bilar vi åkt med eller tittat in i här. Dimman var tät och det började hagla. Plötsligt var vi uppe på 2900 meters höjd och inkvarterade oss i en rund hydda. En väldigt fin hydda av cement med kamin, stor säng och en flaska sherry. Kan inte påstå att jag var jättesugen på att gå ut och springa men vädret klarnade upp lite och det var bra att springa på platån. Hade bara åtta kilometer jogging på schemat men hade inte trott att det skulle mörkna så tidigt. Den sista vägen tillbaka hade solen gått ned och dimman tätnat så jag inte såg handen framför mig. Tur att jag skulle samma väg tillbaka men det var läskigt att höra hundar skälla och folk man inte såg vissla. Skönt då att få en varm dusch och en ljuvlig middag framför brasan inne i huvudbyggnaden. Som även inrymmer Afrikas högst belägna pub. Vi var de enda gästerna denna natt på Sani Mountain Lodge och personalen hade inget annat att göra än att passa upp på oss. Trerättersmiddag, en öl och schysst häng. Såklart till tonerna av Roxette. Sedan lade vi in massor av kol i vår kamin och packade in oss under fem täcken som små sillar. Där under sov vi gott.
Fantastiskt då att solen skiner från en klarblå himmel när man vaknar totalt utsövd efter nästan tio timmars kvalitetssömn. Inte svårt att snöra på sig skorna för att köra intervaller. Vägen på platån var belagd med fin asfalt och inget var jobbigt förutom återhämtningen mellan varje intervall. Svårt att få ned pulsen och flåset på denna höjd. När man sen inte trodde det kunde bli bättre är frukosten av rang. När vi kom in i huvudbyggnaden såg vi först ingen men det berodde på att alla sju därinne i personalen stod tätt grupperade vid kaminen. Det fanns allt man kunde tänka sig att äta, och några skumma saker man inte alls behövde. Drack kaffe i solen och njöt av utsikten som var magisk. Sedan gick vi till gränskontrollen. Det var inte mycket trafik men vi hade tänkt oss att lifta ned. Visade passen och kunde även läsa på ett papper att en kille var efterlyst för mord. Vi visade passen men mannen i luckan kan omöjligt ha sett om vi matchade dem. För vi såg honom inte bakom luckan som bara var öppen med en springa, tonad och full med klistermärken. Vi fotade den efterlysta mördaren så att vi kunde ringa något av de 17 telefonnummer som var angivna ifall vi skulle hitta honom. Ned kom vi med en liten buss som inte var dimensionerad för 18 personer vilket vi var. Ställde oss också tveksamma till om denna buss hade fyrhjulsdrift. Men ned kom vi med fin utsikt och de resterande passagerarna var väldigt inne i en diskussion. Alla lade sig i den högljudda debatten. Nedanför ett stup låg en motor, och det där med att bilar försvinner i Lesotho verkade plötsligt inte bara vara en myt. Ner kom bussen i sakta mak utan incidenter. Vi passkontrollen blev vi hälsade välkomna tillbaka och återigen funderade vi över om det inte tillhörde vanligheterna att man återvände. Fortsatte sedan resan i vår egen hyrbil.
Gjorde en kort paus i Himmeville för att dricka kaffe och kolla in utbudet. I en affär var det mjöl, olja och jeans man kunde köpa. Nästa stopp var i Ixopo för att äta lunch. En spännande småstad där det var full on. Skolungdomar överallt i olika uniformer och en gammal man märkbart påverkad av något som hjulade över gatan i en lång skinnrock. Utanför en affär stod en DJ som fick folk att göra lite sköna moves. Hittade ett hak att äta på, en redig måltid med den inhemska kolhydratkällan som var som en blandning mellan ugali och bulgur. Ägaren ville gärna prata med oss om skolsystemet, Zlatan och andra viktiga saker.
När vi kom till havet tog vi en eftermiddagsjogg på stranden. Himla bra träning att springa i sand. Fortsatte upp på en camping och avslutade med några korta sprint i en backe. Sedan åkte vi mot Durban. Dock hade vi beräknat flygplatsens position fel och det blev mer brått än vi trodde men vi hann dit för att lämna bilen nästan i tid. Där blev vi mötta av en kvinna i gröna kläder. Nedbankkläder. Time to turn green. Time to join the Nedbankteam.
