I torsdags var vi på plats i Durban. Började med att äta middag på hotellet med svenskarna. Anders Szalkai, Jonas Buud, Kajsa Berg, Fritjof Fagerlund och landslagsledaren Peter Fredricsson. Roligt att ses igen, denna gång i Sydafrika. Nu skulle fokusen de närmsta dagarna vara att ta det lugnt och ha det bra innan söndagens utmaning. Koppla ur och vila sig i form vilket vi började med direkt.
Tio timmars kvalitetssömn blev starten. Förvånad att jag kunde sova så länge. Frukosten var bra på hotellet och där träffade vi Nick som är ledare för team Nedbank. Det första han sa var att jag hade blivit av med mitt babyhull sen sist. Samma sak sa hans fru. Sedan var det dags för dags vallning genom nummerlappsexpon och mediakonferensen. Foton vid olika sponsorer och presentation av Nedbanks green dreamteam. Vi fick sitta på stolar i montern flankerade av olika superhjältar och publiken fick ställa frågor. Efter det lotsning förbi en fotoutställning från olika års lopp och toaletterna. Skönt när någon annan tänker åt en. På utställningen fanns två bilder från min målgång förra året. De var inte helt till min fördel. Vi fick lunch på en fin restaurang och sedan var det konferens. En väldigt lång historia där alla team skulle presenteras. Får erkänna att jag tappade tråden rätt snart och smet ut för att hämta snittar. Till slut fick vi åka hem för att äta och sova ännu en lång natt.
På lördagen förväntades vi inte vara någonstans förutom att vi skulle ha fixat klart våra flaskor till langningen innan teammötet klockan 16. Fixade mina så de var klara direkt efter frukosten. Kändes avslappnat att det var klart redan då. Sportdryck var tionde kilometer, varav den i slutet lite starkare blandad. En gel på varje och en bar på varannan och några av flaskorna spetsade med resorb. Dessutom några gel som nödraketer i mitt flipbelt. All set. Sedan gick vi ned till havet. Nej jag vet att man inte ska vara i solen dagen innan ett lopp, men samtidigt ska man göra det som ger dig energi. Jag gillar solen. Hade dessutom varit inne hela förmiddagen. Låg och njöt på sanden, sippade resorb och åt lunch på en strandservering. Hamburgare och pasta med massor av salt. En måltid vi komponerade själva efter att ha övertalat kyparen. Lagmötet. Instruktioner gällande tävlingsdagen. Placering av våra flaskor i olika kylväskor. Supportmötet hade varit kaotiskt. Hur skulle det gå. Skulle någon få sina flaskor. Oklart. En kylväska försvann. Lokaliserades i en bil en mil uppåt motorvägen. Fel bil. Åt middag och sedan kollade vi roliga klipp på YouTube och åt lakrits. Kajsa frågade hur långt det är vi ska åka bil till starten. Tja, borde ju vara runt 89 kilometer.
Även om vi somnade tidigt blir det inte en lång natt när man ska gå upp kvart över två. Mitt i natten. Men det kändes ok. Laddade med bra frukost och vid tre skulle vi åka. Så var det sagt, och tiden skulle vara sharp. Problemet var att inga bussar hade kommit. De lät vänta på sig nästan en halvtimme. Sen blev det brått. De tvingades köra fortare än förarna ville och det ostrukturerade upplägget i karavanen gjorde att en försvann. Vi hade tur och kom till starten i tid men det blev brått. Brått att gå på toaletten, fixa det sista, jogga lite i Pietermaritzburgs City Hall belagd med parkettgolv och utrustad med en gigantisk orgel. En kvart innan start, 05:15, var det time för oss i eliten att ställa oss på startlinjen. Det var en skön känsla. Jag är i mitt livs form och var egentligen rätt avslappnad inför utmaningen. En lokal sång från Sydafrika på stamspråk spelades och de flesta sjöng med, men det var först med Chariots of Fire i högtalarna som jag själv fick gåshud. Nu skulle vi ut och ha kul. När tuppen gal tre gånger var det dags. Starten var inte lika läskig som jag kom ihåg den. Inte lika trång och inte lika mörkt.
Jag lade iväg lite fortare den första kilometern men såg sedan till att närma mig medelhastigheten 4:30/km som var planen för dagen. Jag skulle ta det lugnt uppför och springa igen det på flacken och nedför. Nu finns det i och för sig inget platt i Comrades. Det är liksom bara upp och ned. I dalarna var det kallt. Men skönt. Det ångade om andedräkten men jag hoppades på att värmen skulle hålla sig borta så länge som möjligt. Soluppgången är magisk. Landskapet är bedårande, och redan vid halv sex på morgonen är sträckan fylld av folk som hejar. Detta är stort.
Jag hade ingen aning om min position vilket skulle visa sig bli ett problem under dagen. Men jag skulle köra mitt eget race. Höll jag planen skulle det sannolikt räcka. Men backarna var fler än jag kom ihåg dem. Tuffa backar. Men jag trippade på och använde armarna, och sprang om folk nedför. Hastigheten var dock lite lägre, men jag stressade inte, de sista 30 kilometrarna skulle jag ta igen det. Jag fick mina flaskor och hade inget problem att äta och trycka i mig gel. Bra så långt. Såg fram emot 50 km to go för där skulle Tommy stå vilket han gjorde med min flaska. Några kilometer efter det insåg jag att det gjorde ont i vänster knä. Som ett löparknä. Inte bra. Fick inte hända just då. Det gjorde i synnerhet ont nedför. Blev lite orolig för vad som skulle hända om jag tryckte på så mycket som jag ville. Jag gillar inte uppför, men just i denna stund såg jag fram emot en uppförsbacke. Min teori stämde. Det gjorde inte lika ont uppför. Försökte slappna av i steget och tänka på alla andra saker som inte var dåliga. Resten av benen funkade. Energiintaget funkade. Det hjälpte. Efter någon mil hade jag fokuserat bort smärtan och kunde springa utan att tänka på knät vilket säkert inte skulle bli någon kronisk åkomma. Vid 70 km kvar var man inne i partiet med nedför. Här snackar vi nedför. På riktigt. Kilometer efter kilometer på motorväg. Har du inte kramp innan kommer den som ett brev på posten. I alla fall i någon del av dina ben. Jag visste inte om jag hade något att springa för. Några sa att jag var nummer 13. Andra 8. 10. 12. Väldigt oklart. Förra gången gick jag in i väggen vid 7 km kvar. Med rädsla för det drack jag massor av både sportdryck och vatten. Magen var som en spärrballong. Men jag tog mig framåt. När vi kom in i stan var det ändå tungt. Väldigt tungt. Men att börja gå. Icke. Även om jag sprang sakta skulle jag springa. Sista budet var trettonde plats. Vid två kilometer ropar någon nia. Då fick jag fart på benen men det dröjde inte länge innan en kille skrek att han ljög. Även om loppet inte gick som jag tänkt var det en fin känsla att springa sista varvet inne på stadion. Om inte annat för att jag var klar. Seminöjd korsade jag mållinjen som sextonde kvinna på tiden 07:14:15. La mig på gräset för att få vara för mig själv en stund. Jag skulle ju hit för att göra det bättre och hade varit så himla förberedd. Men det är inget lätt lopp. Allt annat har gått så bra på sistone. Chile. Finspång. Vårruset. Lagmatch 5 km. Antiklimax. Det var väl mest det att man har sett fram emot detta så länge och åkt så långt, och nu är det två år till nästa gång igen. För jag vet att jag kan bättre. Jag vill visa det. Inte bara för andra utan mest för mig själv. Ryckte upp mig mentalt och från gräsmattan. Livet är ändå bra och detta lopp är något speciellt. Ska man bara springa en enda ultra i hela sitt liv ska man springa Comrades. Fantastiska miljöer. Galna människor som hejar längs hela banan. Nedbanks gröna mile vid 25 kilometer kvar med bland annat säckpipeorkester. Byn där tonårskillar fyller en hel läktare iklädda kostym och utrustade med röda ballonger. Alla hejande barn. Och att se höghusen i Durban när man närmar sig. Att komma in på stadion. Nu är det nya utmaningar som väntar och min insats hade inte varit dålig. Vi åkte tillbaka med minibussen. Killen hade glömt var den stod och hittade inte till hotellet. Tur att vi kunde guida. Eller de andra. Jag ville mest kräkas just då. Men det fanns annat att glädja sig åt också. Kajsa Berg, denna superkvinna och fina människa, hon hade kommit trea. Fantastisk insats. Och klättrade vi ut genom fönstret hade vi som en egen terrass på taket där vi chillade i eftermiddagssolen. Min spärrballong tog dock lång tid att tömma. Har nog aldrig varit så dålig i magen. Tur att jag inte var det under själva loppet. På kvällen åt vi middag, drack mousserande vin och hade trevligt. Skålade främst för Kajsa men även för härliga dagar där alla sprungit på bra i loppet och framhöll även Fritjof som sprang över förväntan på en mycket bra tid och slutade på fjortonde plats i det starka startfältet. Det var bara en sak som gjorde mig ledsen. Att lagledaren i Nedbank undrade vad det var för fel på mig, att jag hade haft fel fokus under dessa dagar. Det är inte sant. Alla runt omkring mig vet hur mycket tid jag lagt ned på detta och hur viktigt det har varit för mig. Sen är jag på mitt sätt. Avslappnad. Det kanske i andras ögon uppfattas som ofokus. Men vad är rätt fokus. Man ska ha ett fokus som är bra för en själv. Det är det absolut viktigaste.
Idag när jag vaknade var kroppen stel. Det ska kännas att man har sprungit ett backigt lopp på 89 kilometer. Annars har man inte gjort det ordentligt. Jag har även ont i knät. Det känns typ som ett löparknä. Men vet ni. Det är rätt skönt. Det visar att det där med knäont igår under loppet inte var något jag hittade på. Det var inget hjärnspöke. Jag är glad att jag hade styrkan att tänka bort det igår men glad att det var på riktigt idag. Nu ska jag ändå vila inför nästa utmaning. SM 100 km i Norrköping den 13 juli. Alla kan vara med. Elit som motionär och vi erbjuder även utmaningen 50 km. Kom och spring. Jag ser fram emot att ses. Till dess. Nu går jag ned på stranden. Idag får jag vara där hur mycket jag vill och sen ska jag åka hem och cykla racercykel. Mycket jobb i Linköping i veckan. Transportträning är den bästa träningen. På den vägen kommer jag susa fram.