maj
Känslan när man sitter på flygbussen. Man är på väg till ett nytt äventyr. Morgonen är tidig. Frukosten är förberedd sedan dagen innan. Man öppnar sin morgontidning och börjar läsa. Ögat fastnar på en rubrik. Rubriken rör just ditt resmål. Detta hände mig igår. Rubriken i Norrköpings tidningar handlade om facit efter en blodig strid. Detta hände dagen innan. En blodig strid i Makedonien. Jag skulle till Makedonien. 8 poliser och 14 motståndare dödade, 37 poliser skadade och 20-30 motståndare tagna till fånga. Men jag behövde ju inte åka till just den staden. Faktumet oroade mig inte särskilt. Dock kände jag med människorna där nere. Människor som levt med konflikter under långa tider. Sådant som är svårt för oss i trygga Sverige att förstå. Två dygns landssorg var utlyst.
Jag har kommit att gilla Balkan. Efter mindre än två veckor är jag nu tillbaka. Vid lunch landade jag i Makedoniens huvudstad Skopje. Jag hade ingen plan. Mer än att undvika eldstrid. Det skulle ta en timme innan bussen in till stan gick och som vanligt var taxichaufförerna väldigt på. En man skulle till Pristina, huvudstaden i Kosovo. Varför inte. Jag delade taxi med honom dit. Här i regionen är länderna inte stora. Makedonien är ungefär lika stort som Dalarna, och Kosovo ännu mindre. I bilen fick jag reda på vilka som hatar vem på Balkan av mannen som bott i Nyköping sedan 1992 och hela tiden glömde bort sig och försökte prata svenska med taxichauffören. Han såg ut som ett frågetecken innan jag påminde om att vi inte var i Sverige. När jag blev avsläppt på torget i Pristina kom folk fram som flugor dras till en sockerbit. Alla ville hjälpa till. Jag blev visad till ett hostel med trevliga rum och trevlig personal. Personal vilken som vanligt inte kunde förstå meningen med att vilja gå ut och springa. Dessutom långt. Jag snörade på mig skorna, valde en gata och kryssade mig på måfå framåt. Jag tog mig genom en liten park och genom branta gator uppåt. Här är ingenting platt. Det tog inte lång tid innan folk hade kor i trädgården och gatan hade blivit grusväg. Tomter och hus låg vid grönskande kullar, bara en kvarts jogging från stan. Jag sprang förbi en vacker moské och försökte hitta till den högsta punkten för lite utsikt. Husen verkade övergivna och i ett ogästvänligt taggtrådsstängsel hittade jag ett hål att krypa igenom. Det gav dålig utdelning. Bara några skrotiga bilar och torftig utsikt. Sprang tillbaka och hittade en brant backe vid ett hus. Gick uppför den med sjumilakliv för att träna benstyrka. Nionde gången började någon skrika från balkongen. Kanske vem som helst skulle ha gjort om någon går upp och ned för din garageinfart upprepade gånger. På vägen tillbaka hittade jag ännu en park och där stannade jag för lite corestyrka. Placerade mig en bit bort från barnen men insåg snart att de flyttat sig närmre och att en liten kille står och sparkar sin boll på mig med flit. När jag var tillbaka hade jag varit borta i 90 min och fått en väldigt varierad runda. Tog en snabb dusch och kollade in gamla stan med en popcornstrut i handen. De säljer popcorn överallt. På torget hade en folkmassa samlats. Bokstavligen hela stan var ute. När jag gick närmre såg jag massor av fina par i kostym och klänningar. De såg ut som filmstjärnor. Det visade sig vara den årliga balen för elever på highschool och via den röda mattan gick de in i på Grand Hotel i fotoblixtarnas sken. Jag letade upp en lokal restaurang. Där fick jag inte äta ensam. Åt min middag och fick delar av den komplicerade historien här på Balkan serverad vilket intresserar mig. Gick sedan hem och sov tidigt.
Klockan sex ringde klockan och jag gav mig iväg söderut. Jag hade tänkt leta mig fram på mindre vägar mot mitt mål men eftersom jag blivit varnad för hundar valde jag motorvägen den första biten. Jag sprang till klostret i Gracanica. Det byggdes 1321 och vaktades av svenska styrkor under kriget. Numera var det lugnt och det enda som hördes och rörde på sig i parken var en nunna som gick runt klostret och bankade på en träplanka. Ingvar som gjort FN-tjänst i området hade berättat för mig att de sålde Slivovic, lokalt plommonbrännvin, från en bil bakom klostret. Men jag kanske var där lite tidigt på morgonen för någon sådan verksamhet såg jag inte. Det var inte bara klostret svenskarna hade vaktat utan även en del serber som bodde i området och inte var så populära bland Kosovoalbanerna. Jag sprang hem och hade fått ihop 2 timmars löpning. Åt frukost och tog mig sedan tillbaka med buss till Skopje för att åka vidare mot bergen. Mot staden Tetovo.
I Tetovo vallades det får mitt inne stan. Fåraherdarna såg dock mer ut som hiphoppare än lantisar. Trots bergen i fjärran valde jag att åka vidare med bussen och klev istället av i Gostivar. I den lilla småstaden satte jag mig på en restaurang och åt en nationalrätt bestående av kokta bönor. Folket vid bordet bredvid erbjöd mig att bo hos dem men jag skulle vidare. Men först solade, läste jag bok och chillade några timmar på en bänk. När jag skulle köpa lite frukt fick jag inte betala. Det säger en del om gästfriheten här. Ut ur staden stannade jag en minibuss som tog mig en bit i den riktning jag skulle. Sen gick jag över en damm och hittade lift med en man som berättade sitt livs historia väldigt snabbt och detaljerat på tyska innan vi efter några kilometer var framme i Mavrovo. En skidort där säsongen var förbi. Det innebar att ingen annan var där men jag hittade ett öppet hotell där jag blev den enda gästen. Där sitter jag nu i en soffa och äter medan några i lokalbefolkningen tittar på Champions league och bjuder mig på något slags pizzabröd. Snart är det dags att sova. Imorgon ska jag käka en slalombacke till frukost.
