I onsdags hade jag planerat att ta mig uppför en slalompist för att njuta av utsikten innan frukost. Innan jag nått backens fot hade jag ett koppel av åtta hundar kring mina ben. En liten ettrig sak bet hål på mina tights och satte tänderna i mina vader. Så nu får jag väl rabies. Vände tillbaka för frukost istället. Hunden som tillhörde hotellet fick spelet när jag kom släpandes med mitt entourage av byrackor. Herrelösa hundar är ett problem i Makedonien och omdebatterat. Försök med att lägga ut giftig hundmat har gjorts.
Uppe vid stora vägen liftade jag till klostret Sveti Jovan Bigorski byggt år 1020. Jag åkte med två handelsresande i frysta kycklingdelar. Det betydde att vi gjorde ett stopp i en by på vägen. När de gick runt i affärerna för att se om de ville beställa kycklingklubbor gick jag runt i byn till befolkningens förtjusning. Väldigt många pratar tyska eftersom att de varit i Tyskland och jobbat. Blev avsläppt och gick den branta serpentinvägen upp till klostret med spektakulär utsikt över de snöklädda topparna mitt emot. Nere vid vägen igen hittade jag snabbt lift. Jag skulle till ORCHID men mannen kunde åtminstone ta mig en bit på vägen. När han helt plötsligt också skulle till ORCHID hoppade jag dock av. Det brukar vara ett tecken på att man kan få en följeslagare hela dagen som är svår att bli av med på ett vänligt sätt. Fortsatte färden med två rätt unga killar. I Struga skulle de in på någon slags bilbesiktning och få klartecken för och betala en summa för att få tona rutorna på bilen. När det visade sig att de även skulle tona rutorna på plats gick jag ut till vägen för att hitta en ny lift. En ekonom tog mig med vidare och under åkturen diskuterade vi hans sons skolgång i en turkisk privatskola.
Framme i Ohrid som är en turistort vid en sjö som fylls upp av underjordiskt glaciärvatten hade jag tänkt hyra en cykel. Eftersom jag föredrar att resa offseason för att undvika turister betyder det att mycket är stängt. Vilket också cykeluthyrningen var. Men det tog inte lång tid innan en gubbe lånade ut en gammal damcykel åt mig för några euro under eftermiddagen. Jag åkte på den alldeles för lilla cykeln längs sjön och upp i byn Elsani som klättrade längs bergssidan. Rejält svettig insåg jag att det inte fanns något särskilt att se däruppe förutom att jag lyckades hitta någon som hade en cykelpump. Rullade ned och lade mig vid stranden för att äta matsäck och läsa bok. Innan jag lämnade tillbaka cykeln cyklade jag genom den medeltida gamla staden på kullerstenen och gjorde ett besök i borgen uppe på höjden.
Från Ohrid fick jag lift av en norrman. En kille som var född i Oslo men var hemma i Makedonien för att hälsa på sina föräldrar som flyttat hem på ålderns höst. Han bodde i ett område som är väldigt gynnsamt för att odla äpplen. Alla sysslar med odling eller produktion av äppelprodukter. Dessutom har stora delar av byns befolkning bott i Malmö och städer i Norge. Därför är sannolikheten hög att man hör skandinaviska på gatorna. Killen gjorde en snygg parkering mitt i en korsning för att gå in i en affär och betala kött som hans mamma hade beställt. Jag skulle vidare men det visade sig att han skulle besöka sin syster i Bitola dit jag planerade att åka. Han behövde dock åka förbi sina föräldrar först. Det började bli kväll och jag ville hinna med träningen. Han kom med den goda idén att jag kunde springa mot Bitola, lämna packningen i bilen och bli upplockad längs vägen. Planen var lite snabbdistans och efter 5 km i 4:30-tempo var han redan ifatt. Han trodde inte jag kunde springa så fort och misstänkte att jag hade sprungit fel. I baksätet satt även hans föräldrar. Detta innebar att när jag hade hittat ett hotel i staden gav jag mig ut på ytterligare 5 km i samma tempo. En förtjusande stad med en mysig gågata och fin park där många var ute och flanerade. Problemet blev återigen hyra av cykel. Dagen efter ville jag nämligen ut på ett pass där jag kunde ta mig långt ut på landet. Servitörerna på en restaurang gav sig in helhjärtat i projektet. Till slut hade de hittat en man på gatan som var villig att gratis låna mig sin jättefina Specialized MTB. Jag bar upp den på mitt hotellrum och lovade att lämna tillbaka den på restaurangen dagen efter. Jag berättade att jag skulle dra iväg vid halv sju och kunde han fixa ytterligare en bra cykel skulle han hänga på för att visa mig en bra tur. Jag satte mig några timmar på balkongen och jobbade lite medan jag hörde det sköna sorlet nere på gatan.
Vid 06:30 stod mannen glad i hågen nere på gatan med en Giant MTB. Jag hade berättat för honom att jag ville cykla för att få träning och inte enbart någon njutarrunda. Som vanligt blir man som tjej underskattad och jag visste redan på förhand att jag skulle få vänta på honom. Det blev en bra klättring på en timme upp till en bergsplatå i bergsområdet där Pelister med sina 2601 meter är den högsta toppen. Väl uppe blev det någon timme cykling med fantastiskt utsikt ned över staden, genom en sovande by och ett fynd i form av en sköldpadda. Nedför gick det fort och när vi kom tillbaka med cyklarna stannade vi till hemma hos honom och hans mamma. Mamman som såklart hette Svetlana och ville bjuda mig på både det ena och andra. Jag var inte sugen på godis och glass men blev glad över lite nötter och frukt. Det är alltid roligt att få komma hem till folk och hemmet var kitschigt inrett med mycket plastblommor, foton på familjemedlemmar och kristna ikoner. Jag fick även en frappe som vispades till med en elvisp som såg ut att vara ett hemmabygge. Så var säkert också fallet eftersom min cykelkompis visade mig en riktig ugn han hade tillverkat själv i garaget. När jag gick till hotellet för att duscha och checka ut skickade mamman med mig ännu mer nötter och frukt.
Sedan var jag ute på vägen igen. Jag fick lift av en man med massor av äpplen i bilen. Han pratade ingen engelska men skulle precis som jag till Skopje dit det enligt uppgift skulle vara cirka två timmars färdväg. Landskapet var fortsatt grönt och fint kuperat och i fjärran såg vi snöklädda toppar som låg i Grekland. I bilen hade han inte bara äpplen. Det visade sig att vi skulle stanna i småstäder på vägen och leverera barnböcker till de lokala bokhandlarna. En trevlig uppgift då jag fick åka in och se flera ställen på vägen, och kunde hjälpa till att bära in kartongerna. Vid halv tre var jag framme i Skopje och lade mig i solen på gräset i en park. En kvinna kom fram och sa att det var en dålig idé för det fanns några slags djur i gräset och hade man otur kunde man behöva åka till sjukhuset. Lade mig istället på en bänk. Temperaturen denna dag hade gått upp avsevärt, mot 30 grader, och jag var glad att det inte var juli och totalt överhettat. Letade reda på ett hotell och sprang ut på ett träningspass vid floden Vadar. Fantastiska träningsmöjligheter för en löpare visade det sig. Man kunde välja mellan gräs, grus, asfalt och plattbeläggningen längs floden och på en del ställen fanns det vattenkranar att dricka ur. Jag bestämde mig för att springa intervaller igen. Det blev 1000m + 1000m + 2000m och samma upplägg på vägen tillbaka. Det var kämpigt, i synnerhet i motvinden under första halvan, men jag lyckades hålla mig runt fyrtempo. Sedan hade jag lite brått för jag skulle på Rotarymöte hos en lokal klubb jag hade hittat i min app i telefonen. Duschade snabbt och lånade en cykel från hotellet. Med telefonens GPS i handen cyklade jag snabbt kilometrarna till TCC Grand Hotell där mötet var och kom precis i tid. Klubben var engelsktalande och först pratade de om sina projekt och praktiska saker de behövde avhandla. Sedan fick jag presentera mig, min klubb och vilka projekt vi stödjer. Faktum är att jag även kunde bidra med lite ny input gällande deras eget upplägg och problem de stött på vilket var roligt. Efter det gick vi ned i restaurangen, tog något att dricka och umgicks en stund. Alla var väldigt trevliga och jag fick flera nya kontakter. När jag cyklade tillbaka började det bli mörkt och jag tog en runda förbi Alexander den Store som fanns gestaltad både som bebis, barn, vuxen och ibland i sällskap av sina föräldrar. Kvällen blev tidig eftersom klockan skulle ringa 02:45. Men först gjorde jag styrkeövningar på golvet i en kvart. Något som jag fått bra rutin på och varit noga med att göra varje dag hela veckan.
Nu sitter jag på flyget hem. Knappa fyra dygn har gått väldigt fort. Men samtidigt har jag varit med om så mycket att det känns som en väldigt lång resa. Reser man på detta sätt och utan plan får man vara med om så otroligt mycket. Jag är väldigt tacksam över att ha träffat dessa människor och den hjälp jag fått längs vägen. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag haft möjligheten att få springa runt i deras länder och fått njuta av den fina naturen och kulturen. När man är öppen och tar chanser som ges får man vara med om många spännande händelser. Många är egentligen väldigt vardagliga. Men det är vardagen jag vill lära känna i de länder jag besöker, och deras vardag blir exotisk för mig. Jag är glad att jag har möjlighet att leva mitt löparäventyr fullt ut. Återigen har jag fått bevisat att man kan springa sina mil överallt i världen. Kosovo och Makedonien, tack för allt detta. Frågan jag ställer mig till sist är hur många favoritländer man kan ha. Listan börjar bli lång.