Ultravasan 90. Så var det dags igen. Den klassiska sträckan mellan Sälen och Mora. Ett gillalopp. Något jag tränat för länge. Lagt ned oerhört mycket tid på. Tid med Klara rullandes med i vagnen. Logistiskt pussel för att få till egna pass. Kört långpass delvis med vagn och delvis ensam med överlämning till pappan i mitten av passet. Alltid trött. Det är krävande med en ettåring. Kanske inte mer än jag hade trott. Men tillräckligt. Tiden har funnits till träning mycket tack vare Björns support. Men var det värt det. Jag är inte helt säker. Inte så som det har känts denna sommar. Ultraträning. Eget företag. Tre lopp att rodda med. Att få tid till återhämtning. Nej tyvärr. Den uteblev.
Nu låter detta väldigt sorgligt. Dramatiskt. Varför håller hon på som hon gör. Dessutom 44 år gammal. Men löpningen har också varit en källa till energi för att orka allt det andra. Så är löpningen för mig. Har dessutom fått springa i mitt barndoms Västerbotten. På Öland. I Småland. På ställen i Östergötland där jag inte varit tidigare. Och en himla massa på hemmaplan. Det är inte synd om mig. Detta är självvalt. Jag har valt att lägga tid på det jag gillar.
Ultravasan skulle vara belöningen för allt slit. Så är det med tävlingar. Klart det kan kännas jobbigt att stå på startlinjen men all träning är gjord. Leveransen kvar. Belöningen för allt slit. Särskilt efteråt i målgång. Du har sett fram emot och längtat efter detta. Investerat massor av tid, både fysiskt och mentalt.
En del av min belöning var att få åka med familjen till Mora. Jag gillar det stället. Bo på hotell. Känna in stämningen. Hämta nummerlapp. Sitta och äta på gågatan. Hälsa på andra löpare. Fika på Zorngården. Hänga med vänner. Softa.
Skönt att komma dit redan på torsdagen. Vara med på frukostjoggen fredagsmorgonen. Tror jag sprungit loppet tre gånger innan och gillat det lika mycket varje gång. Visst är det en tidig morgon när frukosten öppnar 02:00. Men när Vasaloppets hymn spelas i starten 05:00 och man springer ut genom portalen och upp mot skogen då är det gåshud big time. Har alltid känt mig avslappnad då. Kanske är det för att skogen inte är min arena. Jag vet inte. Men jag hade förberett mig. Tränat ultrahårt och långt. Dessutom gjort personbästa på trailspåret hemma i Norrköping.
Någonstans i bakhuvudet fanns ändå en skavande känsla. En röst som viskade. Som kunde bli ett aber om jag skulle få det tufft. En röst som påminde mig om att jag inte har vilat något särskilt sedan Klara föddes. Inte heller under graviditeten. Allt i resultatväg skulle vara gott nog sa det lilla illbattingen på mina axlar. Men jag valde att inte lyssna. För jag var sugen på att springa mitt favoritlopp.
Jag gav mig i väg tillsammans med en ganska samlad trupp uppför asfaltsvägen som blev grus och sedan stig efter en mil och passering genom Smågan. Alla oavsett deltagande i detta lopp på skidor, med cykel eller springandes vet hur kontrollerna ligger. Man har sett det på TV sedan barnsben oavsett sportigt intresse. Första delen av loppet innehåller en del skog, stigar och spänger. Regnet natten innan, läs blixtar, dunder och ösregn gjorde att jag inte vågade välja annat än trailskor. Men på morgonen hade det slutat regna. Och visst var det väl bra att jag hade grepp i sulorna för jag var inte lika sölig första 30 kilometrarna som jag brukar. Men vätan gjorde mina fötter svullna. Det gjorde rätt ont. Fast byta skor i Evertsberg när jag låg sjua. Kanske skulle ha tappat ännu mer. Det borde jag dock ha gjort. Blev inte direkt bättre ju längre tiden gick. Bara att bita ihop. Energinivån var god hela loppet. Med facit i hand har jag egentligen två tankar. Det onda i fötterna gjorde att jag bara hade tankarna där nere och då rullade resten på. Den andra tanken var undran om vad som hade hänt om jag hade lagt tid på att byta skor. Vet inte vilket som hade varit bäst. Whatever. Jag sprang om en tjej och låg sexa sen. Jippi. Fast lyckan var kort då jag blev omkutad igen. Vid Eldris och 9 lättlöpta kilometer kvar visste jag inte hur nära hon låg. Jag sprang på. Hade energi. Fötterna gjorde ont. I mål på 8:16 som sjua. Min sämsta placering och tid. Fast jag var ändå inte helt missnöjd. Jag hade redan hunnit springa och fundera ut en plan. Den där viskande rösten hade jag lyssnat på under loppet. Hunnit tänka en del. Någon hade här kanske önskat en längre racereport. Kanske undrar hur det var på de andra kontrollerna under de nio milen denna dag. Men för mig är det viktiga vad som bestämdes där under min dag i spåret. Rapporter har jag bjudit på i bloggen tre gånger tidigare.
Följande har nu blivit befäst. Jag vill inte ha något att tävla mot innan nästa år. Jag vill börja få känna mig återhämtad. Jag vill ha tid för mina uppdrag i företaget. Framför allt vill jag ha tid för Klara. Klart jag kommer springa men bara lustfyllt. Visst kommer jag springa lopp, men utan formtoppning innan. Denna sommar har jag känt mig nära att gå in i väggen. Så ska det inte kännas under en sommar. Jag ska fokusera lite mer på styrka, det är jag sugen på. Springa lite mer på stig, är ju himla trevlig ändå. Jag ska visa Klara världen genom att springa runt med henne i löparvagnen ibland. Jag ska springa fort på Tjalves träningar när jag är där. Jag ska göra något löparäventyr. Sen 2023 då startar jag om.
Det börjar med träningslägret i Marrakech och där halv- eller helmara. Kanske med Klara i vagnen. Jag får se. Sedan vill jag springa något etapplopp under flera dagar om det passar in i familjeplaneringen. Det är något jag sett fram emot länge, vet att jag är bra på och är ett lustfyllt mål. Om inte annat någon mara eller ultramara som verkar rolig. Sedan kommer jag vara sugen på revansch. Sugen på revansch i mitt favoritlopp. Jag har mer att ge i Mora. Så får det bli. Jag ska ta en liten ultrapaus. Frågor på det.
Vill du träna med mig i Marrakech i månadsskiftet jan/feb? Åka till Berlin och springa halvmara helgen 2 april?
www.loparaventyret.se/resor
…och kanske ses på startlinjen i mitt nystartade lopp i Skärblacka 14 sept?
www.skarblackaloppet.se
