aug
Då var det till slut dags för min revansch. I april var det så nära, men stressfrakturen satte som bekant punkt för ett EM i Frankrike. Enligt expertisen skulle jag heller inte räkna med någon start i SM. Så fel de lyckligtvis fick. Detta inlägg kommer handla mycket om löpning. Men eftersom detta är en slags löparblogg så gissar jag på att det är som det borde vara.
I lördags tog jag tåget upp till Stockholm för en ultrahelg som började med Linda på Fotografiska museet. Efter att ha sett mycket naket, LP-skivor som brann och upplevt slummen i Indien gick vi till Medborgarplatsen. Där var det fullt håll igång då det var startplatsen för pridefestivalen. Vi tittade på folklivet och åt gyros. Tittade och blev arga på de idioter som stal vattenflaskor från funktionärerna och hällde ut vattnet i en brunn för att komma över panten. För att spara på benen inför tävlingen blev det tunnelbana till den överhettade Humlegården. Det var inte svalt denna den varmaste dagen på sommaren.
Ladda ladda ladda. Klart man var sugen på att gå all in och följa med ut på kvällens fest. Men nej. Jag skulle istället gå och lägga mig klockan nio för att orka springa en arbetsdag.
Tåget var färgsprakande och man blev glad av feststämningen. Satte mig ändå ned ett slag på trottoarkanten. Medan jag tar ett kort på mina fötter som skulle få jobba dagen efter åker plötsligt Babsan in i bild på en motorcykel.
Hämtade sedan min nummerlapp på Löplabbet och gick för att äta mer mat. Jag beställde lite extra pasta till min portion och fick in en gigantisk måltid. Tryckte i mig alltihop till servitrisens förvåning. Hon trodde inte att någon kunde äta så mycket. När jag berättade varför trodde hon inte heller att det var möjligt att springa 100 km. Gick till mitt hotell där jag hade blivit inkvarterad med en annan löpare, Kerstin Rosenqvist som jag tidigare endast träffat några minuter på startlinjen i Finspång förra året. Nu blev det tillfälle att lära känna henne bättre även om detta inte var en kväll man är supersocial. Men lyckades vara lite trevlig tror jag och efter lite fixande var det dags för tidig sänggång.
Min klocka ringde kvart över fem. Åt frukost bestående av en macka, lite risgröt, ett ägg, några jordbubbar och juice. Gick sen och lade mig igen. Vid kvart över sex ringde Kerstins klocka men jag sov vidare till tio i sju. Vid sju åkte vi buss med bland annat Rune Larsson, denna gigant inom ultralöpningen, som skulle vara loppets expertkommentator. Starten för elitlöparna gick vid halv nio på Gärdet, men när vi kom dit hade de som startat vid sju redan lagt sitt första varv bakom sig. En skön känsla att inte ha någon stress och inte behöva tänka på uppvärmning. Känns lite onödigt på dessa distanser. Hade inte med mig så mycket egna grejer då det fanns en hel buffé av energi och drycker på stationer längs banan. Godis, munkar, bullar, mackor, korv, gurka, chips, russin, energikakor, dextrosol, kaffe, sportdryck, vatten, proteindryck, banan, ja allt man kan önska sig. I min låda fanns några plastpåsar med risgrynsgröt, lite gel, några koffeintabletter och rödbetsjuice. När det var tio minuter kvar knöt jag skorna och gick på bajamajan. Molnen började sakta försvinna. Det skulle bli en varm dag.
Första varvet var 4,8 kilometer och gick precis som de andra via Djurgården tillbaka till Gärdet. De bästa tjejerna gick ut hårt och jag tog rygg på dem det första varvet. Försökte dock lyssna på en inre röst som sa att jag skulle köra mitt eget race. Kanske skulle de bli trötta och jag då ha krafter kvar. Den andra rösten sa att jag skulle köra på, för det kändes så lätt. Efter det första varvet började loppet på riktigt. Tolv varv på vardera 7937 meter. Tolv varv. Shit.
Det jag har lärt mig när man springer långt är att börja fylla på energi direkt. När man känner behovet och börjar bli energilös är det redan försent. Jag bestämde mig för att ta någonting vid varje station samt att alltid dricka något. Eftersom jag tycker det är svårt att äta söta saker ju längre tiden går började jag med bitar av energikaka. Andra varvet gick också fort. Likaså det tredje. Snitthastigheten låg på 4:33 min/km. Oj. Så snabbt hade jag inte räknat med att springa och visste inte om jag skulle klara det. Kajsa och Sophia var utom synhåll, men jag hade en norska och Petra i närheten. Norskan verkade stark men jag brydde mig inte så mycket om henne då hon inte deltog i SM. Petra hade tränat otroligt bra den senaste tiden, men då hon inte sprungit 100 km innan visste jag inte om hon skulle fixa detta tempo hela vägen. En tävling då man springer långt handlar mycket om mental styrka. Det är lätt att tro att alla andra säkert är starkare. Det fanns ett parti på rundan som gick genom ett skuggigt och lättsprunget skogsparti. Det fick bära eller brista, jag gick ut ännu hårdare och sprang nedåt fyraminuterstempo delar av det fjärde varvet. Sprang om Petra, fortsatte springa fort, och slog sedan av lite på tempot. Lyckades även springa om norskan som varit på toaletten. Skönt. Då låg jag trea. Kände själv att det var dags för toaletten. Det blev en racerbajs på några sekunder och sen var jag igång igen.
När man springer tolv varv på en bana vet man snart var varje sten ligger och hur varje sväng går. Man vet också var man har folk som står och hejar och andra små saker att se fram emot. Detta bidrar till att man tar sig framåt, så häng med på ett varv.
Som jag redan nämnt försvann molnen lagom till tävlingens början. Men som tur var hade träden och skogspartierna den goda smaken att ha placerat sig lämpligt längs banan. Vid varvningen fanns det dock inga träd utan det var som att springa i en gryta de första par hundra metrarna. Sedan svängde man höger och vidare på cykelvägen. Strax blev det en tvär vänstersväng där en entusiastisk gubbe vinkade fram mig lika glatt under alla varv. Där blev det nedför till skylten 7 km. Skyltarna indikerade hur långt det var kvar till nästa varvning. Snart kom ett bord där jag alltid tog två vattenmuggar. Drack en och hällde en över huvudet. Denna procedur var klar lagom till högersvängen in i skogen där det även fanns lite musik. Nu följde två sköna kilometrar på platt skogsväg. Där försökte jag alltid springa lite fortare för att väga upp de lite tuffare partierna. Man sprang över en båtiläggningsplats och sedan kom man till en energistation vid skylten 5 km. Där lyckades jag i min hast flera gånger välta alla muggar med dricka. Fanns även en dusch att springa igenom. Efter några krökar kom man ut på en väg längs vattnet där man sprang en kilometer fram till en bro där det var mycket publik och musik som var så pass hög att man till och med kunde höra den och bli lite pepp.
Efter bron var det kul. Här stod flera jag känner och hejade. Jag såg alltid ut som en blöt katt då det även här blev en mugg dricka och en över huvudet. Jag var faktiskt glad under hela loppet och kunde le. Det är ju liksom kul att springa.
Efter detta följde två kilometer på grusig promenadväg längs vattnet på Djurgården vilken avslutades med den enda backen att tala om på hela rundan. Nedanför fanns lite musik men tyvärr strömsatt av ett alldeles för dåligt laddad batteri så man hörde den knappt. Efter några hundra meter nedför på asfalt fanns det ytterligare en energistation och en dusch som det var bra tryck i. Där unnade jag mig några sekunder varje gång. Efter detta och med 2 km kvar kom ett roligt stycke med mycket folk även om de ibland var i vägen. Folk satt på café eller söndagsflanerade. På en bänk satt några pensionärer som varje gång hävdade att jag låg trea. Fattade inte först vad de menade innan jag insåg att mitt startnummer var tre. Hade inte tid att stanna och förklara hur det fungerar. Det är liksom inte så att man byter startnummer med folk man springer om. I så fall skulle jag inte haft tid med annat för en av de bästa sakerna var att jag sprang om folk. Hela tiden. Vissa hann jag varva flera gånger. En skön känsla. Precis vid Djurgårdsbron stod Robin och hade koll på min placering. Han visste hur långt efter jag låg tjejerna framför och hur tätt i ryggen jag hade de andra. Guld värt. Efter bron var det en kilometer kvar till varvning och flera random personer som hejade duktigt. Dessutom fick jag se skymten av en av mina stalkers när jag susade förbi. Under träden där det började gå svagt uppför stod en entusiastisk Maria, och under ett varv Stefan som gav mig en piggelin. Den räckte ända till varvningen där det fanns massor av folk, min låda och en energistation. Sedan var det bara att ge sig ut på nästa varv.
Hur klarar man mentalt av att springa i dryga åtta timmar. Jag vet inte riktigt. Dels hjälpte det till att känna till varvet efter hand. Man såg fram emot banans highlights. Sedan kan man tänka på vad man ska äta vid nästa energistation. Man kan drömma om roliga platser man vill resa till. Man kan tänka på hur man ska fira när man är klar. Man kan även dela in loppet i enheter. Efter en mil har man gjort en tiondel, efter två mil en femtedel och sen rasar det snabbt nedåt. Men fasen, jag tycker egentligen inte att det är så svårt att motivera sig. Löpning är ju faktiskt kul.
Så vad hände sen. Var tog Sophia vägen. Efter sex mil ser jag plötsligt hennes ryggtavla och inser att den snabbt kommer närmre och närmre. Springer om henne. Får efter loppet reda på att hon hade fått problem hjärtat. Vet att hon är en grym löpare och hoppas inte det ska hända igen. Men just i den stunden var det såklart skönt att helt plötsligt ligga tvåa. Men Kajsa var fortfarande långt före. Jag är så imponerad över vilket tempo den tjejen kan hålla. Jag hade ingen svacka under loppet men ibland kan man känna att man inte är sugen på något trots att man vet att det kommer skita sig om man inte äter. Då kan man borsta tänderna, vilket jag gjorde och plötsligt är den äckliga hinnan av socker borta och man känner sig som en ny människa i munnen. Grabbade min tandborste efter halva loppet, borstade i farten, och sprang med den i handen varvet runt. Det var väldigt kul att höra folks förvånade kommentarer när de såg tandborsten i min hand. Jag provade även rödbetsjuicen igen, både innan loppet och under. Den röda drycken hamnade inte bara i munnen och liknade blod när den hamnade på ben och armar.
Plötsligt händer det. Jag var inne på sista varvet och visste att jag låg 17 minuter framför Petra. Var otroligt skönt att veta att om ingen höll fast mig skulle detta bli en walk in the park. Men eftersom det kändes bra att springa fortsatte jag med det, såklart med ett leende på läpparna. Det var ändå så skönt att varje välbekant krök var den sista. Sen var det slut efter 8 timmar 8 minuter och 45 sekunder. Gick till massagen och tvingade sedan i mig lite gulasch.
Det var soligt, jag hade tagit ett SM-silver och livet kändes väldigt bra. Förstår inte hur Kajsa kan springa så snabbt under så lång tid, hon är grym den tjejen. Trots att Petra fick spy och uppsöka bajamaja flera gånger fixade hon ett brons och en riktigt bra tid, imponerande.
Tog bussen till hotellet där vi öppnade den första skumpan och drack i tandborstmuggar. Fortsatte sedan till en bar där vi beställde fina drinkar och firade silvret och min födelsedag som skulle komma. Vilken dag. Vilken helg. Så himla kul.
På natten kunde jag inte sova en blund. I huvudet var jag fortfarande ute och sprang på det där varvet. Tårna som intagit formen av svullna blåsor bultade av smärta. Hade ingen nål att sticka hål på dem med. När klockan ringde var jag veteran, alltså 35 år fyllda och skulle börja mitt firande med en hotellfrukost. Tyvärr var jag inte hungrig. Typiskt. Gick till tågstationen och hade hoppats på en slummer under resan hem. Dömt att misslyckats när en kille spelade candy crush och vägrade stänga av ljudet trots att jag bad honom. Handlade på vägen hem och lagade sedan mat och bakade. På eftermiddagen ramlade syskonen in med kidsen. Ett glatt kaos med fika, presenter, skumpa och barn överallt. Grupperade sedan om för tjejfest. Jag firar inte alltid min födelsedag så stort men i år var det roligt att få dricka skumpa och få fira silvret vilket vi gjorde på bästa sätt. Silvret var den absolut bästa födelsedagspresenten jag skulle ha kunnat önska mig. Sedan att få fira den med nära och kära gjorde det hela ännu bättre. Nu hade jag blivit en gammal veteran. Nog kändes det kanske lite så i kroppen just den dagen. Men i övrigt känner jag mig inte ens lite gammal. Så det så.
