Nytt år och nya mål. Detta kan stressa många. Jag är rätt avslappnad kring mina. Inte ens särskilt bekymrad över att min lapp med 7:45 på den dörr jag går ut genom varje dag sitter kvar. Faktum är att den suttit där flera år. Till och med klarat sig genom en lägenhetsrenovering. 7:45 är tiden jag vill springa 100 km på nästa gång. Men för att fixa det är det mycket som ska stämma. Energin. Banan. Temperaturen. Motivationen. Det måste helt enkelt vara rätt dag. Förra årets benbrott på två ställen bidrog inte heller till att lappen försvann eller blev utbytt. Det blev flera ultralopp, men målen fick omvärderas. Den 6 februari är det exakt ett år sedan. I år tänkte jag se till att slå personbästat. Antingen i Sydkorea i mars eller på SM 100 km i Halmstad i sommar.
Sedan finns det andra typer av mål och värden i livet. Sådant som ger energi och gör att det blir jämvikt i livet. Mitt liv handlar inte enbart om träning. Jag skulle tycka det vore dödstråkigt om det var på det viset. Jag gillar böcker, teater, roliga upptåg, fester och att hänga med kompisar och familj på alla möjliga sätt. Gillar att testa nya saker. Äta god mat, även om jag själv inte är den bästa på att laga den. Resa utan en plan. Med böcker och löparskorna med på ett Löparäventyr är jag i mitt esse. Jag nämnde böcker. Jag och sju tjejer, som alla har kopplingar till Tjalve, har en bokklubb sedan 2011. Konceptet är söndagskvällar 18:00, maten är soppa och hembakt bröd och till fikat berör vi en bok alla har läst. Ibland har någon fuskat, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att vi ses, och bokklubben missar man inte. För alla är vi goda vänner och vill för allt i världen ses. Det blir åtta gånger per år. Jag har missat en gång. Då var jag med på länk från Italien. Sedan har vi teatergruppen. Åtta tjejer som har abonnemang på Östgötateaterns uppsättningar. Ibland är det väldigt djupt. Ibland nära till skratt. Men vi fascineras alltid av hur duktiga skådespelarna är och på nåt sätt känns det som att man känner dem lite.
Vissa böcker fastnar man lite extra för. Till dessa hör Neapelsviten av Elena Ferrante. Sviten om två flickors uppväxt och vänskap i ett fattigt kvarter i Neapel som en av dem skildrar med start i den första boken – Min fantastiska väninna. Den går just nu som serie på SVT. Den har satts upp på Kulturhuset i Stockholm för fulla salonger. För ganska exakt ett år sedan släpptes nya biljetter. Jag och Jenny var snabba att boka. Som vi har sett fram emot detta. I fredags var det dags. Vi tog tåget på eftermiddagen. Drack lite vin som kulturpersonligheter gör. Men eftersom man inte får ta med sig eget drack vi dem ur plastmuggar med igelkottar på som kamouflage.
Bänkraderna var hårda. Kulisserna och rekvisitan var enkel. En jacka fick plötsligt bli en baby som vaggades. En bröllopsfest kändes storslagen med hjälp av ett bord, några stolar och tombuteljer. Ja skådespelarna var fantastiska. De levererande exakt den känslan vi ville få efter att ha läst böckerna och sett serien. Fyra timmar flög iväg utan att vi tittade på klockan.
Några månader efter att vi hade bokat teatern insåg jag att Stadionmaran skulle ligga samma helg på lördagen. Eftersom vi båda är löpare stannade vi såklart över natt. Jag hade först anmält mig till halvmaran, men skulle sedan av olika anledningar inte tävla. Vi registrerade om platsen i Jennys namn, men jag skulle haka på och heja.
När vi åt frukost fick jag en idé. Frågade henne om hon ville bli pacad och klara sub1:40. Hon var på. Vi tog oss till Stadion. Under årets första lopp är det en speciell stämning. Avslappnad men ändå förväntansfull. Jag kände många löpare vilka man av förklarliga skäl inte träffat på ett tag. Kära återseenden. Jag efteranmälde mig. Sen var vi iväg. En bana på 1,5 kilometer och varvning inne på Stadion. Vilket gjorde att man kunde heja på de andra under hela loppet. Jenny höll i. Jättestark hela vägen. Överträffade sig själv. Persade med dryga 4 min. Hennes lycka blev också min lycka. På tal om att mål kan stressa vissa. Eftersom detta blev bestämt precis innan loppet hann hon inte ens bli nervös. Hon bara gjorde det. Imponerande. Det var rätt dag för Jenny. Allt stämde trots att hon inte hade planerat för det. Och kanske så man ska göra, istället för att ha sin lapp där på dörren.
Men jag tror ändå att den har ett värde. Den där lappen. Att leva med sitt mål. Det motiverar. Fast ta den inte på för stort allvar. Ha kul på vägen. Och de dagar eller tillfällen då du själv inte tänkt eller kan prestera. Hjälp en kompis. Har du inte testat att paca någon. Ha det som ett mål under 2020.
Fast man behöver inte ha just en tid som mål. Genomförandet kan också vara målet. Och vägen dit. Om ni inte har sprungit en ultra innan. Kom till Halmstad under SM-veckan och testa. Utmana dig själv. Var med om att få uppleva den fantastiska känslan. Jag hoppas vi ska bli riktigt många, och är 100 km för långt finns det även möjlighet att springa 50 km. Stämningen är hög. Deltagarna är peppande. Jag längtar redan. Säsongen är igång.
