Hittar vi verkligen i Marrakech?

Detta blogginlägg är svårt att skriva. Varför då undrar ni. Jo för att jag skrivit om detta fem gånger innan. Skrivit om Marrakech. Varit i Marrakech. Varit i Marrakech med flera härliga gäng. Och man vill ha någon form av nyhetsvärde när man producerar text. Men Marrakech är ett av ställena i världen jag återvänder till. Vårt träningsläger. Fast ingen resa blir den andra lik. En ny grupp skulle få uppleva allt spännande. Och vi har koll på allt. Fast frågan är om vi verkligen hittar i Marrakech?

Jag flög ned förra torsdagen. Micke var redan nere. David kom en halv dag innan mig. BG skulle komma på lördagen samtidigt som våra deltagare. En uttänkt strategi för att säkra ledarskapet på lägret kan man tro. Från att lugnt reka lite saker på plats någon dag var det snart fullt ös. Eftermiddagsjogg. Middag. Hälsa på hotellhunden. Nummerlappar. Till affären för att köpa vatten och sånt som är bra att ha som mellis. Veckans program. Lopp dagen efter. Jag gick igenom banan. Vi informerade om allt möjligt som kan vara bra att veta. Tillräckligt med nya intryck. Ladda. Ladda. Sova. Sova.

Söndag. Mara och halvmara. Gruppfoto. Sedan iväg. Samtidigt som solen gick upp för oss maralöpare. En timme senare för de som sprang halvan. Det där med att jag hade gått igenom dagens bana. Det stämde i två kilometer. Sedan var den ny. Rakt igenom. Absolut ingenting av det jag sagt stämde. Det var främst detta faktum som upptog min tankeverksamhet under löpningen vilken också tog lite längre tid än jag planerat. Det enda bekanta med sträckan var de oskalade mandarinerna som serverades som bränsle och slutspurten. Dessutom hade vi sluppit den sugande uppförslöpan sista milen som ingick i den tidigare sträckningen. Tänkte att detta säkert var något jag kunde räkna in på mitt pluskonto. Men de måste ändå trott att jag hade knarkat dagen innan. Jag har även en tendens att låta säker på mina saker. Nåväl. Blev ingen lynchning utan vid poolen sammanstrålade jag med gruppen som efter sina strålande insatser utefter egna planer droppade in. Vilket vi firade med en frågesport som Micke hade komponerat och enligt de yngre i gänget var designad för gamlingar. Fortsatte på en närliggande restaurang. En sådan där man går in genom en dörr bakom ett skynke och innanför öppnar sig en smått magisk värld man inte kunde tro fanns i kvarteren där vi går förbi varje dag. God mat inklusive magdans där flera av oss visade att höfterna ändå hade lite rörlighet efter dagens utmaning. Lägg till en slags luciakröning där en i gänget fick testa brickan med en pyramid av levande ljus ovanpå balanserandes på huvudet. Här känns allt detta normalt och ett härligt kulturellt inslag, men hemma hade ingen gått till ett ställe där ett svenskt folkdanslag kom in klockan 10 varje kväll och dansade mellan borden.

Måndag. Stadsvandringen på programmet. Denna innebär att jag tar med gänget förbi stora moskén och genom Medinan. Sedan via en lunch hinna till inrättningen som utför en traditionell hamam vilken innebär skrubbning av hela kroppen utförd av bestämda kvinnor med sträv trasa. Vi tror alltid att tidsmarginalen ska fungera. Det gör den aldrig. Att även hitta till kvarteren där de bereder skinn med hjälp av kokiss och duvbajs, ja det är en sevärdhet, tar längre tid än man tror. Längs vägen finns för mycket att titta på. För många spännande korsningar med trafikkaos för att en åsna spänd för vagn absolut ska fram där x antal för många motorcyklar redan är på kollision. Små sköldpaddor i lådor. Lunga inklusive luftstrupe som hänger öppet över disk för den som vill köpa. Färgglatt hantverk. Sedan lunchen. En inkastare fick mig på kroken. De hade takterrass. Att få mat på bordet skulle gå rätt omgående enligt en mycket oklar bekräftelse. Men när vi kom upp var det inget vi reflekterade över för där bredde gamla stans hustak och moskéer ut sig och vi hade terrassen för oss själva. Fast vi anade oråd när köket inte verkade vara igång. När de ringde hej vilt i sina mobiltelefoner, sannolikt för att få tag på råvaror till 24 personer. När det droppade in fler och fler som helt okoordinerat verkade jobba där. När det hela tiden skreks från nedervåningen. Men mat kom det på bordet strax innan vi behövde gå. Nästan till alla åtminstone. But well. Dryck som vi kunde svepa i farten. Teet och kakorna de bjöd på hann vi inte med. Det var med lite dåligt samvete vi fick hasta iväg och tacka fint för det de ändå hade lyckats styra upp från 0 till 100 på 90 minuter med oss pekande på klockan. Några gick till hamam och andra hem. På kvällen gissade vi tiden på hur fort vi skulle springa 5000 meter. Jag gissade bland de sämsta som vanligt. Någon hittade ananasen och läsken som placerats längs banan som spurtpris. Legenden och stjärnveteranen Fredrik Uhrbom kom förbi för att delta och var en välkommen gäst. Hur han prickade tiden låter vi vara osagt men den enligt honom själv klockrene haren kom inte ens nära pallplats. På kvällen berättade BG om hur man tränar vilket alltid är en energiboost och inspiration för alla i rummet. Och träna, det skulle vi alla göra med besked resten av veckan.

Tisdag. Atlasturen. Den alla längtat efter. Upp till Imlil i buss där vi mötte Youssef och hans gäng. Han har tagit oss ditt upp i flera år och har blivit till en vän. Två grupper. Upp. Upp. Upp. Magiskt väder. Magiska vyer. Att hänga i en juicebar på 2400 meters höjd. Det är det inte mycket som slår. Sedan nedför. Genom byar som klättar på bergsväggarna. På skrå genom snö och rullgrus till lunchen som intogs på en panoramarestaurang. Här vill man vara. Detta bubblade snabbt upp till första platsen och resans höjdpunkt.

Onsdag. Tre pass. Nu hade vi kommit till delen träningsläger. Morgonjogg, styrkepass och korta intervaller. Däremellan poolhäng. Och vilken uppslutning. I princip alla var med på passen. Mönstret skulle hålla i sig veckan ut. Vilka hårdingar. Ingen ville utebli med risk för att missa något kul. Bästa inställningen. På kvällen var det min tur att berätta om hur jag började springa, vad jag gillar med löpning och vad jag har lärt mig längs vägen. På detta den gemensamma middagen. Har känts som att äta med en stor familj. Gemensamt bord och fin gemenskap. Addera mycket skratt. Så att tårarna stundtals rann och man fick ont i magen.

Torsdag. Det klassiska distanspasset via Lejonklippan. Sannolikt är det bara vi som kallar den just så. För vi tycker att klippan mitt i stan ser ut som något där Lejonkungen för första gången visades upp. Utsikt över stan. Citytrail. Där delade vi upp oss. Min grupp körde vidare mot två toppar till i Marrakech. Blev en två timmar lång äventyrslöpning. Drog sedan ned på stan en sväng och upp på en takterass där man kan äta lammhuvud. Det serveras i bitar på en bit ritpapper med sallad och krydda i en skål därtill. Likadant papper användes även på toaletten blev vi sedan varse. Oerhört oabsorberande. Eftermiddagens pass blev en splittad femtusing. Vi delade upp den i kortare intervaller och sedan räknar man ihop detta till en fin tid på sträckan. Jag hejade på. Såg till att gänget stannade där de skulle. På kvällen fick vi se ännu en sida av det stora torget i medinan, Djema el fnaa. Påhejade av försäljarna i de foodstalls som byggs upp på nytt varje kväll hittade vi ett ledigt och lång bord. Killarna sjöng Shakira och hade pyntat med ballonger och girlanger. Då drycken kom i plastmuggar kändes det som ett riktigt barnkalas. Och maten. Täckte hela bordet och helt omöjligt för oss att äta upp. På vägen hem en juice från stånden som ingen kan missa och inte vill missa.

Fredag. Crosspass med BG. Det lämnar ingen obemärkt. Med tanke på den träningsvärk som kommer som ett brev på posten efter en jogg där jägarvila och andra stärkande övningar utförs titt som tätt. Just detta lämnade senast nämnda ledare allt annat än obemärkt då han hoppade snett, ramlade och fick en spricka i handen som sedan gipsades i Malaga dagen efter. Tuffa pass. Tuffa deltagare. Framförallt en tuff coach som ändå hade humöret på topp Jag smet efter en stund. Dock inte obemärkt. Men jag skulle träffa Växjö kommun via videolänk. Vilket förflöt förvånansvärt bra uppkopplat och det var kul att få prata träning och inspirera dem i deras konferensrum från en annan världen via tjänsten hos www.sportcompetence.se Nu hade allt kunnat bli som vanligt resten av dagen. Hänga vid poolen. Köra ett distanspass som vi brukar enligt tidigare års schema. Men något ändrade på historien. En idé David och jag fick några veckor innan avresa i mitt kök över en lunch. Vi skulle göra distanspasset lite roligare. Lite äventyrligare. Och som det senare skulle visa sig. I princip omöjligt att fullfölja.

Vi hade planerat. Vi hade rekat. Vi hade haft en massa bra idéer. Bara det att en del oförutsedda händelser inträffade. Vid 17:00 var deltagarna instruerade att samlas vid biljardbordet och ha med sig sina tandborstar. Inte för att de egentligen behövdes. Men för att skapa förvirring och poängavdrag om man inte hade tagit instruktionen på allvar. Lagen var redan indelade och utannonserade. Kreativa lagbilder hade skickats in till oss och allt var klart för start. Två och två. En minut mellan lagen.

Första ledtråden var en rebus. Den var inte lika självklar som vi tyckte visade det sig vilket resulterade i att alla sprang runt och letade vid alla fontäner i närområdet utom vid den vi hade menat. På den platsen, om man nu hade hittat den, skulle ledtråden hänga vid en marockansk flagga. Dock var de marockanska flaggorna inte hissade denna dag. Fail.. Nästa ledtråd visade spelkort och marker. Till casinot. En entusiastisk taxichafför var också med på noterna och hade visat löparna rätt. De precis lika engagerade människorna på bänkarna i mosképarken hade också pekat ut en riktning. Den var dock åt fel håll då de inte hade en aning om vad de förbipasserande löparna sysslade med. Vidare till Café Extrablatt vilket ett kvitto därifrån visade. Sedan till grusbanan där vi hade kört den splittade femtusingen dagen innan. Vid banan låg ledtråden vid gubben i entréns stol. En bild på hotellets pool var motivet på den.

Men jag satt vid grusbanan och blev mer och mer orolig vad som hänt när lagen tog orimligt lång tid på sig. Anade oråd. Anade problem. Anade en senare lynchning av tävlingsledningen. Lek aldrig med känslorna hos tävlingsskallar. Det är ett motto av vikt. Gick tillbaka till poolen. Nästan alla lag hade varit där innan och fått extra ledtrådar mot tidstillägg. Vid poolen skulle de hoppa i och läsa på en flaska i vattnet. Den gav instruktioner att söka upp mannen i den gula hatten. Han hade gömt sig i poolområdet. Två ballonger skulle blåsas upp och smällas. En plastpåse från Claes Ohlson skulle öppnas. Det senare kan verka trivialt. Men den som någon gång har försökt vet att de är i princip inbrottssäkra. Nästa ledtråd. Apoteket.

Vid apoteket fanns en bild. En pil visade var ledtråden fanns. Ingen tog notis om pilen men sprang till rätt bensinmack. Som att leta efter en nål i en höstack. Uppgivna och irriterade deltagare kom tillbaka till poolen. Meddelade oss att det finns ingen ledtråd där. Alla är där och letar. Enligt uppgift var de anställda på macken nästan lika uppgivna. 18 personer som letade i papperskorgar. Bland arbetarnas pappersmappar. Under allt man kunde lyfta på. There is nothing here lät de meddela och slog ut med armarna. Ledtråden då. Ja pilen pekade mot en skylt i en refug hundra meter bort. Allt kunde alltså ha gått bra om inte någon hade snott lappen. Ett bildbevis kom senare på att bara snöret satt kvar. Stämningen vid poolen och utanför hotellet var smått upprorisk. Vad hade vi ställt till med. Den fina lägerkänslan. Krossad sista kvällen. Fasen också. Någon var sur. Somliga ledsna. Någon tyckte att detta var det jobbigaste han gjort. Det förstår jag. Leta ledtrådar som inte finns i fyraminutersfart. Det lär vara jobbigt.

Hur kunde vi då ändå hitta en vinnare. För det var ett lag som kom tillbaka till mannen i den gula hatten. Hade det svar som skulle levereras. Visste hur många lyktstolpar det var i Menara garden från entrén till poolhuset om man räknade varannan. 20 st. Men det var något som inte stämde. Jag frågade var de hade hittat ledtråden vid macken. Deras blickar flackade. De började prata om något annat. Sanningen kom fram. I sin jakt på fontäner hade de av en slump sprungit på den sista ledtråden vid kamelerna i korsningen vid köpcentret. De visste att de skulle till Menara garden och kolla lyktstolpar. Men att sedan meddela svaret till mannen i den gula hatten som de enligt instruktionen hade träffat tidigare i tävlingen blev svårare. De hade ju inte varit vid poolen och träffat honom. De fick helt enkelt chansa på att hitta tidigare ledtrådar och framför allt den aktuella mannen. Men denna tävling hade inga regler. Ingen hade några invändningar mot det.

Tävlingsledningen förberedde ett försvarstal innan middagen. Avsikterna hade varit goda. Syftet var att få ett distanspass med annat fokus än fart och nöta på. Lyfta blicken. Alla hade fått ihop 9-12 km. Vårat fina gäng förlät oss. Faktum var att de hade haft roligt ihop till och med. Efter att vi hade fått i oss lite mat kunde faktiskt alla hålla med om det. Men vi i tävlingsledningen lovade ändå bot och bättring i nästa års tävling. Sista kvällen innehöll även en så kallad ungdomsquiz. En kontring från ungdomarna som ändå var i trettioårsåldern men tyckte att de inte hade haft någon chans i Mickes något ålderdomliga frågesport under söndagen. Vinsten blev bland annat smurfgodis till oss allihopa.

Lördag. En dag kvar på lägret. Vi hade organiserat en morgonjogg för de som hade tidigt flyg till Köpenhamn och sedan långa intervaller. Men de flesta gjorde dubbelpass trots det lilla fönstret på 75 min som även skulle innehålla frukost. Vilket gäng. Morgonjoggen sprangs vilse i Medinan, enligt fast utan plan, och utan en sådan incident har man inte gjort Marrakech ordentligt. Det hör liksom till. De långa intervallerna revs också av med fint resultat. Även de sista soltimmarna vid poolen.

Med sol i sinnet och massor av mil i benen åkte vi hem igen. Många med längsta veckomängden i sitt liv. Många med nya spännande mål uppsatta. Nya utmaningar de kanske inte hade trott skulle finnas i sinnevärlden innan denna vecka. Men ihop med andras pepp och med ny inspiration vill man sikta högre och nå nya drömmar. Jag är oroligt glad att få vara en del av detta. Det är en ynnest att få sammanföra folk och skapa magi. Många kommer vara vänner för livet. Detta gäng har nu också blivit en del av det community som finns runt Löparäventyret. Och till Marrakech kommer vi tillbaka. Sannolikt kommer vi inte hitta helt 100 nästa gång heller. Det finns så mycket spännande att upptäcka och det är det som gör äventyret. But please. Häll inte rosenvatten i frukt, godis och kakor. Det är verkligen inte gott. Blommor tittar man och luktar på. Inte äter.

Några på bilden kommer dessutom utmana sig och testa 100 km för första gången den 28 juni. Under SM-veckan i Halmstad. Kom dit du också vettja. Info och anmälan: https://www.laget.se/IFKHALMSTAD/Page/403828
Och för pepp och inspiration på temat svensk löpning får man inte missa att säkra sina ex av tidningen Spring: https://springlfa.se/klubben/