Tunis #2 – Jag kom, jag såg, jag pallade!

Det var nästan lite surrealistiskt då jag tog bussen till Arlanda i torsdags. Att få åka i väg. Helt själv. Utsikten om att få sova och äta helt ostört. Man glömmer lätt hur självklart det var för ett drygt år sedan. Plus självklarheten i att kunna resa runt innan covid. Blev påmind om vaccinationer på bussen då det visade sig att jag delade säte med pensionerade skolsköterskan från min grundskola i Skärblacka. Hon har vaccinerat på löpande band innan vi ens visste att det skulle komma en pandemi. Byte i Frankfurt. En gravt otrevlig tysk som härjade om att det inte hade gått att välja plats. Han satt innerst, jag ytters på min rad. Han skulle sannolikt avlida av att sitta där. Jag ville att flighten skulle avgå i tid. Jag erbjöd honom min plats. Hade han inte förväntat sig. Nästan så man såg hur besviken han var av inte ha någon mer anledning att göra livet surt för de vänliga stewardessen. De uppgraderade mig till business som tack. Fick höra att det var en av de finaste sakerna de sett en människa gjort. En smula överdrivet tyckte jag, men var glad över mat och mer benutrymme. Och nästan ännu gladare att inte sitta mitt ibland ett tjattrande innebandylag från Japan.

Landade 00:30. Haffade första taxin. Killen hade inte en susning var mitt hotell var. Suck. Varför utge sig för att veta det. Men no problem, no problem sa han. Big problem sa jag. Han stannade vid någon polisvakt och frågade om råd. Kom ingen vart och jag räknade minuterna jag missade av sömnen jag sett fram emot. Åkte vidare. Han stannade och frågade om vägen igen. Jag klev ur. Utan att betala såklart. GPS:en i telefonen fungerar offline. Passade min skärmdump av kartan mot den. Folktomt på gatan och inte helt lätt att passa. Vägarna är inte på något sätt raka i medinan. Åh nej. Jag såg hundar komma mot mig. Stålsätt dig Frida. Se inte rädd ut. De är säkert inte farliga. Hundar är i princip det enda jag är rädd för när jag reser. En gubbe satt och halvsov i ett gathörn. Vaktade några pallar med varor. Dubbelkollade min riktning. Smått oklart, men han var vän med hundarna. Franska är språket här. Inte mitt. Tre killar i artonårsåldern klev ur en taxi. Bra. De hittade hotellet och följde mig längs de sista vindlande gränderna. Vid en vacker gul dörr var jag framme. Knackade på och kom in till något som kändes oerhört hemtrevligt. En oas. Äventyret hade börjat.

Hotellet Dar es Zyn Medina ligger i ett tidstypiskt hus från 1700-talet med endast fem rum, där alla ärunika. Det är utformat som en innergård med rummen uppe på en terrass runt, fast inomhus. Detta skulle jag upptäcka var sättet man bor här traditionellt. Mitt rum var som att komma in i sängkammaren hos en prinsessa. Här skulle jag trivas, och få sova sött vilket jag omedelbart började med. Klockan var två på natten. Minns inte när jag var uppe så länge senast.

Sov ändå inte bort dagen ändå, den inneboende klockan väckte mig. Fick frukost bordsserverad på innergården vid julgranen och med Klara och Björn på Facetime som sällskap. Dagen viktes åt att utforska den muromgärdade medinan, gamla stan, med sina gränder. Jag gillar att turista utan en plan för att vara öppen att gå dit det ser spännande ut men hade ändå skärmdumpat några platser som kunde vara av intresse. Vandringen mellan dem som bland annat bestod av moskéer tog mig längs marknadsstånd och upp genom matthandlares smala trappor för att få en blick över staden. Det är smart uppbyggt att man blir ledd genom rum belamrade av mattor som saluförs för att på toppen kunna dricka kaffe. Det var också bara det och te som fanns att bjudas på vilket serverades tillsammans med någon slags oklar prydnadssak. Jag listade i alla fall inte ut om den kunde ha någon funktion. Att gå runt här är som en dörrsafari. Oerhört vackra ingångar i olika färger och utsmyckningar.

När man sen ska äta är det listigt att ställa sig i den längsta kön, för där är det oftast gott. Särskilt om det är lokals som står i den. Det tog sin tid och under tiden hade jag blivit inbjuden att luncha ihop med två tjejer som precis hade skrivit en tentamen i brittisk historia. Jag tog tillfället i akt att be dem om riktning till någon frisör. De hade inget för sig och letade efter en ihop med mig. Blev en bit att gå och att spontant hitta en är inte helt trivialt då de för kvinnor sällan ligger i markplan och heller inte har skyltfönster. I en affär med klänningar gick vi in för att fråga och det visade sig att just en frisör fanns på övervåningen.

För tre tior fick jag håret klippt vilket är en av de saker jag inte har tagit mig tid att göra då jag allt som oftast lägger min egentid på löpning. Jag tackade tjejerna för en trevlig eftermiddag och gick till expon för att hämta min nummerlapp. Expot var dock stängt men jag hade bestämt träff med mannen som har hand om elitlöparna. Blev sedan inbjuden på en pastamiddag. Han visade mig en lista över de som förväntades komma topp sex, det var en etiopier, fyra kenyaner och så jag längst ned på listan. Det fick bli mitt mål. Sen tidig kväll med bokläsning i vinterträdgården.

Dagen innan loppet ville jag i väg till havet för lite sightjogging. Eftersom jag varit i Tunis innan visste jag att det går ett gammalt tåg dit. På vägen till stationen passerade jag expot igen och förutom barncyklar och entusiastiska gympapersoner som dansade på ett podium fanns det en vagn med kaffe vilken jag tog med mig vidare. Det lilla tåget är av äldre modell men tar bara 40 minuter till ändstationen La Marsa. I biljettluckan skrattade jag åt skämtet när de sa 800 pengar. Men det var inget skämt utan 800 av deras motsvarande ören. Cirka 3 kr.

Början av december är offseason i Tunisien vilket märktes då stranden inte hade några solstolar eller dylikt men vad gör det för en svensk svältfödd på sol. Man kan sitta på en mur. Eller i en trappa. Eller varsomhelst och läsa sin bok. Jag var löparklädd och hade som mål att jogga några stationer tillbaka och ta tåget därifrån hem. När jag hade prickat av stranden tog jag sikte på en park inne i centrum. Väldigt intressant sådan. De hade en slags barnens odlingsskola där texten på portalen talade om att de kallade den för ”Fifty shades of green”. Vet inte om den anspelade på ”Fifty shades of Grey” eller tvärt om. Sannolikt existerade ingen koppling även om jag tyckte det var kul. Det fanns jätteroliga lekparker. Sådant som jag numera har ögon för. Dessutom personal i gröna funktionärsvästar som hjälpte till med barnen. Förutom detta en liten botanisk trädgård, promenad eller joggingvägar markerade med pilar trots att det gick att se till andra änden av parken och papperskorgar med markerade hopphagar fram till dem. Men det roligaste av allt var att en läskig dinosaurie som lät när den vred sig mekaniskt och en skräckinjagande vithaj hälsade välkommen in till barnens minitivoli.

På vägen till Sidi Bou Said passerade jag ännu en park med intressanta saker för barn, sockervadd och popcorn. Denna lilla stad är unik med sina blå dörrar på vita fasader och påminner om Grekland. Går utmärkt att genomföra dörrsafari här också även om omväxlingen i färg är i princip lika med noll. Tog mig längs en serpentinväg ned till hamnen och en liten strand. Perfekt att äta vid tänkte jag, men av någon anledning har jag alltid usel timing gällande detta. När jag tycker det är perfekt att äta finns det sällan något att äta. Åt en Kraftbar och lade mig på ett stängt cafédäck och vilade. Det blåste dock lite kallt så snart letade jag mig via trapporna upp till stan igen. Tonfiskmacka, sockermunk och sen apelsinjuice med wifi innan jag tog tåget tillbaka. En bra dag som utan att jag märkt det hade mätt 14 kilometer. Men hade jag gått hade det säkert bara blivit några kilometer kortare, jag hade fått se mindre och hade varit på benen längre. Så resonerar jag. På vägen hem var det strömavbrott just i mina gränder. Visste var jag skulle, men det var både svårare och lite läskigt utan lyse. Men man behöver aldrig fundera länge innan någon vänlig person kommer och hjälper till.

Racingday. Frukost vid 05:00 och sedan en sovstund till. Vid sju letade jag mig ut ur medinan. Den ser helt olika ut beroende vilken tid man ger sig ut. Olika delar är öppna olika tider med avseende på marknadsutbudet. Lika förvirrande varje gång. Ungefär lika förvirrande var det vid maratonstarten. Först hittade jag inte tältet där jag skulle få lämna min klädpåse och mobil. Faktum är att jag inte hittade det överhuvudtaget. Gick till ett närliggande hotell och fick lämna den i receptionen. När jag kom tillbaka förundrades jag över att en kvart innan start hade ingen radat upp sig. Anade oråd. Men det är i princip döfött att göra sig förstådd på något annat språk än franska här. Visade sig att starten var på ett annat ställe. Förklarade varför jag inte hittat tältet. Kom dit några minuter innan och klättrade över gallergrindarna. Puh. Jag hann.

Starten gick klockan åtta med riktning Karthago. Precis, där var romarna under sina fornstora dagar och lämnade dessutom efter sig bland annat en amfiteater man kan spana in. Det rullade på fint. Platt. Höll jämnt tempo. Soligt men inte alltför varmt. Kunde bli en bra dag. De fem tippade toppdamerna drog iväg men efter mig verkade ingen komma. Vid åtta kilometer hände något märkligt. En löpare får en lavett av en förcyklist. Det hände strax efter att täten i halvmaran passerat. Högst oklart vad som hände. Vid halvmaran mötte jag tjejtäten som varit och vänt och insåg efter att jag själv gjort det att de låg 5 km före mig. De sprang i en klunga vilket såg vackert ut. Nu blev det uppför och sen lite motvind. Men det var nog inte det som gjorde att jag helt föll ur min plan. Det var huvudet. Jag har inte huvudet med mig. Jag har pannbenet att inte ge upp även om det inte går som tänkt, men jag har inte pannbenet som krävs för att springa mig trött.

Fick inte upp farten igen. Vet inte om det beror på det men när steget blir sämre får jag lite ont i vänstersidan. Så längtade jag efter att hämta Klara på förskolan också. Springande mamma. Jag kämpade på. Fick upp farten lite. Men nej. Vetskapen om att jag låg sexa och sannolikt skulle bli det bidrog heller inte till någon ökning av tempot. Det var enligt tidigare uppgift prispengar till de sex första men bara om tiden blev 3:19 eller bättre. Där fanns i alla fall något som gav mig lite eld i baken. På dryga 3:13 sprang jag in i mål. Det var en solig dag. Jag gillar sol. Jag fick vara i Tunis en helg och göra sådant jag gillar. Det var inte synd om mig. Men jag vill bli snabbare igen.

Satt på en stol i solen och njöt trots allt. När och hur prisutdelningen skulle gå till var svårt att få någon klarhet i. En sa att det bara var tre pallplatser. En annan fem. Var det någon idé att ens sitta kvar och vänta på en sjätte. Klockan tickade på. Jag hade blivit lovad sen check-out till 13. Skulle det räcka. Något verkade hända. Aha. Masters först. Gick och ställde mig vid kanten. När 40-50 åringarna i damklassen gick upp på podiet började jag härja runt lite och fäkta med armarna. Jag hade ju varit snabbare än alla de tre. Efter att en man ringt samtal, varit bakom scenen, kollat i listor och fäktat med sina egna armar visade det sig att man bara kunde vara på pallen en gång. Det var alltså ett pris till sexan i seniorklassen. Då så. Snart var det vi. Våra namn lästes upp. Jag gick upp på scenen. Tog en selfie. Insåg då att man skulle ha ställt sig i ett led med någon slags racepresident som skulle gå först upp. Aj då. Klev av igen och lät den vinnande etiopiskan gå först. Sen blev allt bra och jag skötte mig. Fick pris. Blev med på bild. Sprang till hotellet och ursäktade mig för att klockan var halv två.

Snabb dusch och rask promenad till ett panoramacafé på en takterrass. Gäller ju att sola till max de timmar jag hade. Te med jordnötter i kändes konstigt så jag tog granatäppeljuice från den tunna menyn. Komfort är inte inbyggt i cafékulturen. Stenbänk till sittplats. Men man späker sig. Läste bok och njöt till solen gick ned under taken. Hade en sak till på min lista för helgen. Fotvård. Något jag heller inte unnar mig under egentiden hemma. Problemet var likt frisörer att det inte är uppenbart var det kunde finnas. Behövde leta mig fram till ännu en hemlig salong. Frågade mig fram. Lyckades. Fick vänta en timme på min tur. Gick tillbaka till stället där de grillade kyckling över öppen eld och hade hjälpt mig i mitt sökande. Ett gäng killar bjöd mig att äta vid deras bord. Det var kyckling, såser och bröd med händerna som bestick. Jättegott. Och sedan jätteskönt på salongen. Kunde ha somnat. Sista delen av kvällen innan mitt nattflyg skulle gå gick jag lite på stan och hängde sedan i en hotellobby. Hade tänkt ta tåget till flygplatsen. Dagen innan hade jag sett hållplatsen Aeroport. Perfekt tänkte ekonomiska Frida. Varför ta taxi om tåget kostar ca 3 kr. Fick av en slump strax innan projektet skulle påbörjas reda på att det inte var den vanliga flygplatsen utan en militärflygplats mitt ute i ingenstans jag skulle hamnat på. Kanske inte hade blivit succé mitt i natten.

En härlig helg i Tunis var förbi men nu längtade jag hem till min familj. Borta bra men hemma bäst. Eller att de följer med nästa gång. Och det här med att jag kom, jag såg jag pallade.
1. Jag fick komma i väg på en egenhelg vilket jag tacksam för.
2. Jag såg på långt håll första gången på länge då jag tidigare i veckan fixade linser, eller rättare sagt en kontaktlins i ena ögat för att även kunna se löparklockan, mobilen och boken på nära håll.
3. Jag pallade att ta mig i mål på pallplats trots att det inte gick enligt plan, som här hade sex platser som tur var.