Det var dags för Tjalve att ge sig ut i världen igen och i grupp ta sig an en löparutmaning. Amsterdam hel- eller halvmara stod på programmet i en stad där jag varit några gånger förut men gärna ville återse.
Lördagens morgon blev tidig men fördelen var att flyget gick från Linköping vilket kändes lyxigt. Klara somnade som vanligt vid takeoff och efter något som kändes strax var vi där. Tåg en station och promenad en kvart vilket betydde att vi plötsligt var på hotellet. Dit hade en större del av gruppen anlänt redan dagen innan och vi valde mellan att haka på olika dagsplaner. Lotten föll på det som skulle bli bäst anpassat till Klaras flow vilket också satte ribban för resterande helg.
Bytte om till löparkläder och åkte spårvagn till nummerlappsutdelningen och expot vid Olympiastadion. Det var ett vi kan kalla riktigt expo med kläder, prylar och energi. Kul att kolla och roligt för Klara att springa omkring och dra i grejer vilket hon glatt gjorde innan hon gnuggade sig i ögonen och föräldrarna kunde ge sig i väg på en joggingtur genom stan. Det som fascinerar mest är alla cykelvägar som känns nästan mer prioriterade än bilgator. Dessa är inga man korsar utan att se sig om med livet i behåll. Här går det undan på riktigt och två, tre barn på släp är inget farthinder. Vi sprang längs en kanal kantad av husbåtar och fick direkt feeling för var vi befann oss. Sedan genom ett industriområde med plåthangarer smyckade med graffitti innehållande loppisar, crossfit box och annan verksamhet. Kom till Vondelpark där vi tangerade ett gäng klubbkompisar som precis skulle köra lite fartökningar innan morgondagens utmaning.
Jag hade redan kört mina och dessutom var det dags för lunch. Vår familj bestämde sig för att vara kvar i parken. Skön stämning och blandning av folk som promenerade, sprang och cyklade. Vackra och natursköna delar varvade med dammar, monument och fontäner. Just folk som promenerade var det gott om och vi upptäckte att de gick i en jämn ström som visade sig vara ett citywalk hörande till helgens stora löpevent. Det blev vi också varse då de blev servade med saltgurkor ur pappersstrut och vi fick smaka. Dessutom var det käcka sjömansklädda gänget med band där för att underhålla dem. Vi åt på en av de mysiga restaurangerna med halmtak och hade turen att ha hittat ett bord innan himlen öppnade sig och regnet vräkte ned. Men bara under den timmen vi var där. Grymt bra timing och efteråt körde Klara ett dancebattle med en av sjömännen på cykelvägen. Hon älskar att dansa.
På vägen till spårvagnen stannade vi på Emmastraat och mötte upp gänget för att fika samtidigt som de åt en sen lunch. Blev svettigt. Klara ville hellre shoppa i lyxiga boutiquer och springa gatlopp. Men vi lyckades ta en kopp kaffe och en kaka innan vi äntligen fick sova lite på hotellet samtidigt som henne. Det blev en perfekt energiboost innan den gemensamma middagen på hotellet. Stämningen var hög och hade det inte varit lopp dagen efter och kyparna som Klara gärna hakade på kunde varit barnvakt hade man gärna hängt kvar hela kvällen.
Faktum är att vi sov himla bra i vårt rum. Så det var inte ens jobbigt att gå upp och äta frukost vid sex tillsammans med de andra. Resten av familjen sov och jag gav mig av med den del av grupp som skulle ta sig an maran. Hakade på Elmina till Polar som hade ett häng i en yogastudio vid stadion. Blev en väldigt harmonisk morgon utan stress och VIP-ingång till startfållan. Jag har både en Garminklocka och Polarklocka och hade jag vetat om denna gräddfil hade jag tagit den senare men nu gömde jag min i fickan innan loppet startade. Inne på olympiastadion var stämningen på topp och vi gjorde vårt bästa för att ta oss framåt i ledet. Främst ville jag bana väg för Elmina då hon siktade på pers och jag skyddade henne även från den kissande killen som helt oblygt skvalade på så det stänkte upp på alla från tartanet. Fräscht. Gav onda ögat. Fick ett drygt tillbaka. Usch.
Det var en nästan perfekt dag. Soligt. Varmt. Lite blåsigt. Kul att springa ut från stadion och den publikkantade banan blev en följetong under hela loppet och bar oss framåt. Jag hade i grund och botten inget tidsmål. Som ni vet har jag en liten mental paus. Men vid en liten formcheck samma vecka gick det lätt och snabbt. BG trodde en tid på 3h skulle vara realistiskt. Jag som bara skulle springa runt och ha kul. Men såklart blev jag triggad. Skadade ju inte att testa. Visste att det kunde bli tufft, främst mentalt, då jag sannolikt skulle nöja mig med saktare. Fast jag var laddad. Det var jag. Vi kör.
Spårvagnsspår. Det känner jag från hemma. Man behövde ha blicken både framåt och på backen för att inte snubbla. Det var många som hade tänkt springa på 3 h verkade det som. Men tanke på blåsten skulle det vara bra för att få skydd av kroppar. När jag springer lopp har jag lite tunnelseende. Tar inte in vad vi passerar. Nästan omöjligt att återge hur vi sprang i stan. Jag tar in publiken. Hejaropen. Sådant. Det som ger energi framåt. Men kilometerna innan och efter halvmaran då var det längs en kanal lite utanför de centrala delarna och vetskapen att det skulle vara medvind på vägen tillbaka var skön. Jag hade hållt plan, faktiskt lite snabbare än den. Tempot var i snitt ungefär 4:12 min/km vid halvmaran. Tänk om det ändå skulle gå. Jag behövde hålla 4:15 för att landa på 3h. Hade lite marginal. Började tappa lite. Energin var på topp. Men det där onda i ryggslutet och vänster skinka började göra sig påmint. Satt det bara i huvudet. Oklart än. Jag kämpade på. Men det började göra ondare.
Så kom tankarna. Jag hade inte tränat för 3h. Hade inte tränat målmedvetet alls. Undrar vad som händer om jag verkligen tränar adekvat. Så som jag ska göra nästa säsong. Jag har det ju om jag kan göra detta nu. Men det gjorde ont. Man kan tänka bort smärta. Så är det verkligen. Jag blev glad när jag såg tjejen med en 1up svamp, ni vet en sådan man får extraliv av i Super Mario. När jag blev omsprungen av en kille med ett ben och det andra gjort av en karbonskena då tänkte jag att om han kan springa på runt 3h så kan jag inte gnälla om lite ont i ryggslutet. Jag skulle i mål innan eller samtidigt som honom. Så fick det bli. Och de sista fem kilometrarna kunde jag faktiskt öka. Jag kände inte det onda. Kom in på stadion. Korsade mållinjen på ungefär 3:11. Och jag var glad.
Jag var glad att jag hade hållt i trots att jag bara sprang maran för springandets skull. Jag var glad av insikten att jag har massor att ge med målfokuserad träning. Jag var glad att jag faktiskt hade ont, att det inte bara hade suttit i huvudet. Glad att jag hade haft förmågan att tänka bort det. Glad att jag fixar att springa på en tid likt detta alla dagar i veckan. Glad att jag hade ont i käkarna. Skojar inte, jag hade det, för jag hade sprungit runt med ett leende. På läktaren såg jag några av klubbkompisarna stå och vifta. Solen sken. I mål hade också Jenny kommit in med ett dunderpers. Flera hade det även blivit bland kompisarna skulle det visa sig. Löparglädje när den är som bäst.
Nu blev det dock raskt omgruppering. Detta löparevent var perfekt upplagt för barnfamiljer, barnfamiljer som springer relativt snabbt. Efter en timme gick nämligen starten för halvmaran där Björn skulle delta. Perfekt att vi kunde göra överlämningen hos Polar. Därinne kunde Klara, jag och Elmina rumla runt medan han gjorde sitt sista loppfix. Äta vindruvor, ta en raggardusch, byta bajsbjöja och leka loss lite. Vi tog god tid på oss. Det fanns även läsk, kakor, frukt och godis för de vuxna.
Sedan ut för att heja. Vilken rolig kombination att både få heja och springa. Passade på att fira med en öl och sedan ställa oss i publikpositionering. När alla var i mål blev det dags för småbarnsfamiljen att ta sig tillbaka. Vi firade själva på kvällen med inhemsk öl och majskolv. Majskolv är vår bästa barnvakt. En barnvakt som i detta fall kostade ynka 3,5 Euro. Håller Klara sysselsatt länge och vi kan äta i lugn och ro.
Det blev måndag och vi tre var kvar. Det regnade men vad gör väl det. Nu skulle vi kolla in stan med dess kanaler och insupa atmosfären, läs även cannabisdimmorna vi redan hade registrerat genom att vistas på platsen under helgen. En bra grej att göra är att åka kanalbåt vid sämre väder och så fick det bli efter att ha besökt ett mysigt café där kyparen glömde att komma in med äppelkakan vilket i efterhand var lite synd då Holland är känt för just dessa bakverk. Men varsin kaffe hann vi innan lillan vaknade. Båtturen var trevlig och gav fina vyer av staden och oss ett antal spring fram och tillbaka efter Klara mellan bänkarna och ut på däck.
Pannkakor till lunch enligt mattraditionen och sedan en promenad längs gågatorna och genom Red light district med sina lyktor och fönster där världens äldsta yrke saluförs. Björn undrade om Klara kan bli hög av passiv inhalering av cannabisrök. Jag killgissade med bestämdhet att hon inte skulle bli påverkad. Att transportera sig i Amsterdam går väldigt snabbt och smidigt med hjälp av buss, tunnelbana och spårvagn. Hade därför lite tid innan vi behövde dra till flygplatsen och spenderade den i en lekpark nära hotellet vilket sannolikt blev Klaras roligaste stund denna dag.
Vårt flyg gick sent och utan någon som helst marginal till kommande dags event – release av min nya podd som skulle ske live under en frukost i Norrköping. Då förstår ni att jag blev lite smått nervös när vår flight till Linköping inte fanns med enligt ordinarie tidsplan på monitorn. Höll huvudet kallt och hann tänka att till Stockholm tar jag mig och därifrån tåg även om det skulle bli direkt till morgonens event. Man hinner tänka mycket på kort tid. Men vårt flyg fanns. Dock ännu en lite senare tid än det stod på biljetten. Puh. Klara fick välling och sedan var det tack och god natt vid takeoff…
…och jag hann till releasen av #självledarpodden – lyssna här och följ gärna denna resa: https://rss.com/podcasts/sjalvledarpodden/
På tal om resor, vore fantastiskt roligt att ha er med på vårens äventyr – träningsläger i Marrakech 28 jan – 4 feb med halv- och helmara och halvmara i Berlin 30 mars – 3 april: www.loparaventyret.se/resor
